Nu aker vi hemat.
En lang resa, via Chile.
Jag skulle garna stanna langre, vi har ju halva landet kvar att besoka.
Jag saknar redan de bolivianska luncherna. Men langtar efter att slippa frysa.
Jag har massor kvar att beratta om, och det kommer, liksom bilderna.
Nu ska jag till Sverige direkt efter, en vecka sadar, for kursstart pa distanskurs och lite annat.
Hors snart!
onsdag 28 augusti 2013
29 doda i fangelseupplopp
Vi verkar vara forfoljda av olyckor.
Eller kanske tvartom, det ar vi som forfoljer dem.
Forst var det den stora tragiska bussolyckan som skedde strax utanfor Tarija, just innan vi akte dit.
Sedan harjade en stor skogsbrand i omradet kring Jesuitbyarna, vid San Jose som vi da tankte aka till (men det blev senare av olika anledningar). Massa manniskor pa flykt undan branden.
Tredje handelsen skedde haromdagen. Jesus pappa skickade ett meddelande i vilket han undrade om vi madde bra.
Vi tyckte att det var konstigt, Jesus hade ringt bara ett par dagar tidigare.
- Det maste ha hant nagot har som det rapporteras om i Spanien, sa Jesus.
Och visst var det sa. Vi kopte en tidning och dar stod det alltihop, sa tragiskt att jag fick halla tillbaka tararna.
Det var upplopp i fangelset i Santa Cruz.
29 doda och ett 60-tal skadade.
Fangarna i avdelning A hade bestamt sig for att ta kontrollen i avdelning B. De sop och tog droger som uppvarmning, sedan gav de sig ivag. De kastade brandbomber in i den andra avdelningen, och forsokte sla ihjal alla fangar som fortvivlat forsokte fly. De hade slagtran och machetes som tillhyggen.
Bland de doda fanns en liten ettarig pojke som dog vid sin pappas sida.
Hur kan nagot sadant handa?
I fangelset saknas kontroll. Fullstandigt. Det finns fangvaktare, men de kommer inte in till fangarna. Fangarna lever sitt eget liv darinne.
Eller kanske tvartom, det ar vi som forfoljer dem.
Forst var det den stora tragiska bussolyckan som skedde strax utanfor Tarija, just innan vi akte dit.
Sedan harjade en stor skogsbrand i omradet kring Jesuitbyarna, vid San Jose som vi da tankte aka till (men det blev senare av olika anledningar). Massa manniskor pa flykt undan branden.
Tredje handelsen skedde haromdagen. Jesus pappa skickade ett meddelande i vilket han undrade om vi madde bra.
Vi tyckte att det var konstigt, Jesus hade ringt bara ett par dagar tidigare.
- Det maste ha hant nagot har som det rapporteras om i Spanien, sa Jesus.
Och visst var det sa. Vi kopte en tidning och dar stod det alltihop, sa tragiskt att jag fick halla tillbaka tararna.
Det var upplopp i fangelset i Santa Cruz.
29 doda och ett 60-tal skadade.
Fangarna i avdelning A hade bestamt sig for att ta kontrollen i avdelning B. De sop och tog droger som uppvarmning, sedan gav de sig ivag. De kastade brandbomber in i den andra avdelningen, och forsokte sla ihjal alla fangar som fortvivlat forsokte fly. De hade slagtran och machetes som tillhyggen.
Bland de doda fanns en liten ettarig pojke som dog vid sin pappas sida.
Hur kan nagot sadant handa?
I fangelset saknas kontroll. Fullstandigt. Det finns fangvaktare, men de kommer inte in till fangarna. Fangarna lever sitt eget liv darinne.
lördag 24 augusti 2013
Saltöken dag tre - den varma källan
Vi vaknade ännu tidigare den här morgonen, för klockan sex skulle vi vara iväg.
Det var så kallt att jag inte har ord för det.
Efter frukost åkte vi, halvt förfrusna trots alla kläder och filtar. ni får komma ihåg att vi befann oss på väldigt hög höjd, mitt i den bolivianska vintern.
Vi var inne i nationalparken Eduardo Avaroa och skulle hinna till geyserfältet innan soluppgången.
Det gjorde vi inte, men tack vare det var vi ensamma där. Mexikanskan öppnade dörren och sprang iväg för att spy, vi andra utforskade den bubblande, ångande marken. Det var så häftigt. Vilket ljud det kommer från det där bubblandet. Vilka lukter. Det ångade och vi gick omkring smått nervösa på den osäkra marken, länge, tills vi frös så mycket att vi var tvungna att krypa in i bilen igen.
Nästa stopp blev den varma källan.
Det är en otroligt vacker plats.
Det strömmar hett vatten ur marken och man har gjort i ordning en liten bassäng där man kan bada.
Jag och Jesús hade varken badkläder eller handdukar till hands och kunde inte bada, men mexikanarna hoppade i.
Vi avskräcktes också av kölden man måste genomlida mellan doppet och påklädningen. Har jag nämnt att det var kallt? Jag och J promenerade på området istället, beundrade ångan som steg från vattendragen och fåglarna som badade i det varma vattnet.
Det var så vackert.
Har skildes vi från italienarna som fick skjuts till den chilenska gränsen där de skulle fortsätta sin resa.
Mexikanarna blev så upptinade efter sitt dopp att de svettades i bilen och tog av sig till kortärmat, medan jag och J var genomfrusna in i märgen, och tinade inte upp förrän många timmar senare.
Här var det planerat ett besök till den gröna lagunen; Laguna Verde, men efter en jordbävning i Chile för några månader sedan färsvann den gröna färgen från vattnet, och vi brydde oss inte om att åka.
Nu när italienarna åkt tinade vår guide upp; Saul eller Raul. Vi fyra första i bilen hade tydligt hört namnet Saul, men mexikanarna hävdade bestämt att så kunde han inte heta, och efter det kallade vi honom allihop för Raul. I alla fall, nu började han prata. Och som han pratade. Herregud vad han pratade. Det var skoj. Vi fick bland annat veta att han jobbar jämt, han kommer hem till sin fru och dotter efter en tredagarstur, är med dem under kvällen men måste ge sig iväg på ny tur dagen därpå. Han vilar aldrig.
Vi stannade i ett avlägset hus på landsbygden för lunch, och senare i en liten by där det fanns många lamadjur.
En gammal kvinna i traditionella kläder tvättade i bäcken, med två lamadjur bakom sig som tittade på. Det var som ett vykort.
Det syns inte på bilden hur vykortslikt det var eftersom det här är en smygtagen bild, då lamadjuren redan hade flyttat på sig.
Fåglar fanns det också.
Ett stopp till blev det i ett otroligt vulkanlandskap.
Det var en lång återfärd, med mycket prat och stor trötthet efter allt vi sett och gjort, men till slut kom vi fram till Uyuni igen.
Vi blev indragna på ett tur-kontor där en kvinna försökte lura på oss dyra biljetter till Tupiza. Jag ska inte gå in närmare på det, men ingen av oss gillar Uyuni, det kalla stället, kallt på alla sätt. Det är ingen vänlig plats. För mycket turister kanske?
Vi skaffade biljetter till Tupiza samma kväll, gick och åt middag (kyckling förstås) och satte oss på bussen.
Det var en liten trång buss av det gamla slaget, äldre än övriga.
Det blev den värsta bussresan jag varit med om.
fredag 23 augusti 2013
Andra dagen i saltöknen - lagunerna
Det blev inte mycket sömn, det var så förfärligt kallt.
Vi vaknade tidigt, det var fortfarande mörkt ute.
Jag satte fötterna i saltet på golvet och drog på mig jackan och tog på skorna.
Övriga kläder hade jag sovit i.
När det är så kallt behåller man på alla varmande kläder man har, natt som dag, för att inte frysa ihjäl.
Vi fick frukost, värmande te och bröd, och packade sedan in oss i jeepen och körde iväg.
Alla sömniga och frusna.
Det här var lagunernas dag, men första stoppet blev vid järnvägen som vi kom förbi.
Därefter stannade vi vid en vulkan som finns mellan Bolivia och Chile.
Den ar inte aktiv, men då och då puffar den ut små vita rökmoln på den chilenska sidan. Jag såg aldrig några rökmoln, men zoomade in toppen när Jesús sa att det rök. Ser ni rökpuffen?
Nästa stopp blev lagun nummer ett, och vi hänfördes av färgen på vattnet på den har höga höjden, och fotograferade allt vad vi orkade de rosa flamingorna som gick och betade.
Vi stannade dock inte länge, utan åkte vidare till nästa lagun där vi skulle äta lunch.
"Ni kan gå av här och promenera bort till borden, där jag ska ställa i ordning maten. Det tar nog en tio minuter" sa guiden, men han hade väl inte räknat med att vi skulle dröja så.
Vilken fantastisk plats!
Tusentals flamingor, och vi kom dem alldeles nära. Vi lyssnade till ljudet av dem, såg hur de betade, flög, gnabbades, slogs (eller vad de nu gjorde) och var alldeles hänförda.
"Det här är himmelriket" sa italienaren lyckligt med kameran i handen där han kröp i vassen. Vi kunde inte se oss mätta på flamingor, det var så vackert, hela sceneriet.
Till slut tyckte vi synd om guiden och gick och satte oss på den vackraste lunchplats man kan tänka sig. Hela tiden hade vi lagunen framför ögonen.
Det var rejäl och god mat vi fick och vi blev mer än mätta.
Vi körde vidare mot ett häftigt vulkanlandskapet där man går omkring bland märkliga, utslungade stenformationer, bland dem El arbol de la piedra - stenträdet. Som är mycket stort.
Ytterligare en lagun stannade vi vid, innan sista stoppet för dagen, som var Laguna Colorada.
På eftermiddagarna stiger en alg, eller en liten växt, till ytan, och den är alldeles röd och färgar hela vattenytan röd. Däremellan ser man vita fält, som inte är is som man kan tro (när man står där i kölden) utan en mineral.
Det ar en häftig syn.
Vi skulle övernatta på ett ställe vid ena sidan av lagunen. Vi visste att övernattningsstället skulle vara ännu enklare an det förra, och det var helt okej, men det var fruktansvart kallt.
Jag och Jesús delade sexbäddsrum med italienarna.
Vi drog på oss det sista vi hade av värmande kläder, men det hjälpte inte mycket. Vi tog fram den tjocka filten vi hade med oss, men fortsatte att frysa.
Vi fick hett te och kex av guiden, men vattnet räckte bara till en snabbt kallnande kopp åt oss var, och vi frös och frös och fasade för läggdagstimmen.
Jag och Jesús satt och pratade med mexikanarna i flera timmar vid långbordet i korridoren utanför rummen. Det var intressant.
Middagen kom, och jag ville inte att den skulle ta slut, för att slippa lägga mig i det kalla rummet.
Klockan halv nio hade alla på stället lagt sig och det fanns inget annat att göra. Jag gick fram och tillbaka i korridoren för att få upp lite kroppsvärme och smög sedan ner under filtarna som jag och J hade samlat ihop från de andra sängarna som var tomma. Det blev så tungt med alla filtar att det knappt gick att vända sig, men vi frös mindre på det sättet.
Förutom kylan var dagen helt fantastisk.
Oförglömlig.
Kottkosten i Bolivia
Maste flika in med ett inlagg om maten i Bolivia.
Sa har ar det: har ater man mycket kott.
Mycket.
Valdigt mycket.
Kyckling mer an nagot annat.
Nar Jesús kom, efter mina tio ensamma dagar har, sa jag till honom att jag formodligen hade atit mer kyckling an jag ater under ett halvar i Spanien.
Jesús tyckte att det var lustigt.
Jag ocksa.
Nu skrattar v i inte langre.
Nar vi akte runt hela Santa Cruz och letade efter stallet varifran Samaipata-bussarna gar, sag vi bara kycklingstallen overallt, och jag madde illa av synen.
Nar vi skulle ata lunch innan vi gick pa bussen, som vi hittade till slut, sa Jesús fortvivlat: Vi maste hitta nagot annat an kyckling att ata! Det handlar inte om vad vi onskar ata langre, det ar en halsofraga!
Han var orolig pa riktigt. Det kan inte vara nyttigt att ata sa ensidig kost, menar han, och pastod att han for forsta gangenn i livet var sugen pa frukt, som han avskyr, men kroppen behovde variation.
Jag var van fran Sverige att ata kott till alla maltider, men inte Jesús. Dar han kommer fran ater man farska gronsaker hela tiden, en rik variation av fisk, skaldjur, bonor och linser, pasta, ris och olika sorters kott. Vi ater kott som mest ett par ganger i veckan.
Bolivia ar ingen mat-land, som Spanien, Portugal eller Marocko till exempel, dar varenda tugga av ratten ar en njutning. har ar det mer basfoda. Ibland valdigt god. Alltid kott. Vi har atit ute och hemma hos folk. Det gar inte att undvika kycklingen. Kyckling ar snabbmaten har. Var man an befinner sig sa finns det ett kycklingstalle dar man far antingen ugnsstekt kyckling eller friterad kyckling tillsammans med ris, pommes frites och, om det ar en kinesrestaurang, nudlar.
Trottnar inte bolivianerna pa kyckling?!?
Det ar Chiles fel att kosten ar sa ensidig i stora delar av landet.
Chile ville ha Bolivias kustremsa for, tja, ar det 140 ar sedan? For att komma at vardefulla mineraler.
Bolivias kustremsa var inte lang, men den gav tillgang till fisk och skaldjur.
Chile bestar i princip bara av kust.
Chile tog Bolivias kustremsa, med lofte om rik kompensation for stolden, vilket aldrig har infriats. Det enda som hant ar att bolivianerna inte langre har tillgang till havets mat, och det sitter som ett djupt sar i folksjalen.
Mexikanerna som vi traffade i saloknen ater bara djur som de sjalva har fangat eller skjutit. Mannen holl ut langst med att undvika kott i Bolivia, men till slut blev han sjuk och sangligggande i flera dagar pa grund av den omojligt ensidiga kosten och fick borja ata kott han ocksa.
Det finns positivt att saga om den bolivianska maten, men det kommer nagon annan gang.
Just nu ar jag sa hjartinnerligt trott pa kott i allmanhet, och kyckling i synnerhet.
Sa har ar det: har ater man mycket kott.
Mycket.
Valdigt mycket.
Kyckling mer an nagot annat.
Nar Jesús kom, efter mina tio ensamma dagar har, sa jag till honom att jag formodligen hade atit mer kyckling an jag ater under ett halvar i Spanien.
Jesús tyckte att det var lustigt.
Jag ocksa.
Nu skrattar v i inte langre.
Nar vi akte runt hela Santa Cruz och letade efter stallet varifran Samaipata-bussarna gar, sag vi bara kycklingstallen overallt, och jag madde illa av synen.
Nar vi skulle ata lunch innan vi gick pa bussen, som vi hittade till slut, sa Jesús fortvivlat: Vi maste hitta nagot annat an kyckling att ata! Det handlar inte om vad vi onskar ata langre, det ar en halsofraga!
Han var orolig pa riktigt. Det kan inte vara nyttigt att ata sa ensidig kost, menar han, och pastod att han for forsta gangenn i livet var sugen pa frukt, som han avskyr, men kroppen behovde variation.
Jag var van fran Sverige att ata kott till alla maltider, men inte Jesús. Dar han kommer fran ater man farska gronsaker hela tiden, en rik variation av fisk, skaldjur, bonor och linser, pasta, ris och olika sorters kott. Vi ater kott som mest ett par ganger i veckan.
Bolivia ar ingen mat-land, som Spanien, Portugal eller Marocko till exempel, dar varenda tugga av ratten ar en njutning. har ar det mer basfoda. Ibland valdigt god. Alltid kott. Vi har atit ute och hemma hos folk. Det gar inte att undvika kycklingen. Kyckling ar snabbmaten har. Var man an befinner sig sa finns det ett kycklingstalle dar man far antingen ugnsstekt kyckling eller friterad kyckling tillsammans med ris, pommes frites och, om det ar en kinesrestaurang, nudlar.
Trottnar inte bolivianerna pa kyckling?!?
Det ar Chiles fel att kosten ar sa ensidig i stora delar av landet.
Chile ville ha Bolivias kustremsa for, tja, ar det 140 ar sedan? For att komma at vardefulla mineraler.
Bolivias kustremsa var inte lang, men den gav tillgang till fisk och skaldjur.
Chile bestar i princip bara av kust.
Chile tog Bolivias kustremsa, med lofte om rik kompensation for stolden, vilket aldrig har infriats. Det enda som hant ar att bolivianerna inte langre har tillgang till havets mat, och det sitter som ett djupt sar i folksjalen.
Mexikanerna som vi traffade i saloknen ater bara djur som de sjalva har fangat eller skjutit. Mannen holl ut langst med att undvika kott i Bolivia, men till slut blev han sjuk och sangligggande i flera dagar pa grund av den omojligt ensidiga kosten och fick borja ata kott han ocksa.
Det finns positivt att saga om den bolivianska maten, men det kommer nagon annan gang.
Just nu ar jag sa hjartinnerligt trott pa kott i allmanhet, och kyckling i synnerhet.
tisdag 20 augusti 2013
Första dagen i saltöknen - del 2
Efter lunch åkte vi mot fisk-ön, Isla del pescado. Det ar en ö mitt i det torra salthavet som är full av kaktusar.Uråldriga kaktusar.
Kaktusarna växer en centimeter per år, och den högsta kaktusen just nu är tio meter. (Räkna ut själva vad det blir i år, jag har gjort det men det tog en väldans tid, och nu har jag glömt.). Den äldsta på tolv meter har vissnat och dött, men det finns en skylt bredvid den.
Vi såg ett reportage i spansk tv om saltöken, och det visade en tom ö med två invånare, en äldre man och hans hustru. De bodde i en grotta.
Han snidade kaktussouvernirer till turisterna som kom till ön, och hon stickade strumpor som hon sålde.
Vi tänkte att de måste leva väldigt, väldigt isolerat, men när man ar där med tvåhundra andra turister känns det inte alls isolerat, stället.
For 30 bolivianos får man gå iland på ön, gå runt promenadstigen (uppstigningarna ar väldigt tunga att ta sig för på grund av den höga höjden) och använda toaletterna.
Därefter var det sen eftermiddag och vi åkte mot övernattningsstället; ett hotell byggt i salt i utkanten av saltäken.
Det var enkelt men riktigt fint inuti. Vi möttes av bord och fasta pallar gjorda i hård salt. Borden hade täckts av de typiska färggranna tygstycken som ursprungsbefolkningen brukar bära saker och bebisar i.
Jag och J fick ett dubbelrum med saltsäng. Det bästa var det grova strösaltet som var golv.
Det var väldigt kallt.
Gruppen fick varmt te och kex av guiden och satt och pratade vid saltbordet. Vi och mexikanerna fann snart varandra i ett gemensamt, kritiskt USA-intresse. Man kan säga att mexikanarna var mer kritiska än vi, och Jesús låg sedan och fnissade när han skulle somna, eftersom mannen hade sett precis ut som Don Ramón i Jesús favoritserie (Don Ramón i El Chavo är alltid arg), när mexikanen eldade upp sig i ilska över USA:s politik.
Jag och J längtade förtvivlat efter en dusch och gjorde det ingen annan vågade på grund av kylan: vi duschade. Det var kris på riktigt, annars hade vi inte gjort det.
Det var väldigt, väldigt kallt i luften.
Vi hann precis mellan att middagslagningen var klar och maten dukades fram. (Gasen till varmvattnet kunde vi bara använda när den inte behövdes i köket där guiderna till de olika grupperna som övernattade här lagade mat.).
Vi frös alla och hade byltat på oss alla varma kläder vi hade, och det var gott att få i sig varm, rejal mat.
Efteråt fanns inget att göra annat än att titta på stjärnorna och gå och lägga sig, trots att klockan inte var mer än åtta. Så det gjorde vi.
Jesús häpnade över stjärnhimlen och hur klart man ser vintergatan här, som ett långt moln som sträcker sig över himlen. Jag ser inte så många stjärnor längre men visste vad han såg, for jag såg detsamma för nio år sedan i en pytteliten, avlägsen by utan elektricitet vid Titicacasjön.
Det är fantastiskt.
Sedan frös vi.
Man sover inte om man fryser.
Inte jag.
Det var väldigt, väldigt kallt.
måndag 19 augusti 2013
Forsta dagen i saltoken - del 1
Halv elva pa formiddagen skulle turen avga.
Vi gick och letade efter frukost, men alla stallen var stangda utom Casa del turista som inte lockade alls, men vi hade inget att valja pa.
Frukostar till overpriser, en medioker frukost till samma pris som tva trerattersluncher blev det.
Vi provianterade lite karameller och kex att ha med och stallde oss att vanta pa bilen.
Halv elva fanns varkn jeep eller andra deltagare, och vi trodde att de hade kort ifran oss och ringde, men till slut kom jeepen.
Vi akte och hamtade upp ett italienskt par utanfor ett annat tur-kontor, chaufforen och guiden Saul svepte in vara packningar i en presenning pa taket, band fast den val, och sedan korde vi mot forsta stoppet; tagkyrkogarden strax utanfor staden.
I slutet av 1800-talet kom tagen till Bolivia for att frakta mineraler fran gruvorna.
Allt efter att tagen hade gjort sitt, lamandes de inne pa tagstationen i Uyuni, men staden vaxte och det fanns inte langre plats for tagstation med overksamma gamla tag, sa tagen fraktades ut till det har stallet utanfor staden, dar de lamnades for att rosta sonder, och det stjals metalldelar fran dem.
Det ar ett faschinerande stalle med gamla rostiga tagskelett, som ar an mer faschinerande om man ar sjalv, gissar jag, men runt omkring oss hade ett tjugotal jeepar med ungefar sex personer i varje parkerat, och stallet vimlade av andra turister.
Det ar borjan av hogsasongen.
Eftersom jag redan skriver om mina sma skavanker sa fortsatter jag med det. For har intraffade nasta grej.
Jag blinkade och plotsligt fanns en stor svart flack som skymde hogerogat.
Nej. Inte nu igen, tanke jag besviket.
Vad heter det? Vad ar det som lossnar? Jag har vari tmed om det sva ganger forut, en grej som lossnar inne i ogat och satter sig som en svart flack eller sma svarta prickar i kanten av synafaltet, och ta valdigt lang tid pa sig att forsvinna.
Den flacken var stor. Varligt stor.
Plotsligt kunde jag inte se genom kameran med det ogat. Det var valdigt storande.
Vi akte tillbaka till byn for att hamta mat, sedan akte vi ut i saltoknen pa rikigt. Jag och Jesus bekantade oss med italienarna, som skulle folja med oss till gransen till Chile, dar de skulle fortsatta sin hogplataresa.
Saltoknen ar nastan 10 600 kvadratkilometer stor, och darmed den storsta i Boliia. Har var en gang ett hav. Nu ar det en oken pa ungefar 4 000 meters hojd. Saltet saljs inom landet men exporteras inte.
Arbetet med saltet sker for hand, man ser arbetarna med sina verktyg ute pa faltet, hur de hackar upp hogar med salt som transporteras till narmsta by for att tas om hand. Dar stannade jeepen for att vi skullr kunna se processen, men jag och J fattade inte var det var, sag bara en massa stand som salde mossor och sockar till turister, och sedan akte vi.
Stannade vid det forsta salthotellet som ar gjort helt i salt. Runt omkring ar det helt vitt.
Marken ar som hard sno.
Man maste ha solglasogon, for annars ser man ingenting, det ar som att stirra in i solen, att titta pa den vita marken. Det ar farligt for ogonen.
Jag kunde inte lata bli att ta upp lite salt i handen och slicka pa den, for att testa.
Plockade med mig en stor saltkump i fickan ocksa.
Darefter fortsatte vi till en vulkan i andra anden av saltoknen for att ata lunch och for att hamta ytterligare passagerare.
Det var nagra mexikaner som hade overnattat dar vid foten av vulkaen i en mycket liten, enkel by gjord av sten vid kanten av salthavet, och pa formiddagen hade de bestigit toppen av vulkanen pa ungefar 5000 meter.
Kvinnan kommer egentligen fran Kanada, men har bott manga ar i Mexiko. Det var hennes sambo samt hennes tioarige son som var med pa resan.
Vi fick god lunch med kott, kokt quinoua och gronsaker inne i ett hus, sedan hann vi ga och titta pa flamingor en bit bort och lamadjur.
Vi fick valdit lite tid pa oss, men guiden sa att vi skulle fa se sa manga flamingor och lamadjur darefter att vi skulle trottna pa dem.
Vi gick och letade efter frukost, men alla stallen var stangda utom Casa del turista som inte lockade alls, men vi hade inget att valja pa.
Frukostar till overpriser, en medioker frukost till samma pris som tva trerattersluncher blev det.
Vi provianterade lite karameller och kex att ha med och stallde oss att vanta pa bilen.
Halv elva fanns varkn jeep eller andra deltagare, och vi trodde att de hade kort ifran oss och ringde, men till slut kom jeepen.
Vi akte och hamtade upp ett italienskt par utanfor ett annat tur-kontor, chaufforen och guiden Saul svepte in vara packningar i en presenning pa taket, band fast den val, och sedan korde vi mot forsta stoppet; tagkyrkogarden strax utanfor staden.
I slutet av 1800-talet kom tagen till Bolivia for att frakta mineraler fran gruvorna.
Allt efter att tagen hade gjort sitt, lamandes de inne pa tagstationen i Uyuni, men staden vaxte och det fanns inte langre plats for tagstation med overksamma gamla tag, sa tagen fraktades ut till det har stallet utanfor staden, dar de lamnades for att rosta sonder, och det stjals metalldelar fran dem.
Det ar ett faschinerande stalle med gamla rostiga tagskelett, som ar an mer faschinerande om man ar sjalv, gissar jag, men runt omkring oss hade ett tjugotal jeepar med ungefar sex personer i varje parkerat, och stallet vimlade av andra turister.
Det ar borjan av hogsasongen.
Eftersom jag redan skriver om mina sma skavanker sa fortsatter jag med det. For har intraffade nasta grej.
Jag blinkade och plotsligt fanns en stor svart flack som skymde hogerogat.
Nej. Inte nu igen, tanke jag besviket.
Vad heter det? Vad ar det som lossnar? Jag har vari tmed om det sva ganger forut, en grej som lossnar inne i ogat och satter sig som en svart flack eller sma svarta prickar i kanten av synafaltet, och ta valdigt lang tid pa sig att forsvinna.
Den flacken var stor. Varligt stor.
Plotsligt kunde jag inte se genom kameran med det ogat. Det var valdigt storande.
Vi akte tillbaka till byn for att hamta mat, sedan akte vi ut i saltoknen pa rikigt. Jag och Jesus bekantade oss med italienarna, som skulle folja med oss till gransen till Chile, dar de skulle fortsatta sin hogplataresa.
Saltoknen ar nastan 10 600 kvadratkilometer stor, och darmed den storsta i Boliia. Har var en gang ett hav. Nu ar det en oken pa ungefar 4 000 meters hojd. Saltet saljs inom landet men exporteras inte.
Arbetet med saltet sker for hand, man ser arbetarna med sina verktyg ute pa faltet, hur de hackar upp hogar med salt som transporteras till narmsta by for att tas om hand. Dar stannade jeepen for att vi skullr kunna se processen, men jag och J fattade inte var det var, sag bara en massa stand som salde mossor och sockar till turister, och sedan akte vi.
Stannade vid det forsta salthotellet som ar gjort helt i salt. Runt omkring ar det helt vitt.
Marken ar som hard sno.
Man maste ha solglasogon, for annars ser man ingenting, det ar som att stirra in i solen, att titta pa den vita marken. Det ar farligt for ogonen.
Jag kunde inte lata bli att ta upp lite salt i handen och slicka pa den, for att testa.
Plockade med mig en stor saltkump i fickan ocksa.
Darefter fortsatte vi till en vulkan i andra anden av saltoknen for att ata lunch och for att hamta ytterligare passagerare.
Det var nagra mexikaner som hade overnattat dar vid foten av vulkaen i en mycket liten, enkel by gjord av sten vid kanten av salthavet, och pa formiddagen hade de bestigit toppen av vulkanen pa ungefar 5000 meter.
Kvinnan kommer egentligen fran Kanada, men har bott manga ar i Mexiko. Det var hennes sambo samt hennes tioarige son som var med pa resan.
Vi fick god lunch med kott, kokt quinoua och gronsaker inne i ett hus, sedan hann vi ga och titta pa flamingor en bit bort och lamadjur.
Vi fick valdit lite tid pa oss, men guiden sa att vi skulle fa se sa manga flamingor och lamadjur darefter att vi skulle trottna pa dem.