onsdag 24 april 2013

Glad-dag med present, park och mat

Tisdagen blev en riktigt glad-dag!
Den började med ett positivt, välkommet besked.
Fortsatte med en present. Javisst, det var internationella bokdagen (visste någon av er om det???) och jag fick Eduardo Galeanos bok Espejos, tung av tänkvärda korta berättelser skrivna på vacker prosa. Jag rekommenderar den verkligen.
Glad i sinnet tog jag bussen till Nikki för att äta lunch. Hon hade gjort en så himla god tortilla. Choklad fick jag också, efter hennes föräldrars besök, och med den i väskan fortsatte jag till María Luísa-parken.
Åh, vad jag tycker om den parken! Den vackraste jag vet. Jag begriper inte varför folk pratar om den fåniga Retiro-parken i Madrid. Den har ju ingenting i jämförelse! Det är väl för att den ligger i huvudstaden förstås!
Jag satte mig på en bänk vid en av alla små fontäner. Jag hade Plaza de España bakom ryggen, och turister gick förbi på den större gångstigen med kartor i händerna och solhattar på huvudet. Det kändes märkligt att jag bor här i staden och kan promenera i den här parken när jag vill.
Vattnet porlade, fåglar sjöng, blommorna doftade och hästhovar klapprade förbi. Ljuvligt. Allt detta vägde nästan upp det förfärligt tråkiga och, i mitt tycke, ointressanta kapitel jag var tvungen att läsa. Ja, det var därför jag hade tagit mig dit; för att plugga. Så det var precis vad jag gjorde, ätandes choklad under tiden (kapitlet krävde det) ända tills Jesús slutade jobbet och kom och hämtade mig.

En enda bild hann jag ta innan kamerabatteriet la av.

Men det blev ingen veckohandling som vi hade tänkt, utan vi åkte vidare till Santiponce strax utanfrö stan, med restaurang El Ventorillo Canario som mål. Den ligger precis utanför Itálica, de gamla ruinerna, stenmosaikerna och den välbevarade amfiteatern från romartiden. Två tips i ett förresten, mat och historia.
På El Ventorillo var det lugnt eftersom det var en vanlig veckodag. På helgerna är det smockfullt med folk, trots att stället är så stort.
Det blev en Pan de la casa (grillat avlångt bröd med salmorejo och jamón), en skål med papas arrugadas ( skrynkliga, salta småpotatisar) med mojo picón-sås samt en nygrillad bit kött.
Vi var väldigt mätta och nöjda när vi gick därifrån.

4 kommentarer:

  1. Jag kikade på förra park-inlägget. Åsa skrev och undrade om ett parkbesök var inplanerat inför hennes Spanien-resa.
    Tog du med Åsa till denna smått magiska plats?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart! Jag skulle inte låta någon besökare missa detta underverk!

      Radera
  2. Tillåt mig försöka mig på att svara, och jag tror att det är ja. Om det är den parken som ligger vid den fantastiska byggnaden som uppfördes inför världsutställningen 1929. När vi var där (om det var där vi var) regnade det från och till, men det var ändå jättegörvackert.
    Åh, mojosås! Det är fina grejer! Vi åt det, med canariepotatis, men världsvana Marianne sa att de inte var på riktigt. De var inte skrynkliga och inte salta. Men så blir det ju på såna där fekj-spanska ställen i turistgetton. Kanske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte. Har aldrig varit i turistgetto. Våra var skrynkliga och salta och mycket goda, men såsen var fejksås. Enligt Jesús är den äkta kanariska såsen det starkaste han någonsin har ätit, men ají-såsen på den peruanska restaurang där vi äter ibland kommer strax där efter. Sist tappade han nästan rösten av den. Och det tog en halvtimme innan han kunde äta upp de små fiskbitarna. Men han tycker om riktigt stark mat.

      Radera