lördag 24 augusti 2013

Saltöken dag tre - den varma källan


Vi vaknade ännu tidigare den här morgonen, för klockan sex skulle vi vara iväg.
Det var så kallt att jag inte har ord för det.
Efter frukost åkte vi, halvt förfrusna trots alla kläder och filtar. ni får komma  ihåg att vi befann oss på väldigt hög höjd, mitt i den bolivianska vintern.
Vi var inne i nationalparken Eduardo Avaroa och skulle hinna till geyserfältet innan soluppgången.


Det gjorde vi inte, men tack vare det var vi ensamma där. Mexikanskan öppnade dörren och sprang iväg för att spy, vi andra utforskade den bubblande, ångande marken. Det var så häftigt. Vilket ljud det kommer från det där bubblandet. Vilka lukter. Det ångade och vi gick omkring smått nervösa på den osäkra marken, länge, tills vi frös så mycket att vi var tvungna att krypa in i bilen igen.


Nästa stopp blev den varma källan.


Det är en otroligt vacker plats.
Det strömmar hett vatten ur marken och man har gjort i ordning en liten bassäng där man kan bada.
Jag och Jesús hade varken badkläder eller handdukar till hands och kunde inte bada, men mexikanarna hoppade i.


Vi avskräcktes också av kölden man måste genomlida mellan doppet och påklädningen. Har jag nämnt att det var kallt? Jag och J promenerade på området istället, beundrade ångan som steg från vattendragen och fåglarna som badade i det varma vattnet.
Det var så vackert.





Har skildes vi från italienarna som fick skjuts till den chilenska gränsen där de skulle fortsätta sin resa.

Mexikanarna blev så upptinade efter sitt dopp att de svettades i bilen och tog av sig till kortärmat, medan jag och J var genomfrusna in i märgen, och tinade inte upp förrän många timmar senare.
Här var det planerat ett besök till den gröna lagunen; Laguna Verde, men efter en jordbävning i Chile för några månader sedan färsvann den gröna färgen från vattnet, och vi brydde oss inte om att åka.
Nu när italienarna åkt tinade vår guide upp; Saul eller Raul. Vi fyra första i bilen hade tydligt hört namnet Saul, men mexikanarna hävdade bestämt att så kunde han inte heta, och efter det kallade vi honom allihop för Raul. I alla fall, nu började han prata. Och som han pratade. Herregud vad han pratade. Det var skoj. Vi fick bland annat veta att han jobbar jämt, han kommer hem till sin fru och dotter efter en tredagarstur, är med dem under kvällen men måste ge sig iväg på ny tur dagen därpå. Han vilar aldrig.

Vi stannade i ett avlägset hus på  landsbygden för lunch, och senare i en liten by där det fanns många lamadjur.



En gammal kvinna i traditionella kläder tvättade i bäcken, med två lamadjur bakom sig som tittade på. Det var som ett vykort.
Det syns inte på bilden hur vykortslikt det var eftersom det här är en smygtagen bild, då lamadjuren redan hade flyttat på sig.


Fåglar fanns det också.


Ett stopp till blev det i ett otroligt vulkanlandskap.


Det var en lång återfärd, med mycket prat och stor trötthet efter allt vi sett och gjort, men till slut kom vi fram till Uyuni igen.
Vi blev indragna på ett tur-kontor där en kvinna försökte lura på oss dyra biljetter till Tupiza. Jag ska inte gå in närmare på det, men ingen av oss gillar Uyuni, det kalla stället, kallt på alla sätt. Det är ingen vänlig plats. För mycket turister kanske?
Vi skaffade biljetter till Tupiza samma kväll, gick och åt middag (kyckling förstås) och satte oss på bussen.
Det var en liten trång buss av det gamla slaget, äldre än övriga.
Det blev den värsta bussresan jag varit med om.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar