torsdag 2 augusti 2012

Unga tjejer med cancer

I Bolivia hade jag en kompis som var sjuk i cancer. En ung tjej, så himla fin.
Hon hade inga pengar, som de flesta i Bolivia alltså, det är Sydamerikas fattigaste land. Och hon hade förstås inte pengar till behandling av sjukdomen.
Hennes pappa gjorde vad han kunde, han lånade pengar av alla han kände och kunde därigenom betala för behandling, men när det inte räckte, när min kompis behövde ytterligare behandling, och därmed mer pengar, satte hon sitt hopp till ett naturläkemedel som sades bota cancer, diabetes och alla sjukdomar man kan tänka sig.
Hon var så optimistisk.
I efterhand har jag fått veta att de har opererat henne, naturmedlet hjälpte förstås inte.

En annan ung tjej som är sjuk i cancer heter Mary. Hon bor i USA.
Hon har just fått en räkning på 350 dollar, och det är mer än hon kan betala. Det var längesedan som hon kunde jobba. Hon har både diabetesbehandling och cancerbehandling att betala för, men täcks inte av någon försäkring eftersom hon är för sjuk.
Sjukvårdssystemet i USA är fruktansvärt.
Jag kopierar här lite av vad hon skrev i sitt senaste inlägg i bloggen:

“I think I am down to just one medical bill for $350 for the surgery to remove my tumor (not including all the thousands of dollars in medical bills of the past that have gone to collection agencies because I could not pay them). I called the number on the bill and explained that I had a medical bill that I couldn’t afford to pay because I haven’t been able to work in a long time. The woman I talked to was extremely nice and said that there were charity programs that could help. She told me she would find out more and call me back. She did call me back a couple of hours later to tell me that my bill was too small for them to help! I told her that $350 might not seem big to a hospital as far as medical bills go, but to someone who currently has no income, it’s a lot of money. She couldn’t understand why I couldn’t just pay it and I couldn’t understand why I couldn’t be helped because my bill was “too small.” She said she would talk to her supervisor and call me back. That was over a week ago. I’ll take some preemptive ibuprofen and try calling again today”.

Vi här tar det kanske inte för självklart att vården ska vara gratis, men vi tar det som självklart att om vi blir sjuka kommer inte pengar att vara avgörande ifall vi blir botade eller inte, eller hur?
Mary har en donera-knapp på sin blogg för den som har en peng över och vill hjälpa henne att bli frisk. Här hittar ni bloggen.

Förresten, Julia Svanberg i Colombia som jag har skrivit om tidigare? Hon har fått in tillräckligt med pengar till lekplatsen, som snart kommer att byggas!
Tack, ni som lämnade ett bidrag!

6 kommentarer:

  1. Mitt hjärta BLÖDER! Har dessutom släkt i Bolivia. Min låtsaspappa är bolivian. Har du varit där? Mitt hjärta blödde då också.

    Och va, har Julia fått in alla pengar nu?! Det är ju suveränt! Sist jag läste fattades nästan 3000. Jag skänkte 200, känns just nu ganska snålt...

    USA:s sjukvård är skrämmande, alltså priserna. Jag tar det inte för givet här, är glad över vår höga skatt som gör att det inte är plånboken som avgör om vi kan vinna över cancer eller inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var där i nio månader och längtar alltid tillbaka.
      Jag är också glad över den höga skatten, och avskyr svenska regeringens envishet om sänkta skatter som gör att den som har får mer och den som inte har får mindre. Kapitalism. Egoism. Egoism är bland det fulaste som finns.

      Radera
  2. Ta och lyssna på Daniel Sjölins sommarprat. Där tar han upp skattelättnader som ett bidrag. Att medelklassen och höginkomsttagarna är de värsta bidragstagarna. Han räknar sig själv dit.
    Jag betalar också mer än gärna skatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska göra det. Tack för rekomendationen.

      Radera
  3. jag läste också marys inlägg. neoliberalism är det otäckaste som finns. jag fattar att extrem fattigdom sätter pris på människoliv, men det går inte att acceptera att staten gör det. det är äckligt!
    allt är inte bra med socialism heller, men mina erfarenheter från kuba o venezuela är makalöst underbara när det gäller sjukvård i jämförelse med alla andra länder jag känner (inklusive sverige).
    colombia är under all kritik.
    min granne har också cancer. hon är 35 o har en dotter på 14 år. när vi småpratar brukar hon fundera på om hon ska välja att betala dotterns skolmaterial eller en cellgiftsbehandling. jag gråter alltid efter att ha pratat med henne. fast egentligen vill jag bara skrika och slåss.
    fick du mitt mejl förresten? jag skickade det, men jag kunde inte se det sen i "skickat"-korgen. Skumt.
    Kram!
    /julia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt! Att tvingas välja!!!
      Ja, jag fick mejlet, snart kommer svar också :)

      Radera