Fuengirola och Picassomuseet i Malaga

Jomen, i Fuengirola och Malaga spenderade vi helgen.
När vi åker den där motorvägen från Malaga till Fuengirola slås jag alltid av hur förfärligt fult det är på Solkusten, det jag känner av den, bland det fulaste och deppigaste jag vet. Men det blir annorlunda när man åker av vägen och in i ett samhälle.
Fuengirola är ett sådant märkligt ställe.Det känns både lustigt och konstigt att komma dit. Alla utlänningar, alla utländska företag, nordiska butiker, kaféer, kyrkor, skolor, frisörer... Och skoj att gå runt och titta på restaurangernas skyltar som visar bilder på indisk mat, plankstek, fish ´n ´chips och engelsk frukost, thai, mexikanskt... Och vi pratar om att äta något exotiskt, utländskt till lunch, något som inte finns i Sevilla, men det slutar med lunch på en chiruingito på stranden, grillade sardiner.

Jesús övernattar gärna i Los Boliches, dit han åkte på sommarsemestrar när han var liten, men den här gången var det fula, billiga hotellet där vi sovit tidigare fullt, så det blev ett annat fult, billigt. Mindre fult och med stor balkong. Plus: Frukost ingår (!). Och Jesús tyckte att det var kul att alla rum är inredda efter en historisk person.

Nåväl, Jesús tog nästan genast till Malaga för en konsert, efter att vi installerat oss och gett Disa mat, jag gav mig ut för att leta rätt på ett kafé där Disa och jag skulle träffa min bloggkompis Carin Osvaldsson. Det var rätt svårt att hitta eftersom jag verkade ha fel adress till stället, men vi kom fram (kaféet visade sig ligga snett mittemot där vi hade parkerat) och fick äntligen träffa både Carin och hennes son.
Märkligt med ett sådant här möte. Att träffa någon som man vet ganska mycket om, som det känns som att man känner trots att man aldrig träffats.
Att ses med små barn är inte... jättelätt, men när ungarna somnat i varsin vagn och vi redan lämnat kaféet blev vi ståendes i ett gathörn med bullrande trafik runt omkring och pratade och pratade tills klockan närmade sig midnatt. Det var så roligt att äntligen träffas, jag visste att det skulle bli det, man får ju ändå en känsla om personen bakom bloggen. Och det är synd att inte Carin också bor i Sevilla, så roligt det hade varit... Men jag tror att vi får besök framöver :-)

Disa och jag gick tillbaka till hotellet, som inte alls låg långt från mötesplatsen, och nattvakten låste upp drickamaskinen utanför så att jag skulle kunna förvara barnmat och insulin kylskåpskallt.

På lördagsförmiddagen kikade vi på stan, gick in i svenskaffären och köpte lakrits (var ju nyss en månad i Sverige), köpte bok i en finsk-svensk bokhandel, gick igenom markanden där en kvinna fått ett finger i kläm i själva ställningen till försäljningsståndet och flera runt henne försökte skruva isär ställningen för att få loss henne. Det var så hemskt att jag, när vi kommit därifrån, stod still och drack kallt vatten för att illamåendet skulle släppa. Stackars människa.
Det var nära att det blev bloggträff med Solsomsol-Emma också, men det blir nästa gång istället. Lunch på nämnda chiruingito, doppade sedan fötterna i det varma, sköna Medelhavet (blev så sugen på att bada, jag skulle vilja byta ut Medelhavet mot kalla Atlanten som vi har närmast), tvingade i stackars Disa med fötterna i vattnet...  och sedan bil till Malaga.

Jesús var stressad, ville inte behöva springa igenom den efterlängtade Louise Bourgeois-utställningen på Picassomuseet, men trots tidspress kunde han inte blunda för sitt medfödda motstånd till att betala parkeringsavgift.
Jesús parkerar alltid långt bort, men det här tog priset.
- Det blir en bit att gå, men du kommer att se att det faktiskt inte finns parkeringsplatser närmare, sa han.
Och när jag protesterade sa han att han skulle bjuda mig på en glass för varje ledig plats vi såg på vägen mot museet.
Det blev sex stycken.
När vi hade gått 20 minuter i 28-gradig värme insåg Jesús att han tagit fel. Han hade inte alls parkerat i närheten av stationen, för vi hade nämligen just kommit fram till den.
Trekvarts promenad, sex glassar, Jesús fick skavsår, det bestämdes att det skulle bli buss tillbaka. Den kostade förresten lika mycket som parkeringen hade gjort, såg jag när jag kollade en betalautomat.
Utställningen då?
Jag tycker mer om Bourgeois skulpturer än målningar, och det fanns många målningar.
Disa fastnade för en skulptur med fyra ansikten och blev kompis med nästan alla vakter och vinkade till dem när vi gick.

Vi satte oss i den fina kafé-pation för att ge Disa mat, men då började de skjuta smällare utanför, någon jäkla jungfru Maria-staty skulle firas, Disa blev skärrad och vi fick gå in igen.
Smällare är ett urbota dumt påhitt.
Vi var hemma vid midnatt.