Sommarlängt och spansk frukt

Jag läste om årets sommarpratare, och drabbades av ett riktigt sommarlängt.

Fågelkvitter och solglimt genom persiennen i gryningen
Dofterna
Ljuset när man är på väg ner till sjön för att bada på kvällen
Blåbär
Färskpotatis
Jordgubbar
Lövverk
Tåg
Sommarpratare på radion
Bokhögar
Myrstackar
Hemkokt saft
Värme. Eller doftande regn
Rökt sik
Cykel
Barfota


Det blir ingen svensk sommar i år heller, vi valde en annan resa. Och ångrar oss inte, men åh, vad vi båda skulle vilja vara i Sverige i sommar. Har tankar på att kanske spara och hyra en liten stuga nästa år? Kanske.

Spanien har förstås också sina fördelar på sommaren. Just nu blommar jakarandan i hela staden, och det är så vackert. Dessutom har sommarfrukterna börjat komma. Vi var nere hos Pepe i frukt och grönsaksbutiken och handlade veckans grönsaker, och medan Jesús bad om än det ena, än det andra, stod jag och insöp den söta doften av frukt som blandades av mynta när Pepe gav Jesús ett stort knippe. Jag tror att det var jordgubbarna som doftade så gott, men jag vet bättre än att låta mig luras. Istället sneglade jag på biggaråerna i sina trälådor, nektarinerna, de ljusa aprikoserna, och de som är lite mer rödaktiga... Det blev både nektariner och aprikoser, och en del annan frukt också. Inte ens i en pralinbutik hade glädjen varit större än den stunden i fruktaffären.
Nu äter jag nektariner och aprikoser så mycket jag orkar, och väntar varenda dag på att Pepe ska få hem de små hårda San Juan-päronen och de första fikonen...

Förslag, förresten, på vad man kan göra med aprikoser? Recepttips? Vi har ett recept på tajin med kyckling och aprikoser som Jesús nog kommer att prova snart. Återkommer om resultatet...

Gazpacho-flaskorna

Det var så osannolikt att man kan undra om jag hittar på. Men det gör jag inte. När Jesús kom hem efter jobbet och visade mig den vida kartongen med hål i som han hade i famnen, trodde jag verkligen ett ögonblick att det var kattungar i den, eller möjligtvis kycklingar.
Jag har aldrig känt någon som plötsligt skulle komma hem med kattungar till mig, och Jesús är så långt ifrån den idén att kan inte kan komma längre bort.
Naturligtvis var det inga kattungar i lådan. Däremot en massa små flaskor med gazpacho, den typiska andalusiska tomatsoppan som ätes (eller drickes) kall..
I Andalusien får skolbarnen frukt och annat nyttigt vissa dagar, och idag var det en sådan dag. Det var alltså flaskor med gazpacho som delades ut. Men ungarna är inte särskilt förtjusta i det, så det mesta i Jesús klass blev över, och det fick han ta hem. Något som han var mycket glad över. Gazpacho är det bästa han vet.
Jag är inte lika förtjust i den soppan på grund av drick-konsistensen, men den här är faktiskt himla god. Kul att se att det är en bra produkt också, inte en massa kemiska grejer i den som det brukar vara i fabriksprodukter. Enbart tomater, gurka, vinäger från Jerez, olivolja, bröd, paprika, vitlök (alt ekologiskt) vatten och salt. Inga andra ingredienser.
Vi har fortfarande ett gäng små flaskor kvar i kylen. Kul!

Idag är det helgdag. Corpus Christi. Åtminstone här i Sevilla (det är en mycket lokal helgdag). Lustigt nog har Las Pajanosas, där Jesús jobbar, också valt att ha helgdag. Så han är ledig i dag. Men han är så irriterad på helgdagen, av religiös betydelse som ingen känner till, att han tänker jobba hemifrån.
Får väl se vad han gör, för han har en del matlagning att hinna med. I går var han och handlade, och det blev en massa gott till kommande måltider. I dag blir det fisk i ugn. I morgon kött- och svampgryta. På lördag marockansk tajín.
I går kväll ugnsstekta sardiner.
Jag gillar mat!

Ikea-köttbullar

Jag behövde köttbullar.
Det var bara så.
Jag har inte ätit köttbullar sedan i julas.
Så vi åkte till Ikea.
Låter jättedumt säkert, men ibland sätter suget till, och om man inte rullar själv finns det inget annat sätt att få tag på köttbullar a la Sverige.
Jaja, men vi åkte dit i alla fall, Jesús och jag. Och det var jätteskoj! Vi gick direkt till restaurangdelen, beställde köttbullar och plockade till oss efterrätter.
Så klart blev jag besviken, som vanligt. Maten är verkligen dålig där. Pulversåsen smakade inget, den lilla klicken potatismos (i Sverige får man fortfarande kokt potatis va?) hade hårda torra bitar i sig efter att ha legat och torkat. Köttbullarna smakade som fabriksköttbullar brukar göra. Men jag är van sedan gammalt, så jag tyckte att de var helt okej.
Kanelbullen: mmmm...
Men jag vet inte. Har Ikea-maten blivit ännu sämre, eller är det jag som har gått och blivit finsmakare här i Spanien? Den där maten är verkligen usel.
Jesús tycker sedan tidigare att det är det sämsta ställe han någonsin har ätit på, utan konkurens, inte ens det där urdåliga wokstället vi var på kommer i närheten av Ikea, enligt honom. Och jag håller med. Kommer inte på något ställe med sämre mat. Men det är klart att det finns. Kanske har jag bott i matkulturens Spanien för länge och glömt hur det är.
Men det var skoj i alla fall, och köttbullesuget lindrades.
Och i matbutiken utanför väntade en överraskning: svenskt lösgodis! Som inte är av deras eget märke! Hurra!

Så blev det söndag...

...och dagen började så bra med att jag på förmiddagen skrev klart ett inlämningsarbete.
Jesús städade lägenheten och lagade mat.
Pipen sov.
När arbetet var klart ägnade jag resten av dagen åt att försöka ladda ner fonetiska tecken till datorn, utan att lyckas. Jag försökte kopiera tecken för tecken från sidor på nätet - utan att lyckas. Det var den sista detaljen som måste fixas för att arbetet skulle kunna lämnas in.
Det var kväll och Jesús hade varit på kör-rep i flera timmar när jag gav upp.
Jag var så jäkla arg.
Vi gick en sen promenad när Jesús kom hem ochköpte chokladkex på vägen, men det hjälpte inte, jag var ändå arg när jag gick och la mig.

Dagens höjdpunkt: lunchen.
Man ser förstås inte hur gott det är på den här bilden, men det är fantastiskt gott. En rätt från Zambia som min kompis Åsa lärde Jesús att laga, eftersom jag tycker så mycket om den. Det är kyckling i tjock sås och spenatblandning med jordnötter eller jordnötssmör (och tomat och lök) samt majsmjöl som man kokar och bildar stora klumpar av. Ätes med händerna egentligen, men jag har inte fått in tekniken och använder (tråkigt nog) kniv och gaffel.

Kolakakor recept

Receptet på den den otroliga kakdegen då? Jo, det kommer här.
Nästan för lätt (när man är kaksugen).
Gör gärna dubbel sats så att du kan äta så mycket deg du vill, och så att kakorna räcker till nästa dag också.

100 g smör
2,5 dl vetemjöl
1 dl socker
1 msk ljus sirap
1 msk vaniljsocker
1 tsk bakpulver

Häll allt i en bunke. Blanda snabbt till en smidig deg.
Rulla ut degen till tre fingertjocka längder, plåtlånga, och lägg dem på bakplåtspapper på plåten. Platta till dem lite.
Grädda i mitten av ugnen i 175 grader cirka tolv minuter, tills de börjar få en aning färg i kanterna.
Skär längderna i sneda bitar när de fortfarande är varma och mjuka.
Plocka isär kakorna när de har svalnat och lägg i en vacker burk.

Kakdeg

Det här med kaksdegsätande, jag har alltid tyckt att det är lite överdrivet. Folk som säger att degen är det godaste. Som gör deg för att äta den som den är, utan att baka ut kakorna. Som uppfinner glass med kakdeg.
Sånt.
Visst är kakdeg och sockerkassmet gott, gott att smaka lite på, men...
Den här kakdegshypen är så överdriven.

Tyckte jag tills jag började baka kolakakor.

Aptitretare

Salmorejo med klippt serranoskinka.
En liten aptitretare före lunchen.
Älskar spansk vardagsmat.

Pipen attackerar!

Han är så jäkla rolig, Pipen.
Mest ligger han och sover på sin kudde bredvid datorn, eller ovanpå soffan, men när han vaknar och vill leka är det inte med små plastbollar eller papperstussar.
Nej, favoritleken är att attackera och skrämma mig!
Bästa platsen för det är den fria väggen vid mabordet med sina två öppningar. Jag och Pipen ställer oss på varsin sida om väggen. Och vaktar på varandra. En av oss sticker fram huvudet för att stirra på den andre på sin sida av väggen. Drar tillbaka huvudet. Sticker fram det igen. Så håller vi på så tills någon av oss tar ett kliv över till andra sidan väggen och attackerar den andre. Andra gånger smyger jag från ena dörröppningen till den andra, fram och tillbaka, och sticker fram huvudet ibland. Pipen följer efter på sin sida av väggen och lurpassar på mig bakom hörnet, på helspänn, med uppspärrade ögon. Ibland lurar jag honom och skrämmer honom med att kliva fram på den sida som han inte väntar sig.
Ibland är hans så attacksugen att han gömmer sig bakom varenda möbel och vägg för att hoppa fram med utsträckta ben (och indragna klor) för att verka jättestor och skrämma mig. Ibland lyckas han och jag skriker högt.
Ibland,. när jag har vunnit attackerandet, blir han liksom inte av med lusten att ge igen, så då biter han mig i benet lite försiktigt när han kommer åt, så är det bra sen.

Omtänksamhet

Lite vardaglig omtänksamhet.
Jesús som kommer hem med säsongens första melon till mig.
Jag som köper med en burk inlagda gurkor av den där sorten som han tycker så mycket om.
Små överraskningar en vanlig onsdag.

Vilseåkning och sen middag

Jag har skrivit det förut, att jag uppskattar spanjorers avslappnade sätt till sena kvällar.
I går kom vi på att det var en bra dag för att äta middag hos svärföräldrarna.
Vi hade inte träffat dem på över en vecka.
Middag hos dem är en informell historia. Lite enkla tapas, kanske en tärnad tomat med vinäger, salt, olja och tonfisk, en burk knivmusslor, en skål buljong eller nyfriterade croquetas. Alltid gott, alltid enkelt.
Nåväl, jag skulle hämta upp Jesús efter hans munspelsgrupp vid 21-tiden.
Tyvärr missförstod jag hans vägbeskrivning och körde vilse.
Igen.
Verkligen, verkligen vilse.
Jag hade ingen aning om var jag befann mig. Kände inte igen mig alls. Förstod på husen runt mig att jag var i en av Sevillas ytterkanter och att det inte var några bra områden jag hade hamnat i.
Efter trekvart såg jag en skylt som pekade mot flygplatsen, och tog av där i förhoppning om att hitta en väg jag kände igen. Det gjorde jag, och av en slump hamnade jag hemma i mitt eget område.
Men Jesús, den stackarn, skulle fortfarande hämtas, så jag körde iväg igen.
Jag fick fatt i honom, och vi kom till svärföräldrarna en tjugo över tio.
Men inga problem, här är det här med tider väldigt avslappnat, som sagt.
Jag retade Jesús pappa för Spaniens förlust i Eurovision, vi åt middag, och såg Betis förlora mot Mallorca, och vid midnatt åkte vi hem, Inte för att Jesús föräldrar ville bli av med oss, utan för att Jesús måste upp tidigt nästa dag och redan hade förlorat en sömntimme.

Spanska kycklingställen

Spanska kycklingställen är ett sådant bra påhitt, jag kan inte begripa varför det inte finns i Sverige.
Är ni på besök i Spanien och ser en skylt med "Pollos asados" ska ni gå in där.
Kycklingen köper man med sig hem, så det brukar inte finnas några bord, bara en disk.
På de här kycklingställena säljs nygrillad kyckling i gott spad med lagerblad och andra goda kryddor, pommes frites, bröd, drycker, chips, och vår har en del färdiglagad spansk, traditionell mat också. Nu har tomatsäsongen kommit igång, så det säljs en hel del salmorejo och gazpacho till dem som inte hinner laga själva.
I fredags gick vi dit för att köpa middag.
Den pyttelilla butiken var full av unga killar som stod och såg på fotboll på teven som hänger på väggen. Vet inte varför det är så, men jämt är det en massa unga killar som tittar på fotboll där.
Den där kycklingen är så himla god. Så himla god. Vi åt tills vi var proppmätta.

Sedan tittade vi på film.
Babel blev det.
Och åh, vilken bra film det är!
Tänkvärd, politisk, om skilda världar. Om hur små händelser kan få stora konsekvenser.
Regisserad av mexikanske Alejandro González Iñárritu.
Har ni sett hans Biutiful förresten? Om huvudpersonen som vet att han är döende, och gör allt han kan för att dem han lämnar efter sig ska ha det så bra som möjligt. Och hur det går med hans ansträngningar...

ESC - finalen

Danmark vann, det var väl bra.
Jag som inte hört Sveriges bidrag förut tyckte att det lät likadant som alla de andra.
Petra Mede var säkert bra, men den spanska presentatören pratade hela tiden så jag hörde henne inte, bara såg ibland.
Under mellanakten visade spanska statliga teven reklam, men lite fick man se.
Har förstått i efterhand att det var en massa sketcher och svenska inslag, men den såg vi inte.
Egentligen missade vi det mesta av tävlingen eftersom vi pratade istället. Som det ska vara.
En textremsa visades faktiskt i teven, och det var låttexterna på språket som de sjöngs på. Lustigt. Var det likadant i Sverige?
Spanien kom näst sist. Det var nog lite jobbigt för spanjoren som var med. Han ägnade sig mest åt mobilen och var tyst, och stönade då och då över hur dåligt det gick för Spanien. (Röster från två länder. Åtta poäng totalt.)
Jesús kom hem klockan fem efter spelningen, och jag är himla glad över att jag inte gick!

Eurovision Song Contest i Spanien

Jag vet att ni tycker synd om Jesús för att jag väljer teven istället för hans konsert, och det låter ju som om det är synd om honom; första spelningen med Ira Regia på två år, en ny konstellation med ett par nya medlemmar, helt nya låtar, lite premiär kan man säga.
Men det är inte så illa som ni tror.
Han har nämligen en till spelning nästa helg.
Och ytterligare en i juni.
Om det här hade varit den enda så hade jag gått.

Nåja.
Det blir festival hos Nikki i kväll.
Inga kanelbullar tar jag med, däremot en chokladtryffelkaka med grädde, och ketchup-popcorn (fantastiskt goda, älskar dem!).

Både jag och Nikki har haft idéer om att åka till Ikea och köpa något svenskt gott, men ingen av oss har hunnit, tror jag. Så här lät det i alla fall i förmiddags när vi pratade.
- Jag ska ge Marta lite engelskalektioner, om jag hinner efter det så åker jag till Ikea i morgon, sa Nikki.
Jag blev lite konfunderad.
_ I morgon? De har stängt då. Och festivalen är ju i kväll.
- Oj, i dag menar jag.
Nikki var lite tidsvill.
- Vi ses i morgon då, avslutade hon samtalet.
- I kväll menar du, påminde jag.
- Ja just det.
Nikki hade gått ut på fredagskvällen, och kom hem inte så långt innan jag ringde henne..

Några spanjorer blir det också, och det är enbart tack vare Nikki, för ingen här kommer själv på idén att se Eurovision Song Contest på tv.
Jag skulle tro att mycket få i min bekantskapskrets vet om att det är idag.
Man struntar fullständigt i festivalen.
Och det kan man ju förstå, med de ständigt dåliga spanska bidragen, som tas fram genom löjliga tv-serier.
Att Spanien överhuvudtaget är med varje år är tack vare att landet betalar så mycket pengar till arrangemanget att Spanien inte behöver tävla i semifinalen ens. Spanien, liksom tre länder till, har alltid en självskriven plats i finalen.

Jag är ingen schlagernörd. Om jag hade bott i Sverige hade jag aldrig orkat se alla de där deltävlingarna. (Nu ser jag ju inte en enda.)
Men jag tycker att finalen är underhållande ändå, trots att den är så himla lång, och så har jag ju svenskar att se den med. Det är kul!

Jag önskar alla en glad lördag!

Tv-tittande eller gå på Jesús konsert?

Lördag i morgon.
Vad ska jag hitta på?
Gå på Jesús första spelning med Ira Regia på två år?
Eller se Eurovision song contest på tv?

Hm...
Svårt val.
Verkligen.

Skojar bara.

Funderar just nu på vad som är bästa tilltugget när man är i Spanien och ska heja fram Sveriges bidrag (ingen aning om hur det låter. Men visst är det nån liten Robin som ska sjunga? Eller?). Laxpaj Swedish style med dill? Chokladmousse? Kanelbullar?

Bästa tipset för katter som fäller

Dagens tips: kattkammen!
Pipen fällde som sjutton. Det for omkring stora moln av katthår i lägenheten. de satte sig överallt. Verkligen överallt. Man andades katthår.
Till slut kände jag mig tvungen att göra något. Jag gick till djuraffären och införskaffade en dyr kam för 15 euro.

Och det är så värt det! Vilken uppfinning! Jag fattar inte hur den funkar, men den tar alla små hår som sitter löst, och de fastnar i kammen, och man kammar och kammar och bygger stora högar med katthår på soffkanten av håren som fastnar i kammen, så stora högar att de skulle kunna dölja hela kattungar under dem. Och det märkligaste av allt, Pipen gillar att bli kammad! Har aldrig varit med om en katt som gillar att bli kammad förut.
Jag kammar och kammar.
Faktum är att jag kammat honom så mycket att jag kammat bort alla mjuka underhår på ryggen. Man ser skinnet när han böjer sig. Är det meningen? Det var första tecknet. Nu har han dessutom blivit väldigt mager. Knotig och mager. Och jag vet inte om det är kammens fel, att jag har kammat bort för mycket av honom, eller om han är dålig på något sätt. Det verkar inte så. Han beter sig som vanligt. Kanske beror det på kattmaten? Jag fick det på hjärnan, att katten kanske höll på att svälta ihjäl på grund av den billiga näringsfattiga kattmaten, och som den ändå var slut (nästan) så köpte jag en ny påse med dyr mat. Han åt en och en halv skål på en dag. Han gillar den verkligen.
Nu hoppas jag att han äter upp sig lite och återgår till att vara den där mjuka katten som han brukar vara.

Fast att vara tunnhårig är ju sannerligen en fördel när sommaren kommer till Sevilla...

Kalsongerna

Jag vet att det finns kvinnor som tjatar på sin manliga partner om att han behöver köpa nytt det ena eller det andra i klädväg. Eller klippa sig. Eller vad han nu behöver göra.
Jag tycker att det är jättekonstigt, och fel, att behandla en partner som ett barn på det sättet.
Både jag och Jesús är medvetna om att han borde uppdatera kalsonglådan, men han kan inte tänka sig något tråkigare att lägga pengar på (förutom bilen kanske), och varför skulle jag tjata om det? Inte mitt problem, så att säga.
(Och kom inte och säg att jag ska ge honom kalsonger i julklapp eller födelsedagspresent! Det måste vara det tråkigaste man kan ge någon!)
Vad jag vill komma till är att jag blev både förvånad och glad när Jesús, under veckohandlingen i går, grabbade tag i ett trepack kalsonger så snabbt att jag först inte förstod vad det var.
Glad, ända tills jag såg dem.
- Du, sa jag, jag tror att det här är barnstorlek...
- Barnstorlek? Nej, det är de inte!
- Men de ser rätt små ut... Titta här, 7-8 år.
Vad besviken han blev.
Han hade äntligen hittat ett par kalsonger han verkligen gillade.
- Det finns säkert spindelmannenkalsonger för vuxna också, på andra ställen, tröstade jag.

Att bo i stan

När jag var en liten unge tänkte jag, att jag aldrig ville bo i stan.
Med stan menade jag då Lidköping, en småstad på 25 000 invånare. Jag bodde i ett bostadsområde några kilometer utanför stan, med skogen som började direkt bakom huset, och med en femminuters promenad ner till sjön.
Sen blev jag äldre. Vyerna vidgades. Då var det värsta om kunde hända att jag skulle behöva bo i Skövde. (Det är det fortfarande.)
(Skojar bara.)
(Fast inte så mycket.)
Sedan vidgades vyerna ytterligare, och att bo i en storstad som Göteborg eller Stockholm var fullkomligt uteslutet.
Sedan flyttade jag till Spanien och hamnade i Sevilla, med 700 000 invånare, eller dubbelt så många om man räknar hela storstadsregionen.
Ett litet uppehåll i byn Las Pajanosas blev det, men nu är jag tillbaka i storstan, i ett förfärligt fult bostadsområde med höghus var jag än vänder mig.
Jag avskyr det.
Jag avskyr att känna mig instängd, det finns inte ens balkong. Jag avskyr att höra trafikdånet från den stora Manuel del Valle-avenyn istället för fåglar. Jag avskyr att andas avgaser och att gå ut och promenera här eftersom allt är så fult, bara trafik och höghus och avgaser. Man tar ingen promenad för nöjes skull, om man säger så.
Det är inte naturligt att bo i stan, och jag vill inte bo här.
Jag vill ha en trädgård, ha natur utanför dörren, fikon-, granatäpple-, citron- och apelsinträd om jag bor i Spanien, syrener och äpplen och plommon och jordgubbar och pioner om jag bor i Sverige. Sitta på trappan med en bok och kall cider medan höstlöven faller, gud vad jag drömmer om det.
Ha höns.
Plantera.

Stan är inte min grej bara.
Men nu behöver vi bo i stan ett tag, av olika anledningar, det fungerar inte att bo utanför för tillfället. Så det är bara att stanna ett tag till.
Parker? Vi har en alldeles i närheten, men det är en stenlagd ful park, mend ett litet grönskande område i mitten. Vi har Alamillo-parken också, den är ett grönområde med gräs och träd, men man ta bilen för att komma dit. Och ofta är det väldigt mycket folk där...

Lägenheten är fin ändå, den gillar jag. Vi hade tur med den.

Något annat bra med att bo i stan då?
Javisst! Det är inte lika mycket pollen här som på landsbygden.

Vad säger ni bloggläsare? Hur bor ni? Bor ni som ni önskar? Är boendet viktigt?

Elisas födelsedagskalas

Trots att alla i Jesús familj bor i eller strax utanför Sevilla blir det inte så ofta som vi ses allihop. Det är egentligen bara på jul, nyårsafton, trettondagen och på småtjejernas födelsedagar.
Vi, det är Jesús och jag, hans syster och hennes man och deras treåriga dotter Elisa som vi firade i lördags, Jesús bror och hans fru och lilla fyraåring samt deras vuxna barn med sambosar, och Jesús föräldrar förstås. Ett par svärföräldrar till syskonen brukar vara med på barnkalasen, och ibland några till.
Vad jag vill komma till, är att eftersom det inte blir så ofta är de här träffarna alltid uppskattade. Alla tycker att det är kul att ses och få lite nyheter om övriga.

Jesús pappa.

Småkusinerna tillbringade mesta tiden (och vi var där från halv tre på eftermiddagen till halv tolv på kvällen) i bubbelpoolen, men vi andra åt och drack och pratade. Det var tomatbitar med olja, vinäger och salt, grillade världsgoda revben, grillat kött och färskt bröd först, som vi åt och åt av, det kom hela tiden nytt hett kött från grillen.

Därefter var den stora skaldjurspaellan färdig, så då skickades det runt plasttallrikar med paella, med stora räkor, små bläckfiskar och annat gott.

Drycker gick vi och hämtade i kylen allt eftersom de tog slut i glasen.
Sedan hade småtjejerna badat färdigt för stunden och slog hål på piñatan som hängts upp i hallen, och det regnade ner godis och mjukdjur över dem. (En sådan skulle jag vilja ha på min födelsedag! Fast utan mjukdjur.)
Vi äldre blev lite sötsugna av att se godiset, och fick då smågodis i skålar. Men man fick vara snabb om man ville ha något, småtjejerna gick runt och bjöd när de hade lust, men mest satt de på trappan och åt själva:)
Så blev det maffig tårta med ljus och födelsedagssång, och det började skymma, och när det var riktigt mörkt hade vi hunnit bli hungriga igen. Förra året gick någon till en bar i närheten och köpte sniglar till allihop, men i år hade Jesús syster fått tag i flera kilo sardiner som vi grillade tillsammans med aubergine och paprika.

Sedan åkte vi hem.
Det var skoj alltihop, men de sista timmarna var det så mycket pollen i luften att det liksom inte var roligt längre. Hade jag kunnat hade jag plockat av mig huvudet och lagt det i bubbelpoolen för att bli av med det jobbiga.

Jag är medveten om att det är lite torftigt med bilder på dem som var med. Det är helt enkelt så att jag inte har frågat dem om lov att lägga ut bilder på dem på nätet. Så ligger det till. Det känns lite besvärande att fråga, för om de får veta att jag bloggar kanske de letar rätt på bloggen för att titta, och jag är inte helt bekväm med det. Av någon anledning. Trots att jag inte skriver om Jesús familjemedlemmar.

Kalas-lördag

Lördagen då?
Jo, den har börjat fint med att Jesús, som var ute på tidig morgonpromenad, köpte med en påse muffins med smält choklad på från bageriet.
Främst till mig då, som sagt, han är inte intresserad av sötsaker.
Eftermiddagen och kvällen ägnas åt födelsedagskalas. Det är Jesús systerdotter som fylller tre, och då kan man räkna med att det blir släktkalas med folk från 3 år till 75, hela den närmsta familjen, grillning eller jättestor utomhuspaella, bad i bubbelpoolen, tårta och, ja, helt enkelt en trevlig lördag!

Hemgjord chokladmousse

Älskar, älskar, älskar dagen-efter-besöks-morgnar, sådana då man har en stor skål överbliven chokladmousse i kylskåpet.
Den lena, hemgjorda chokladmoussen som blev över från kvällen innan.
Somliga dagar blir jag irriterad över det, andra dagar är jag bara så tacksam över att Jesús har fötts helt utan choklad-och-andra-godsaker-sug i kroppen.
Allt till mig.
Bara mig.
Mmm...

Skolstrejk

I går var det strejk det mot nya skolreformen.
Det är lite lurigt att veta exakt vad den nya reformen innebär.
Det har cirkulerat en mängd falsk information på nätet från motståndare till regeringspartiet, som står bakom reformen. Som vanligt handlar allt om smutskasting mellan de båda stora partierna. Det har talats om att en massa konstiga, helt osanna saker, till exempel att katalanska ska förbjudas på skolor i Katalonien.
Och den som är motståndare till regeringspartiet tror gärna på det här, utan att själv informera sig närmare.
Läser man reformen så kan man bland annat se, att engelsklärare i grundskolan ska bli tvungna att prata engelska på lektionerna. Jag tycker att det låter helt rimligt, till och med att det är märkligt att de inte behöver prata engelska redan nu, men förstår att det blir obekvämt för många lärare.

Hur många deltog i strejken? Enligt regeringen knappt 20 procent. Enligt lärarförbunden: 72 procent. Som vanligt skiljer sig siffrorna kraftigt åt.
På Jesús skola strejkade en enda lärare.

Jag tror, att ett problem här är att det finns så himla många olika fackförbund. Tänk om det fanns ett enda lärarförbund. Vad mäktigt det skulle bli!

Oöppningsbar sparbössa

Jo förstår ni, jag vill allt bra gärna ha en sådan där fin klänning på nästa feria.

Det säger jag varenda år, men klänningarna är ruskigt dyra, så dyra att det liksom aldrig är läge att köpa en.
Så nu har jag införskaffat en sparbössa. I den ska jag lägga pengar varje månad, och om ett år har jag förhoppningsvis tillräckligt, eller åtminstone nästan, för att köpa en klänning.
Det är sparbössa av spansk modell, det vill säga en oöppningsbar variant. Man får använda konservöppnare till den här. Så det blir liksom inte att nalla pengar ur den, om man säger så...

Recept: filetes empanados

Bland det bästa man kan ta med sig på utflykt är filetes empanados. Panerade köttfiléer. Att äta kalla som de är, eller varma, eller instoppade i en nybakad baguette, eller med sallad till, eller majonäs... Eller varför inte äta dem nystekta med potatis till lunch?
Här kommer ett säkert recept på denna klassiker!

Ingredienser:
tunna filéer av griskött eller kyckling
vitlök
citron
ägg
vetemjöl
ströbröd
salt och peppar

Lägg köttet i en skål. Täck med mortlad vitlök (ganska mycket) och citronsaft från en eller ett par citroner. Häll över lite kranvatten så att vätskan täcker köttet. Men lagom med vatten, så att inte för mycket smak försvinner.
Låt stå i kylskåp 6-8 timmar.
Ta upp filéerna ur vätskan. Vänd dem i tur och ordning i 1) vetemjöl, 2) viskap ägg och 3) ströbröd.
Stek i olivolja. Salta och peppra.
Lägg på ett papper som suger upp överflödig olja.

När äldre damer går före i kön

Är det inte konstigt att det är så provocerande ibland när någon går före i kön?
Jag var inne på El Corte Inglés häromdagen. Ställde mig i kön till tobaksaffären för att höra efter om de sålde frimärken.
En kund före bara.
Jag ställde mig bakom honom.
Så kom en elegant äldre dam i höga klackar, vällagt blonderat hårsvall, mycket smink, ni vet, den typiska Corte Inglés-damen, just en sådan kom flängandes och ställde sig vid den andra disken, den obemannade, istället för att ställa sig bakom mig i kön.
Det var så uppenbart.
Jag visste precis vad som skulle hända.
Jag visste vad hon var ute efter.
Hon tänkte gå före mig!

Jag stod på helspänn.
Följde kassörskans röst, rörelser, blickar och havanden.
Så fort kunden framför mig var färdig skulle jag stiga fram och inte ge den eleganta damen en chans.
Men en elegant dam är en elegant dam och i jämförelse med en sådan är jag inte någon särskilt betydelsefull person, så när kunden framför mig blev färdig gick kassörskan till andra disken för att betjäna den eleganta damen som pockade på uppmärksamhet.
- Ge mig... började eleganta damen, men längre kom hon inte.
Med ett enda snabbt kliv hade jag lämnat min plats och ställt mig mycket nära den eleganta damen.
- Jag var före, sa jag med hög röst och stirrade stadigt damen i ögonen.

Hon stirrade tillbaka, fortfarande med munnen öppen efter det hon börjat säga.
Hon visste lika bra som jag att hon fräckt hade trängt sig före, jag gissar att det är en vana hon har, men folk brukar väl inte säga något om det.
Varför, förresten, är det övervägande äldre damer som tränger sig före i Spanien?

- Har ni frimärken, sa jag till kassörskan.
Det fanns nu inte, man måste gå ner en våning och det orkade jag inte, men det gjorde inget.
Jag var så förbaskat nöjd med mig själv.
Glädjen efter att ha sagt ifrån satt i flera timmar.

27 procents arbetslöshet

Uppmärksammade ni nyheten för någon vecka sedan?
Arbetslösheten i Spanien är nu uppe i över 27 procent. Den siffran varnades vi för att vi skulle nå i slutet av året, men den har alltså uppnåtts redan i april.
I Andalusien ligger siffran på nästa tio procentenheter mer, och i vissa andalusiska kommuner är siffran på över 40 procent.
Men det finns ljuspunkter i nyhetsflödet också.
Kanske redan år 2016 tror man att arbetslösheten ska vara nere på 25 procent.
Så skönt då.
Tills dess fortsätter vi att märka av nedskärningarna.
Ett nytt nedskärningspaket, värt tre miljarder euro, har utlovats, och en stor summa ska sparas från sjukvårdssektorn. Bland annat kommer 700 000 euro att tas från dem som vårdas i hemmet.

Finfin kväll med sushi och spel

Det var planerat en promenad i stan.
Vi öppnade porten och beundrade kvällsljuset mot den mörkblå himlen så här den sista halvtimmen innan solen skulle gå ned.
Vi hann inte ens 20 meter innan det började regna. Och vilken störtskur det kom! Vi stod ett tag under ett träd för att vänta ut regnet, men det var lönlöst. Vi tog hissen upp, det åskade och blixtrade och Jesús, rädd som han är för vatten, konstaterade negativt att nu blev det ingen promenad. Han hade inga andra byxor, och kan inte gå ut, även om det håller upp, i fuktiga byxor för då blir han förkyld. (Det är han redan.)
Så vi stannade hemma, vilket inte alls är tokigt.
Jesús står nu i köket och rullar sushi, jag har varit nere i El Chino på hörnet och köpt lakrits och choklad till ett långt parti Carcassonne. Vin och dricka står på kylning.
Finfin kväll det här ändå.

Första maj i bergen

Åh vad skönt det var att komma utanför stan!
Storstäder är verkligen inte min grej.
Vi åkte ända till Cortegana, några mil från den portugisiska gränsen.

Där startade vi en vandringsled mot fina Almonaster.

Ganska snart blev vi hungriga, så vi klättrade upp för rötterna på en enorm korkek och satt på en liten kulle och åt nybakat bröd, filetes empanados (panerade köttskivor som legat och dragit i citron och vitlök under natten) och chokladprickbullar.

Det blommade, fullt av blommor var det och leden rekommenderas i vår bok att göras på våren. Vid en bäck stod ett ljuvligt träd fullt med små vita blommor, och det doftade underbart. Om en månad eller så kommer frukterna på det stora fikonträdet intill att vara mogna.

Vi kom till en liten by mitt ute i ingenstans. Vi låg på en stenbänk i skuggan av en tårpil vid en vattenkälla och tog igen oss, medan ett gäng äldre raska damer gick förbi på vägen och hälsade.
Vi tog en titt på byn och kom genast till byns torg, ett litet ett med apelsinträd som ännu blommade, och nedanför torget, vilket också var slutet på byn, betade getter med bjällror runt halsen. Det var det mest lantliga torg jag sett.
Vi slukade allt vi såg med alla sinnen och tänkte på den dag i framtiden då vi kan flytta ifrån stan.

Tillbaka i Cortegana åkte vi upp för kullen för att ta en närmare titt på borgen, som ska vara den mest välbevarade i den här trakten, som vimlar av gamla borgar.

Vilken utsikt det var där uppe.

En kyrka ligger bredvid borgen, och runt omkring på kullen växer vallmon.

Vi stannade till i Las Pajanosas på hemvägen, satte oss utanför Bar Miketes, vår gamla bar, och saknade lite tiden i byn. Det blev kall dryck och vildsvinsgryta på lerfat där under natthimlen.

Härlig dag.

Sevillas vackraste biograf

Jag är så hjärtinnerligt trött på att stanna inne lediga dagar och plugga, så i dag, när vi båda är lediga, ska vi åka till Aracena och vandra.
Så fort Jesús kommer hem från repet med gruppen.
Vi har gjort filetes empanados, jag har köpt bröd och bullar med chokladprickar och kex, som jag visst har råkat öppna i förtid och visst råkat äta upp en tredjedel av redan.

I går blev en kul kväll. Vi skulle ha gått på någon slags jazzkonsert, en kompis till Jesús spelade, men det var fullt, så vi vandrade vidare och hamnade i La Alameda. Där i parken/torget(?)var fullt av folk. Det pågick en liten festlighet som ett anarkistförbund arrangerade, det serverades öl och förbereddes för kvällens konserter. Vi gick och åt middag på El Egipcio, hemmagjord falafel för mig, mousaka för Jesús, köpte sedan godis i en kiosk och gick på bio.
Vi gick på Cervantes-biografen, Sevillas finaste biograf, en befrielse för den som blir deprimerad av moderna biosalonger inuti köpcentrum, med en massa snabbmatskedjor utanför.
Cervantes var tidigare en teater, och det syns, för den är inte särskilt omgjord. Hela bion känns gammal, men vackert gammal, en mängd små dörrar i en rundad gång leder in till salongen. Jag tror att man kan gå upp och sätta sig på balkongerna, men vi satt där nere, i mjuka stolar. Golvet är av trä och under de röda mattorna knarrar och gungar det under fötterna. I entrén hänger kristallkronor, och högt i taket ovanför stolsraderna hänger en jättelik kristallkrona, som känns lite läskig när man kommer att tänka på Fantomen på operan.

Det tråkiga med bion är filmutbudet. Det visas, av naturliga skäl (det finns ju bara en salong) en film i taket, och det brukar vara någon riktigt dålig, kommersiell film som lockar folk. Av typen Iron Man 3.
Det var den vi såg.
Jag har sagt det förut, superhjältefilmer är inte min grej. Men blir man bjuden så blir man, och bio är alltid kul.
Jag vet inte vad Jesús tyckte efteråt, men... Nä. Den var gräsligt dålig.
Jaja. Enligt min uppfattning så klart.

När vi kom ut vid halv ett var konserterna slut, det var massor med folk ute, men vi gick hemåt. Som vanligt förlorar jag mig helt i den här stadsdelen. J ledde mig i handen genom smala gator och förbi skojiga barer, som vanligt kände jag igen mig när vi kom till en särskild kyrka på vägen (i korsningen där J själv alltid går fel), och vi kom förbi vackra Plaza Santa Isabel, som är ännu vackrare på natten.