Inomhuskylan

- I Sverige har många motorvärmare. Det är en ett litet element som står och blåser varmluft i bilen, så att den är varm när man ska åka på morgonen. Och då fryser inte rutorna, så man behöver inte skrapa dem, säger jag till Disa, som huttrar ikapp med mig i baksätet. Det är bara ett par grader ute nu när vi ska iväg till skolan, och häromdagen kom vi försent eftersom det oväntat var frost på rutorna. Jag tog en kubb från kubb-spelet, som låg i bakluckan, och skrapade med den.

Sedan fortsatte jag att berätta om att det finns rumpvärme i bilarna i Sverige.

- Man trycker bara på en knapp, så blir sätet alldeles varmt, det värmer både rumpan och ryggen.

Sedan blev det tyst i bilen eftersom jag plötsligt hade förflyttats, i tankarna, i landet i norr där man inte behöver frysa på vintern.

Den här kölden alltså... Och det är fortfarande bara november. Jag kan aldrig hålla mig varm. Varenda dag blir jag genomkyld av en sådan där kyla som inte går ur kroppen, hur mycket kläder man än drar på sig, hur många filtar man än drar över sig i soffan. Ofta redan på morgonen, när jag jobbar, eller äter frukost, eller lagar mat. Ja, vad som helst utom att sätta mig med ett varmt element i famnen. Det enda som hjälper mot kylan är en lång, het dusch, men varmvattnet tar slut så fort nu på vintern, av någon anledning.

Jag kvällspratade med Tove, via meddelanden, hon berättade att det var 1 grad ute på ön där de bor, och 21 inomhus. Jag hade samtidigt 3 grader ute, och inne... Ja, det beror på var man befinner sig, förklarade jag för henne. Då slog det mig att det är ju en tydlig skillnad mot Sverige. Där är temperaturen samma i hela bostaden.

Vi använder husets gamla braskamin som värmekälla, och på nätterna sätter vi på ett stort elelementet på hjul i sovrummet, så att det är varmt hela natten när vi sover. Braskaminen värmer lekrummet bakom kaminen, den mycket lilla vardagsrumsdelen (det får plats en liten soffa, ett bord, tv och en hylla för vinylskivor) samt köket, till viss del. Ett tjockt förhänge hindrar att värmen sipprar ut till övriga delen av huset, men genom köksdörren kommer kylan in från trädgården, eftersom det är en bred springa mellan dörren och väggen. Jag ska prova att fästa sådan där gummitejp, för att se om det blir bättre. Så småningom ska en ny dörr sättas in, men det är inte aktuellt nu.

I vardagsrumsdelen funkar det att vara klädd i tjocktröja och tjocka sockar, och om man sitter i soffan med filt är det behagligt. I hallen är det mycket kallt, utom på morgonen om solen lyser in genom dörren, och toalettbesöken går snabbt på grund av kylan. Men vi har ställt in ett element som sprutar varmluft där, så det kopplar vi in när någon ska duscha och stanna en längre stund i badrummet.

På ovanvåningen, där jag jobbar, är det samma temperatur som utomhus. Det är inte mer oisolerat än övriga huset (haha, hur skulle det kunna vara det?) , men här måste ett fönster vara öppet eftersom röret från braskaminen går upp här, och läcker rök. Så här jobbar jag bara när barnen är hemma och jag behöver tystnad.

Allt som allt - jag vet inte vad det är för temperaturer i huset. Det beror som sagt på var man befinner sig och vid vilken tid på dagen. Med en rejäl brasa som brinner hela dagen är det ganska behagligt i vardagsrumsdelen. Men man befinner sig ju inte framför brasan hela tiden. Jag vet inte längre när det är kallt på riktigt, och när det bara är den där kylan som sätter sig i kroppen. Igår kväll kändes det kallt om kinderna och händerna när jag rörde mig i köket, tre meter från braskaminen, men Jesús frös inte. Inte barnen heller. De verkar aldrig frysa. Runa avskyr kläder och sockar och drar av sig både tjocktröja, skor och sockar så fort hon kan, och går barfota på de iskalla stengolven.  Ingen som är född här verkar plågas så mycket av kölden, som en som växt upp i ett land där man inte behöver frysa inomhus.

Passförnyelse i Madrid

 Det var när försäkringsbolaget skulle uppdatera mina uppgifter och ville ha en bild på mitt id-kort, som jag upptäckte att det hade gått ut för flera månader sedan. Det förvånade mig mycket, måste jag säga. Men jag erbjöd dem en bild på mitt pass istället. Tur att man har pass också! Då kan jag förnya det nationella id-kortet när jag åker till Sverige nästa gång! Tänkte jag. Tills jag såg att passet hade gått ut redan i maj...

Jag har beklagat mig över detta för Jesús i över en timme, och det kanske räcker, ändå öser jag ut min irritation i bloggen också.

Jag måste åka till svenska ambassaden i Madrid för att förnya pass eller id-kort. 158 € kostar den nya id-handlingen, samt 4 € för att få hämta ut det på konsulatet i Sevilla. Sedan tillkommer kostnaden för resan Madrid tur och retur, och boende i staden. Och mat. Och resa tur och retur till Sevilla, tre timmars resväg.

Det som retar mig mest är att jag måste åka till just Madrid. Kunde inte ambassaden ha legat i Barcelona, Valencia, Toledo eller vart som helst utom Madrid? En lite roligare och vackrare stad? Nej, i Madrid ligger den, och i ett snofsigt, dyrt bostadsområde där inget roligt finns i närheten, bara ett svindyrt konditori.

Jag bokade den  första lediga tiden: den 15 februari.

Här är ett inlägg från förra gången jag var tvungen att åka till Madrid och förnya passet. 

Vandring på berget San Cristóbal

Mellan alla byar här i bergen går vandringsleder. Vissa passar bäst på våren, andra på hösten, ingen är särskilt behaglig i sommarhettan, men min favoritled just nu är den upp till Sierra de Huelvas tredje högsta topp på drygt 900 meter. Det låter märkligt att säga det, att jag tycker om att gå upp för ett berg, eftersom jag fortfarande ser mig som någon som helst ligger i soffan och läser, men det kanske är längesedan det ändrades. Svårt att ligga i en soffa med små ungar i huset :-)

I alla fall, leden startar i en av mina favoritbyar; Almonaster la Real, och går sedan uppåt, uppåt i en och en halv timme. Grymt jobbigt bitvis, men det där berget, som jag för övrigt ser från vårt köksfönster varje dag, drar mig till sig. Och om jag inte minns fel är det en gammal romarväg man går på.

Högst upp på berget har det byggts några fula master, men dem får man bortse ifrån och istället gå till utsiktsplatserna, där brandvakterna sitter och spanar efter skogsbränder hela dagarna. (För några veckor sedan gick jag leden med Disa, och mötte Jesús och Runa som tagit bilen till toppen. Runa gick fram till ett av brandvaktshusen och ropade "Abre la puerta, bruja!", alltså Öppna dörren, häxa.)

Högst upp brukar jag sätta mig och äta mandariner under en sten-ek, och ge Iris vatten, och hänföras av utsikten. Lika hisnande varje gång.

Nerför kan man ta bilvägen, om man vill variera sig, men där får benen ingen vila, efter ett tag värker knäna outhärdligt av den oändliga nerförsbacken, så jag föredrar att ta samma skogsväg ner. Men bilvägen är vacker.

Frusen hund, tomteönskning och sjukdomsträsket

Så mycket man hinner med på två veckor! Vi har varit nere i sjukträsket och vänt. Det började med att Disa fick feber för två och en halv vecka sedan. Sedan dess har både hon och Runa haft feber i omgångar, Alla fyra har varit dunderförkylda med hosta och snor, alla utom jag har haft magsjuka (Runas varade i sex dagar) och det finns fortfarande nerspydda kläder och handdukar i tvättkorgen. En liten stackare har haft skabb (!) och allt avslutades med Disas öroninflammation och spruckna trumhinna. Hon går på antibiotikakur, men idag är hon tillbaka i skolan, och Runa går sin första dag på förskolan på länge.

Fyra läkarbesök har vi avverkat och efter nummer tre av dem sa Disa i bilen, på väg hem, apropå ingenting, att hon önskar sig en biljett till Sverige av tomten. Så hon kan träffa Ulla (min moster) och gå på badhus. Ett svenskt äventyrsbad, jag tror inte att något slår det för min sjuåring. Hör upp, alla trista spanska badhus, med endast en stor, djup motionsbassäng!

Disas önskning tog, men jag har varit utan jobb i en och en halv månad och någon Sverigeresa kommer det inte att bli. Jag hoppades kunna åka med Disa runt lucia, två och ett halvt år efter att  vi var i Sverige senast, och det är väl inte hela världen att det inte blir av, men det går ju inte heller att trösta sig med att okej då, synd att planen måste ändras, men vi åker i vår istället. Eller i sommar. Jag vet inte när det kan bli. Det sa jag så klart inte till Disa.

- Det är en jättebra idé tycker jag. Det ska jag också önska mig.

Efter sista läkarbesöket, som var igår, åkte vi till en butik för att köpa hundkläder. Eller säger man täcke? Vad heter det? Strunt samma. Iris fryser. Hon skakar av köld både inne och ute. Hur man en hund vara så frusen? Jag trodde att hundar var som katter och skyddas av pälsen. Men katten får ju sin varma vinterpäls. Inte Iris. Hon har så lite hår på magen att det inte döljer huden ens. Jag lägger henne i soffan framför brasan, lägger en filt över henne, värmer henne med min kroppsvärme, och tänker att vinter har ju inte ens börjat, hur ska det här gå?

Jag hittade en stickad grej med stjärnor som täcker både rygg och mage, men den visade sig vara alldeles för stor så jag behöver byta.

Disa följde med på hundpromenaden, och jag hade tänkt gå långt, men det gick inte. Disa frös så, hon är också känslig för kyla. Jag hade en tröja och tyckte att det kändes precis som i Sverige, med doften av blöt höstskog, gula löv på marken, kyla och halvmörker, men Disa uppskattade det inte. Däremot tyckte hon mycket om den lilla katten som slog följe med oss redan i byn, som buffade med huvudet varje gång vi sträckte ner en hand för att plocka kastanjer att rosta, som som spann i min famn när jag bar honom.

När vi kom hem slogs vi av värmen från brasan, jag gjorde varm choklad till barnen och hjälpte Disa att komma igång med sitt pysselprojekt, en karta med berg av äggkartong, medan Runa målade ett papper samt sina kläder med fingerfärg. Vilken behaglig onsdagskväll!

Försök till snygg influencer-selfie i badrumsspegeln, men jag har lite att jobba på...

Bortugal i Spanien!

 

"Sverker städade vinden och hittade barnböcker som han vill slänga. Jag sa att vi kan ta en sväng till Spanien med dem..."

Det skrev Åsa i Portugal till mig. En vecka senare knackade hon på vår dörr här i Aguafría, och efter henne kom hela familjen bärandes på väskor, täcken och kuddar!

Resan då vi sov över hos hennes familj är en av våra bästa Portugalresor (läs här och här), och den otroliga fisk- och skaldjurssoppan vi fick hos dem är numera min paradrätt. Jag borde ha lagat den till middag till dem, för att visa precis hur glad jag var över att de kom, men de fick istället en mycket medioker buljong med överkokt pasta i, en buljong som i mina tankar skulle vara lika god som min svärfars, då man bara blundar och njuter av smakerna, men som nu var något som jag bara försökte rädda med mera salt, samtidigt som jag funderade på om jag hann laga en tortilla istället (det hann jag inte).

De hade med kassar med härliga böcker till både mig och barnen, och hela familjen trängde ihop sig i barnens lekrum för att sova, förhoppningsvis inte alltför hungriga efter middagsmaten. (Om någon av er som läser funderar på att hälsa på hos oss och blir avskräckt - jag kommer inte att inte laga puchero. Jag lovar.)

Nästa morgon körde jag upp dem tidigt. Innan öppningstid stod vi i kö till La Gruta de las Maravillas i Aracena, och fick inträdesbiljetter till turen en timme senare. Portugiserna hade inte fått kaffe hos oss innan vi åkte, det var slut, så medan vi väntade gick vi till en bar där det blev kaffe, varm choklad och typisk andalusisk frukost - rostat bröd med pata negraskinka.

Den där grottan har jag nog inte skrivit om. Den ligger under borgen och kyrkan på berget och är makalös. Missa den inte om ni åker till Aracena!

Jag tyckte att jag hade skurit ner maximalt på de saker som jag ville att de skulle hinna se och göra, eftersom vi bara hade en enda dag; grotta, bybesök, lunch, utsikt, natur, men jag lyckades kanske trötta ut oss ändå. Disa var den första att slockna, hon var så trött att hon la sig på min kudde och somnade själv medan vi åt middag, det var nog andra gången i hennes liv som hon somnade ensam och utan bok. Runa, som hade varit tyst och butter i ett dygn, ända sedan de kom, visade sig inte bara vara blyg, utan hon var febrig och sjuk också. Hon somnade efter en dos paracetamol. Frida och Jonna försvann in till sovrummet medan vi vuxna satt kvar ett bra tag till i kylan på terrassen. Dagen efter var jag väck av trötthet. Fast inte på grund av lördagen, utan för att förkylda Runa har sovit uselt två nätter i rad.

De åkte hemåt redan på söndagsmorgonen, alldeles för tidigt, jag var inte klar med dem, de kom ju nyss? När de åkte blev huset med ens mycket tomt och tråkigt, och jag märkte att jag knappt hade tagit några bilder alls. Inte av Jonna och Frida när de spelade spel med Disa, som var ganska besvärad eftersom hon har svårt att kommunicera på svenska, eller Sverker med vår lilla hund i famnen, Åsa bärandes på Runa, familjen på baren i Linares med den härliga utsikten... Men jag har skrattat så jag har gråtit, och de har visat hur man stjäl granatäpplen från någons trädgård (tack förresten, vi har fortfarande kvar ett). När vi ses i Portugal nästa gång ska jag fota mer!