Helg på sjukhuset

Att Disa äter lite märkte vi redan första veckan med henne.
Vi har frågat barnmorska och två barnläkare om det, men inte fått någon respons.
Förrän nu. Vid senaste vägningen fick Disa underkänt och barnläkaren beordrade henne till sjukhuset för utredning. Genast.
Om jag blev orolig?
Jag tänkte att om något händer den här ungen, om hon försvinner från oss, dör jag.
Jesús kom hem, vi åkte iväg, Disa blev undersökt och läkaren konstaterade att hon mår prima, vad gjorde vi där en fredagseftermiddag? Men ifall, ifall det skulle vara något blev Disa inlagd.
Om jag varit orolig innan så blev det tio gånger värre nu. Disa inlagd?!?
Det togs blodprov, urinprov, blev klädd i en blå, för stor sjukhuspyjamas och sedan fick vi vårt rum.
Det är där vi är i helgen. Oron har övergått i irritation. Den där läkarens förvåning över att hon skickades dit på fredagen förstår vi nu. För på helgen görs nämligen ingenting. Att blodprovet togs i fredags gjordes enbart för att hon är så liten, en akutläkare kollade resultatet och allt var bra. I övrigt sitter vi bara av tiden och väntar på att det ska bli måndag då ordinarie personal kommer och tar sig en titt på flickan. Disa äter och sover precis som hemma. Jag och J turas om att vara där och att sova hemma (svårt att sova i en fåtölj).
Faktum är att det görs så lite under helgen att personalen inte ens kollade hur mycket Disa äter innan vi sa till. Vi för egna anteckningar. Det är väl ganska viktig information om hon ska utredas...

Jag har sovit hemma, och lägenheten är hemskt tom utan de andra två. Överallt finns tecknen; små tvättlappar i soffan, den lilla pyjamasen med cyklar som hänger på tork, den tomma spjälsängen, burken med ersättning i köket... Usch vad tomt det är.