Hur göra vid lämning av barn?

Med Disa har vi försökt lösa det så att jag jobbar bara på eftermiddagar när Jesús är hemma.
Men en del jobb måste göras på förmiddagen och då har vi de senaste veckorna lämnat Disa hos Jesús föräldrar, en eller två gånger i veckan.
Det brukar vara Jesús som lämnar, men sist var det jag. Och aj, vad det kändes i hjärtat.
Hans föräldrar vill alltid att vi ska gå medan de underhåller Disa i något annat rum, så att hon inte märker när vi försvinner och blir ledsen. Men det känns inte bra, hörrni. Jag föreställer mig henne när hon går och letar efter oss, ropar, inte hittar, inser att hon är ensam. Även om hon nu går bra ihop med sina farföräldrar. Nej, jag gillar det inte. Genom det här sättet lär hon sig att vi kan försvinna när som helst när vi inte är i samma rum. Hon kan ju inte veta om vi åker dit (eller någon annanstans) bara för att hälsa på allihop, eller om vi, hennes föräldrar, rätt som det är försvinner.
Kanske en och annan tycker att jag är fånig nu. Men när vi kommer för att hämta henne och stannar en stund hon Jesús föräldrar för att prata elelr äta klänger hon sig fast vid oss, det går inte att gå någonstans utan att hon ropar och springer efter.
Lilla unge. Vi får inte göra så här mot dig. Man får inte lura ett barn så.
Jag tog upp det med Jesús, och han håller i princip med mig. Men menar att hans föräldrar gör oss en tjänst som tar hand om Disa, och att vi borde göra det så enkelt och smidigt som möjligt för dem. Inte låta dem ta hand om en gråtandes Disa.
Jag vet inte om hon skulle gråta om vi bara sa hej då.

Men hon måste ju kunna lita på oss.
Jesús föräldrar har erfarenheter av barn. Det har inte jag. Att en förälder försvinner ljudlöst när barnet lämnas, den metoden används alltid hos dem, med alla barnbarn.
Men jag gillar den inte alls. Nästa gång, som blir efter jullovet, blir det ett riktigt avsked istället.

Vad säger ni om detta med avsked?