Första dagen i saltöknen - del 2

Efter lunch åkte vi mot fisk-ön, Isla del pescado. Det ar en ö mitt i det torra salthavet som är full av kaktusar.Uråldriga kaktusar.
Kaktusarna växer en centimeter per år, och den högsta kaktusen just nu är tio meter. (Räkna ut själva vad det blir i år, jag har gjort det men det tog en väldans tid, och nu har jag glömt.). Den äldsta på tolv meter har vissnat och dött, men det finns en skylt bredvid den.

Vi såg ett reportage i spansk tv om saltöken, och det visade en tom ö med två invånare, en äldre man och hans hustru. De bodde i en grotta.
Han snidade kaktussouvernirer till turisterna som kom till ön, och hon stickade strumpor som hon sålde.
Vi tänkte att de måste leva väldigt, väldigt isolerat, men när man ar där med tvåhundra andra turister känns det inte alls isolerat, stället.

For 30 bolivianos får man gå iland på ön, gå runt promenadstigen (uppstigningarna ar väldigt tunga att ta sig för på grund av den höga höjden) och använda toaletterna.

Därefter var det sen eftermiddag och vi åkte mot övernattningsstället; ett hotell byggt i salt i utkanten av saltäken.
Det var enkelt men riktigt fint inuti. Vi möttes av bord och fasta pallar gjorda i hård salt. Borden hade täckts av de typiska färggranna tygstycken som ursprungsbefolkningen brukar bära saker och bebisar i.

Jag och J fick ett dubbelrum med saltsäng. Det bästa var det grova strösaltet som var golv.
Det var väldigt kallt.

Gruppen fick varmt te och kex av guiden och satt och pratade vid saltbordet. Vi och mexikanerna fann snart varandra i ett gemensamt, kritiskt USA-intresse. Man kan säga att mexikanarna var mer kritiska än vi, och Jesús låg sedan och fnissade när han skulle somna, eftersom mannen hade sett precis ut som Don Ramón i Jesús favoritserie (Don Ramón i El Chavo är alltid arg), när mexikanen eldade upp sig i ilska över USA:s politik.
Jag och J längtade förtvivlat efter en dusch och gjorde det ingen annan vågade på grund av kylan: vi duschade. Det var kris på riktigt, annars hade vi inte gjort det.
Det var väldigt, väldigt kallt i luften.
Vi hann precis mellan att middagslagningen var klar och maten dukades fram. (Gasen till varmvattnet kunde vi bara använda när den inte behövdes i köket där guiderna till de olika grupperna som övernattade här lagade mat.).
Vi frös alla och hade byltat på oss alla varma kläder vi hade, och det var gott att få i sig varm, rejal mat.

Efteråt fanns inget att göra annat än att titta på stjärnorna och gå och lägga sig, trots att klockan inte var mer än åtta. Så det gjorde vi.
Jesús häpnade över stjärnhimlen och hur klart man ser vintergatan här, som ett långt moln som sträcker sig över himlen. Jag ser inte så många stjärnor längre men visste vad han såg, for jag såg detsamma för nio år sedan i en pytteliten, avlägsen by utan elektricitet vid Titicacasjön.
Det är fantastiskt.

Sedan frös vi.
Man sover inte om man fryser.
Inte jag.
Det var väldigt, väldigt kallt.