Boliviaresa bokad

I onsdags gjorde jag det.
Klickklickklick, överföring av pengar, pom!
Efter åtta års väntan och längtan är det äntligen dags, men när allt nu var ordnat kände jag mig inte glad. Jag kände ingenting faktiskt.
Jaha liksom. Det var det.
Kanske var det för overkligt.
Finns biljetten verkligen?
Men igår, söndag, kom glädjen.

Det är helt otroligt.
I slutet av juli landar jag i La Paz, Bolivia.
En och en halv vecka senare kommer Jesús.
Vi åker hem i slutet av augusti, med mellanlandning i Chile (rekommendationer på vad man kan göra i den chilenska huvudstaden under en dag?), har möjlighet att spendera en dag i Madrid där det lämpligt nog kommer att pågå en Dalí-utställning på Reina Sofia.

Alltså.
Det blir äntligen av.

Knep mot myggen

Vi har olika sätt att hantera elände. Så är det bara.
Jag drar täcket över huvudet och kniper ihop alla luftspringor.
Jesús använder fantasi och informerar sig.
Det handlar om myggen förstås.
Vi har båda blivit rätt bitna, men Jesús tar verkligen illa vid sig när det händer. Han förbannar de små odjuren som håller honom vaken på nätterna och tvingar honom gå trött av sömnbrist till jobbet på morgnarna.

De senaste dagarna har han testat olika metoder för att skrämma bort myggen.
En halv citron med instuckna nejlikor på nattuksbordet.
Gammalt spanskt husmorsknep.
Fungerar bevisligen inte.

Koka te med citronsaft att smörja in kroppen med.
Fungerar bevisligen inte.

Skära av toppen på en petflaska och sätta den ut-och-in, så att säga. Så att myggen flyger in i det lilla hålet, lockandes av en doft av torrjäst i vatten.
Fungerar bevisligen inte.
Efter två dagar åkte flaskan ut ur sovrummet.

Han vill nu testa kemikalier.
Inte jag.

Det finns väl sådana där lampor som de bränns ihjäl mot? Eller?
Har ni andra tips?
Inte för min skull, utan för Jesús
Eller, för min också. Det börjar bli påfrestande det här.

Tråååkigt!

Det händer inte så mycket nu. När det inte är jobb är det plugg i den här bostaden.
Just idag är en tråkigare pluggdag än vanligt. Jag försöker lära mig skillnaden på akut accent och grav accent och gör hörövningar, och Jesus har börjat plugga inför sin stora obligatoriska tenta i sommar, den som alla lärare utan fast anställning måste göra vartannat år. Tentan är som en tävling om en fast tjänst. Fast i det här fallet är det bara ett 30-tal tjänster som lottas ut bland tusentals lärare.

Tråkigt, tråkigt, så tråkigt att vi bara har ätit nudlar till lunch för att ytterligare spä på tråkigheten.
Och jag bakade ut resten av macakakorna från igår och har satt i mig ungefär 20 stycken själv.
Inte bra.

Men ikväll ska vi på konsert, på Johnny Winter. Det blir skoj!

Glad-dag med present, park och mat

Tisdagen blev en riktigt glad-dag!
Den började med ett positivt, välkommet besked.
Fortsatte med en present. Javisst, det var internationella bokdagen (visste någon av er om det???) och jag fick Eduardo Galeanos bok Espejos, tung av tänkvärda korta berättelser skrivna på vacker prosa. Jag rekommenderar den verkligen.
Glad i sinnet tog jag bussen till Nikki för att äta lunch. Hon hade gjort en så himla god tortilla. Choklad fick jag också, efter hennes föräldrars besök, och med den i väskan fortsatte jag till María Luísa-parken.
Åh, vad jag tycker om den parken! Den vackraste jag vet. Jag begriper inte varför folk pratar om den fåniga Retiro-parken i Madrid. Den har ju ingenting i jämförelse! Det är väl för att den ligger i huvudstaden förstås!
Jag satte mig på en bänk vid en av alla små fontäner. Jag hade Plaza de España bakom ryggen, och turister gick förbi på den större gångstigen med kartor i händerna och solhattar på huvudet. Det kändes märkligt att jag bor här i staden och kan promenera i den här parken när jag vill.
Vattnet porlade, fåglar sjöng, blommorna doftade och hästhovar klapprade förbi. Ljuvligt. Allt detta vägde nästan upp det förfärligt tråkiga och, i mitt tycke, ointressanta kapitel jag var tvungen att läsa. Ja, det var därför jag hade tagit mig dit; för att plugga. Så det var precis vad jag gjorde, ätandes choklad under tiden (kapitlet krävde det) ända tills Jesús slutade jobbet och kom och hämtade mig.

En enda bild hann jag ta innan kamerabatteriet la av.

Men det blev ingen veckohandling som vi hade tänkt, utan vi åkte vidare till Santiponce strax utanfrö stan, med restaurang El Ventorillo Canario som mål. Den ligger precis utanför Itálica, de gamla ruinerna, stenmosaikerna och den välbevarade amfiteatern från romartiden. Två tips i ett förresten, mat och historia.
På El Ventorillo var det lugnt eftersom det var en vanlig veckodag. På helgerna är det smockfullt med folk, trots att stället är så stort.
Det blev en Pan de la casa (grillat avlångt bröd med salmorejo och jamón), en skål med papas arrugadas ( skrynkliga, salta småpotatisar) med mojo picón-sås samt en nygrillad bit kött.
Vi var väldigt mätta och nöjda när vi gick därifrån.

Kvälls-tapas

Vi hade inget kul till middag, så när Jesús kom hem från bluesgruppen ringde han bara på porttelefonen, så gick jag ner, så hade vi bestämt för vi tänkte ta ett par tapas.
Jesús försökte också med anledningen att vi inte setts på länge, men ärligt talat hade vi bara varit ifrån varandra i drygt fyra timmar.
I alla fall. På vår gata finns bara ett kebabställe (mycket bra) och en dålig bar som heter America, vilket i sig borde vara ett varningstecken. Så vi gick vidare mot Avenida Miraflores där det är lite mer livat.
Gick förbi freidurían på hörnet och det doftade oemotståndligt gott. Men därinne var det fullt med folk som väntade på sin nyfriterade fisk i pappersstrutar, så vi gick vidare, hamnade på en tapasbar som jag inte varit på förut.
Det var ett lyckoskott.
Jesús carrilada (griskind i sås) var den godaste jag ätit, och min montadito med lomo (litet bröd delat på mitten med stekt kött emellan) var mycket god den också. Så blev det en halvportion med äggröra (lök och torsk i) också.
Vi satt ute förstås, men det hade blivit lite kyligt. Temperaturen var nere på 21 grader, och det kändes.
Fortfarande är det den behagliga årstid då temperaturen sjunker på kvällen och natten.

Ferian

Klart att vi gick på ferian till slut. Man kan ju inte bo i Sevlla och låta bli att besöka årets stora stadsfest.
Feria de abril, som hålls varje år två veckor efter påsk. De som är riktigt förtjusta i den är där varenda dag hela veckan.Äter, dricker, dansar sevillanas, umgås med vänner och bekanta. Kommer i vackra hästskjutsar eller på hästrygg, sover knappt, åker hem i gryningen.
Överallt i stan ser man kvinnor på väg till ferian, väntandes på buss, taxi eller annan skjuts, vackert klädda i den traditionella klänningen, med sjalar, färggranna matchande smycken, kam och blomma i håret. De är så fina!
Det går inte att beskriva april-ferian i ett blogginlägg - den måste upplevas.

Det var kväll när vi gick dit. Vi hade tillbringat eftermiddagen hos Jesús föräldrar och gick till ferian därifrån. Vi möttes av allt fler festklädda och hästskjutsar på vägen.
Vid Parque de los Principes var alla som vi mötte antingen på väg till eller på väg från ferian, och här hörde vi ljudet av den också.
Vi gick förbi en chocolatería som serverar heta, nyfriterade churros och varm choklad att doppa dem i. Det är där man brukar stanna i gryningen och äta, innan man går hem och sover. Nu var det lugnt där.

Vi tog en promenad på området. Vid den här tiden har hästarna lämnat området och gatorna spolats rena.

Ett stort område har avsatts till ferian i Sevilla. På den ena delen av det finns tivolit och cirkusen. På det andra las casetas. Det är i dessa tältliknande temporära lokaler allt händer. Man äter, dricker och dansar sevillanas och umgås.
Det tråkiga med just Sevillas feria, jag tror att det är unikt för just den, är att man inte får gå in i vilken caseta man vill. Man måste ha en inbjudan, och i dörren står vakter och kontrollerar det.
Dessa tält "ägs" av till exempel föreningar, företag och folk med pengar.

Vi brukar följa med en kompis till hans församlings caseta, men han har flyttat utomlands så vi blev utan. Som tur är finns det några casetas för allmänheten. Det är de olika stadsdelarnas samt de politiska partiernas. De kommunala känner man igen på symbolen som ni ser på bilden ovan. I dessa brukar det vara oerhört mycket folk.

Vi gick till tivoliområdet. De här luftbollarna såg roliga ut, men det var bara för barn.

Istället ställde vi oss, som många andra, i kö till det stora pariserhjulet i ena änden av parken.

Utsikten var fantastiskt. Under oss hade vi hela det lysande nöjesfältet, och längre bort såg man feriaområdet med alla casetas, och ljuslyktorna som lyste upp gatorna mellan dem. Det som sticker upp längst bort till vänster är den stora porten till området.

Det görs en ny port för varje år.

Sedan åkte vi La tren de la bruja. Jesús har minnen från det sedan han var liten och ville inget hellre än att återuppleva det. Man sitter i ett litet tåg som åker runt, runt, och en ilsken clown slår en i huvudet med en kvast så fort han kommer åt. Det går ut på att man ska ta kvasten från honom.

Vi åt lite mat, och stillade därefter sötsuget med chokladdoppade mashmallows på en pinne.
På ferian finns alla möjligheter att stoppa suget med mat, dryck och godis. I stora stånd säljs spunnet socker, kanderade mandlar, färska kokosklyftor, godisstänger med mera med mera.

Det är så vackert på kvällen när alla papperslyktor i gult och orange tänds.
Både inne i och utanför tälten pågår dansen, det är en fantastisk stämning.

Vi var trötta och gick hem vid midnatt.
Utanför barerna längs vägen drack feriafirare öl med hästarna bundna utanför.
Några var på hemväg, precis som vi.

Årets första kackerlacka

Årets första kackerlacka.
Vi gick på trottoaren, jag och Jesús, och den lilla jäveln rusade mot mig! Rakt mot mina fötter, och jag hoppade en halvmeter rakt upp i luften, fortfarande med Jesús hand i min.
Fy farao vad jag tycker illa om kackerlackor. De är så snabba! Och jag är rädd att de ska komma upp i mina kläder.
Jag kunde inte släppa händelsen. Tyckte mig se kackerlackor överallt och började titta uppåt istället, tittade på trädkronor, balkonger och gatlyktor så att jag blev trött i nacken, allt för att inte se de eventuella odjuren på marken. Jesús fick leda mig.
Vi var på en sen kvällspromenad, och precis som när man promenerar i stan i augusti kändes det mycket konstigt, eftersom gatorna var alldeles tomma på folk. I augusti är det på grund av värmen, i går på grund av ferian. Alla var där utom vi. Vi ska gå i kväll.
Vi stannade till på ett par fina rockbarer innan vi gick hemåt igen.

Avslappnad inställning till röda dagar

Det rådde länge tvekan om den 17 april var helgdag eller inte. Jag hade det inte klart för mig förrän för några dagar sedan. Vissa har sagt att det skulle vara helgdag, andra har sagt det motsatta.
Konstigt va? Osäker på om en dag är röd dag?
Tydligen är det så här: Gårdagen var helgdag här i stan eftersom man tog en religiös röd dag från maj månad och flyttade den till den 17 april.
Varför?
För att det är den stora april-ferian i Sevilla förstås! Hela veckan är det fest, och då uppskattas det verkligen en ledig dag mitt i.
Men det är bara i stan det var röd dag. Titta på förorterna, och där var det vanlig jobbdag minsann. Och då pratar vi om avstånd på två minuter med bil.
Skönt med den här avslappnade inställningen till lediga dagar.
Jag har tidigare skrivit om det HÄR också.

Den positiva versionen eller den...sanna?

Så här skulle jag kunna skriva om söndagen:
Underbart väder. Soligt och varmt och skönt ute. Vi packade ryggsäcken med solkräm, böcker (pluggböcker i mitt fall), munspel, åkte och köpte friterad kyckling och åkte sedan vidare till stadens stora friluftspark Alamillo. Där rådde en fantastisk stämning. Sevillaborna picknickade överallt, spelade fotboll, sov i skuggan av ett träd, åt och umgicks med familj och vänner. Vi slog oss ner i gräset och strax började det spelas sevillanas i närheten. När vi ätit upp matsäcken tog vi en liten promenad, hörde ett hårdrocksband spela en bit bort och...

Det vore sant, men det känns ärligare och sannare att skriva så här i stället:
Underbart väder. Soligt och varmt och skönt ute, precis som dagen innan Vi hade redan bestämt att vi skulle tillbringa dagen i parken, äta lunch och sedan plugga (i mitt fall) och spela munspel och promenera (Jesús), så vi packade ryggsäcken med solkräm, böcker, dryck och lite annat smått och gott och åkte för att köpa en låda friterad kyckling som vi tänkte kalasa på.
Tyvärr, visade sig, så var vägen avstängd. Den stora huvudleden längs floden var avstängd av polis.
Varför?
På grund av att tjurfäktningssäsongen har börjat. Folk skulle ha plats att röra på sig utanför tjurfäktingsarenan.
Det var kaos. Bilköer så långt man såg. Åt alla håll. Det fins liksom inga alternativa vägar, och inga skyltar hade så klart satts upp om avstängningen. Vi gjorde ett försök att köra igenom Triana och kom på så sätt förbi den 500 meter långa avstängningen. Men det var sådana bilköer att det tog nästan en timme den lilla biten.
När vi äntligen kom fram till parken var parkeringen full. Och alla vägar som folk parkerar på också. Det var bara att köra tillbaka, över bron och en jädra omväg för att komma till andra änden av parken. Där fanns ett par platser kvar.
När vi kom in i parken var den proppfull med folk. Varenda trädskugga man såg hade en familj under sig. Det var förfärligt. Rena nöjesfältet. Eller en sandstrand en varm sommardag, ja så var det! Folk precis överallt. Det stojades, åts, lektes, skreks, var en himla glad och positiv stämning, men det var inte vad vi sökte. Vi ville ju bara ha en skön dag utomhus, komma bort från lägenheten, höra fåglar och få lite sol i ansiktet.
Var trötta och på dåligt humör och slog oss ner i första nästan-lediga skugga vi hittade för att äta. Gräset var vått, men inte av dagg visade det sig utan av öl.
När vi dukat upp började det spelas dåliga sevillanas på öronbedövande volym 20 meter ifrån oss, som någon slags aktivitet för barnen tror jag.
Fortfarande på dåligt humör.
Jag förstod att jag inte skulle kunna läsa en sida här.
När vi var mätta gick vi en liten promenad eftersom J tyckts sig höra hårdrock i närheten. Jodå, en grupp unga killar spelade covers, men de slutade precis när vi kom dit.
Vi såg inga fler lediga skuggor, svettades i solen och åkte hem istället.
Hemma kom jag på att jag skulle kunna sitta uppe på taket och plugga, så vi tog hissen upp till elfte våningen för första gången. Men det verkar som om låset har bytts, för ingen nyckel passade till järngrinden som hindrade oss att gå upp för trappan ut på taket. Så det gick inte.

Skräpdag.

Den döda datorn

Tack snälla ni för era hjälpsamma kommentarer efter förra inlägget.
Ni är så pedagogiska och hjälpsamma och jag blir verkligen glad. Problem med datorn är inte att leka med, just nu är det ovanligt olägligt, och jag har så svårt för att greja till sådant. Brist på intresse kanske. Datorer ska fungera bara.
Jag förstår nu att datorer inte dör av för många bilder.
Jag förstår också att en stendöd dator är ett rätt stort problem.
Och att tryckluft är bra när man ska rengöra fläkten.
Återigen, jättetack för hjälpsamma kommentarer. Verkligen.

Lite genant då att behöva erkänna att datorn kanske inte var stendöd ändå.
Det var visst bara Jesús som hade dragit ur sladden...

Snigelförsäljaren

Gud, vad han VÄSNAS!
Jag tror att det är han som säljer oliver i lösvikt härnere, det måste vara samma karl.
Nu har snigelsäsongen börjat, och han säljer både små och stora sådana, och vrålar ut nyheten till alla boende runt omkring för att vi ska gå ner och handla.
Jag vill inte ha några sniglar. Jag vill bara att han håller tyst.
Jag har inget emot sniglar som mat i sig, inte alls. Men tycker att de är smaklösa, och den goda buljongen som de kokas i som alla pratar om tycker jag är överskattad.
Nej, jag går och väntar på att Pepe i fruktaffären ska få hem fikon. Inget slår säsongens första fikon.

Jesús pappa ringde igår, och eftersom han så gott som aldrig ringer mig var jag tvungen att svara trots att jag inte hann. Han sa att han skulle göra paella och undrade om vi ville komma över på lunch.
Naturligtvis.
Det var så längesedan jag åt paella att jag pratade med Jesús om hur vi på ett fint sätt skulle framföra att vi ville komma på paellalunch i helgen.
Det behövdes alltså inte.

Datorn, den riktiga datorn (inte den här fjantiga bärbara reservdatorn) är stendöd. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.
Kan det ha med fläkten att göra? Är det lätt att rengöra en sådan?
Jesús säger att datorn dog på grund av alla mina bilder, och jag vet att jag borde radera, rensa ut och spara ordentligt, men det är så jobbigt. Tar sån tid. De är så många.
Omkring... 8 000 nu tror jag...
Öh... Inte bra.
Inte bra.

Skrammel i pation

Klockan är 23.30.
Står i köket och värmer vetessäcken i mikron, måste fortfarande ha den för att kunna somna, det är så kallt inne.
Så hör jag är jäkla klonk-skrammel nere i pation, följt av ekande metalliska ljud av plåtkärlet som studsar ett par gånger innan det lägger sig på marken med ett klirr.
Undrar tyvärr inte vilken stackare som har tappat sitt metallkärl genom köksfönstret, utan gläds istället över att det inte var jag som gjorde det.
Jag är inte ensam om att tappa saker.
Och det är inte jag som måste knacka på hos den gamle mannen längst ner och be att han klättrar ut genom sitt fönster för att hämta prylen.

Undrar förresten om träskeden ligger kvar?

Äta ute för att prata

Har varit borta i fem dagar, vad gör vi då, jag och Jesús?
Går ut och äter förstås.
Det har blivit en vana. Om vi inte har setts på länge går vi ofta ut och äter, för att hinna prata om allt.
Och med länge kan jag mena en dag, som förra tisdagen då vi inte träffades förrän klockan tio på kvällen. Middag på en tapasbar i närheten blev det då.
Igår hade vi mycket mer att prata ikapp, så det blev först en långpromenad till andra sidan stan, sedan en långmiddag på en kul ställe, och sedan... hade vi inte pratat klart om allt som hänt de här dagarna, men vi tog ändå bussen till Maria Auxiliadora och sedan promenerade vi hem de sista 20 minutrarna. Då hann vi färdigt.

Hemma med häftapparat och tvålask

I natt kom jag hem till Spanien igen.
Med tvålask och häftapparat i väskan.
Jag kan inte i ord uttrycka min glädje över tvålasken, så jag nöjer mig med att berätta att jag tycker mycket om att hålla i den, smeka plasten och känna den i mina händer.
Häftapparaten höll på att fastna i Sverige. När väskan hade scannats ville kontrollanten titta igenom den, och rotade i min omsorgsfullt packade väska ända tills hon hittade häftapparaten. Hon rådgjorde med sina kollegor men lät mig till slut ta med mig häftapparaten till Spanien.

Inte snöade det! SMHI behagade skoja. Jag har njutit av vårvädret. Solen har värmt, påskfjädrar har fladdrat glatt i enorma påskris på stan, och jag kom på att inte har upplevt svensk vår på länge. Är det... sex år sedan sist? Och när såg jag egentligen tussilago och vitsippor annat än på bild?

Jag kan glädjande berätta att redan natten innan tentan sov jag utan att vakna en enda gång. Jag som de tre senaste veckorna har vaknat fyra - fem gånger varje natt, varje gång efter att ha drömt om satsanalyser, grammatik och språkvetenskapliga termer.
Det är underbart att sova gott.

Jag råkade, under denna korta intensiva Sverigeresa, upptäcka en ny choklad!
Marabous drömkrisp. Jag har en sådan chokladkaka som fortfarande ligger i väskan, måste göra mig av med den snart. Har inte köpt den till mig själv nämligen...

Kul fakta: krisp heter knas på danska! Haselnötsnougat med knas!

Till Sverige igen

Jaha, så ska man åka på ny snabbvisit till Sverige.
Inte av någon särskilt rolig anledning, jag ska nämligen tenta, men det händer roliga saker under besöket också.
Och jag har två viktiga ärenden som måste utföras:
1. Köpa tvålask. Det verkar inte finnas i Spanien. Inför varenda, varenda resa har jag jagat tvålask, men nix!
2. Köpa häftapparat. En bra, lagom storlek, inte plastig, inte för dyr. Måste finnas i Sverige, tror ni inte?

Jag håller på att packa väskan, och får lite ångest. Det ska snöa. Det känns inte bra alls. Det var ju snö sist? I januari? Är det inte april nu? Har grävt i lådan med påslakan och dragit fram mössan. Den har legat där sedan... ja, januari. Jag är ganska tillfreds med temperaturen här just nu. Så där 17-18 grader.

Jaja.
På tisdag är jag tillbaka, och då ska vi ta tag i bloggandet igen!

Påsk i Sevilla

Med näsan i pluggböckerna glömde jag nästan av att det var påsk.
Det går ju inte an om man bor i Sevilla! Här som påsken tas på så stort allvar.
Så efter middagen i torsdags promenerade vi till centrum, jag och Jesús, för att titta på cofradías, påskprocessioner, så att jag skulle få lite påskkänsla i mig.

Klockan var tio på kvällen och det visade sig vara en utmärkt tid för att titta på processioner. Kära nån, så lätt det var! Så lite folk! Alla spanjorer var nämligen på väg hem för att äta middag och vila inför den långa natten mot långfredagen.
Processioner pågår under hela veckan, men just natten mot fredag är de allra mest populära figurerna ute på gatorna. El Gran Poder, El Silencio, Los Gitanos, La Macarena förstås, La Esperanza och El Calvario, som jag inte har koll på vilken det är.

För er som inte hänger med riktigt så kan jag snabbt berätta att under påskveckan tas de gamla kristusfigurerna och jungfru Mariorna ut ur sina kyrkor. De bärs till katedralen, passerar den och förs tillbaka till sin kyrka. De står på stora, mycket dekorerade och mycket tunga silver... öh, lådor. Boxar. Vagnar utan hjul... Äh, vad säger man?Det finns ofta flera orkestrar i leden och framför och bakom går nazarenos som de som inte är vana tycker ser ut som ku klux klan-medlemmar. De går som botgörare eller för att visa sin tacksamhet för något som har hänt. Enligt traditionen i alla fall.
Här och här kan man läsa mer.

Nazarenos.

Dessa berömda processioner är ute hela natten, och det samlas otroliga folkmassor längs gatorna och på torgen för att få en skymt av figurerna. Vilken  folkfest! Folk är ute ända till frukosttid nästa dag. Man kan tro att det är aprilferian som är Sevillas högtid, men det är det inte, det är Semana Santa.

Vi stannade vid vackra Plaza del Cristo de Burgos och väntade in Exaltación, som inte dröjde särskilt länge.

I den här pason hålls kristusfiguren uppe av rep.

Maria-figuren såg vi också.

Det luktade så gott av apelsinblommorna som blommade.
Azahar. Jesús favoritdoft.
Vi funderade på att leta rätt på Pasión, men insåg att den var ganska mycket försenad, så vi gick hem. Var nöjda ändå.

Tänk om man kunde se Sevilla uppifrån de här dagarna. På natten. Se hur ljusen rör sig genom staden. Alla tända ljus. Parader av levande ljus. Och stora, täta fyrkanten av ljus, själva pason, de medeltida kristusfigurerna och utsmyckade Mariorna, omgivna av ljus...