Lyckokurr och Malagautställning

Bäst just nu:

Disa, som ställer sig upp utan stöd, som står så stadigt utan att vingla, med boll i handen, som kastar bollen så att jag ska fånga den och ge den tillbaka, gång på gång. Disa som skrattar så åt mina ansträngningar efter bollen att hon tappar balansen och faller på rumpan!

Disa som efter Sverigeresan ändrade sin attityd till Pipen, som inte slår honom så ofta längre utan för det mesta klappar honom eller låter honom nosa på ett litet, litet pekfinger. Som älskar den här katten, som lärt sig säga hans namn, även om det för en vecka sedan mer läta Pappa istället för Pipen. Som kryper omkring och letar efter Pipen, som ropar Piiipe med exakt samma tonfall och melodi som jag. Som kurrar lyckokurr när hon äntligen, vid sällsynta tillfällen, får lov att klappa katten och peta på hans nos.

Disa, som hela våren och försommaren nästan maniskt och med stor brådska stoppade ner pekfingret eller tummen i hålet där man knäpper i säkerhetsbältet i bilbarnstolet, varje gång vi har knäppt loss henne. Varenda gång. Med en sådan brådska att det verkade vara en kapplöpning, som om vi skulle försöka hindra henne. Det var så roligt,detta, att jag besviket konstaterade efter Sverigeresan att Disa lagt av. Så jag påminde henne, visade med mitt eget pekfinger som inte får plats i hålet, och Disa tittade, testade och stoppar nu ner sitt finger lite pliktskyldigt medan hon tittar på mig, som för att se om jag blir glad.



Att vi sak åka till Fuengirola i eftermiddag, och i morgon se Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet i Malaga, och på söndag få träffa vännernas nyfödda pojke, ja det är också bra saker förstås!