Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

Flytten och första tiden i nya huset

Hela eftermiddagen tillbringades i Aracena.

Tapaslunch på Noria, spontanträff med spansksvenska familjen, efter fikat med dem gjorde jag ärenden, som att hämta det 17,5 kilo tunga bokpaketet från Sverige och handla, medan Jesús och Noelia hängde med de fyra barnen. Nybakad pizza från pizzakiosken i bilen, sedan åkte vi hemåt. Och när vi körde förbi "vår" gata i Aracena där huset som vi inte längre hyr ligger... Kändes det SÅ BRA. Det där huset och den gatan har jag aldrig tyckt om, och vi behöver inte åka dit mer, vi åker till Aguafría istället. Glädjen över detta!

 

Men flytten har varit jobbig, som flyttar väl alltid är.

Flyttlasset gick lördagen den 27 februari. Men eftersom damen skulle bo var till måndagen, då överlämnande av nycklar skulle ske, fick vi sova två nätter i ett öde, tomt hus i de två hårda sängar som tillhörde inredningen. Vi flyttstädade, slängde och plockade ihop småpryttlar som blivit kvar. Hela måndagen tillbringade tjejerna hos våra nya svenskspanska vänner, efter ett desperat telefonsamtal till dem, medan Jesús och jag gjorde klart. Var gör man av gammal blomjord från blomkrukorna, och all sand i sandlådan? Jesús körde iväg sanden i hinkar i flera omgångar och lastade av den på diskreta platser.

På kvällen var allt äntligen färdigt, gamla huset färdigt att lämnas. Jesús hämtade barnen, jag handlade nödvändiga saker samt en chokladask och sushi, och så kom vi fram till vårt nya hem rätt sent, det var mörkt och regnade och vi ledde in barnen i ett kallt, otrivsamt hus med kartonger upp till taket. Vi ställde fram en stor, lila flyttkartong som bord och satte oss runt den och åt sushi.

Eftersom vi båda jobbar hann det inte bli mycket uppackande den veckan.

Jesús och Runa sov på vår sängmadrass på golvet, Disa och jag på en uppblåsbar madrass i det andra rummet.

På helgen fick vi tid att skruva ihop sängen, matbordet och tid att hitta lådan med barnens kläder. Tornen med lådor minskade till hälften och sovrummet blev så himla mysigt att alla ville sova där och vi trängde ihop oss fyra personer i 135-centimeterssängen och sov uselt. Nu sover jag där med barnen och katten, Jesús sov en vecka på luftmadrassen, sedan åkte han och köpte en madrass till våningssängen som damen lämnat kvar, som vi delade på mitten. Men även om vi bara är tre personer i 135-sängen blir det trångt...

Varje dag möts vi av nya överraskningar. Vill man uttrycka sig lite drastiskt har vi kastats vi mellan lycka och förtvivlan, men det är kanske att ta i. Men det var jobbigt när elektriciteten försvann i hela köket och halva tjejernas rum. En hel förmiddag gick åt till att prata med damen som vi hyrköpt huset av och elektriker. Jag fick tag i en elektriker på egen hand. Firman hade redan en kille i byn som var ute på annat jobb och när han var klar med det skulle han ringa. I samma stund som hans telefonsignal gick fram kom strömmen tillbaka. Ingen idé att leta fel när allt funkar, sa han och åkte hem. Jag drog iväg för att handla till kvällens födelsedagsfirande av Jesús, hade ju inte kunnat laga mat eftersom köket var strömlöst och var beredd att be vännerna att ta med mackor istället, och när jag kom hem var strömmen borta igen. Förste gästen hittade rådigt en enorm förlängningssladd och fick igång både spis och kylskåp och så klarade vi oss till dagen därpå, när näste elektriker hittade en sladd som hade lossnat. Inga kontanter hade jag att betala honom med, men fick veta att vi kunde åka och lämna 30 euro i köttaffären i grannbyn på eftermiddagen.

Så var det spisen som slutade att fungera när den blev fuktig, när min musselgryta pöste över. Jesús fixade det med att blåsa varmluft från hårtorken på undersidan tills allt var torrt.

Den gamla tvättmaskinen med sprucket glas vägrade fungera, tills damen avslöjat hemligheten med den.

Fuktskador på övervåningen från takfönstren som läcker in. Det förstörda golvet som tanten lagt en plastmatta över och som är så svajigt att det inte går att ställa en bokhylla där eftersom den kan välta. Elsladdar och eluttag som går utanpå väggarna istället för inuti, avsaknad av lampor, ljusknappar som sitter på konstiga ställen. Köksdörren mot trädgården som är så dålig att den har en stor springa mot väggen där kalluften kommer in, alla kalla englasfönster, tvättmaskinsläckage, trädgården som är en djungel, och innehöll lastbilen, som välte över huset för många år sedan, gift? Det sanerades, men kan det finnas gift i jorden där vi ska odla? Och varför är nästan alla spanska hus jag bott i så fruktansvärt opraktiska? Varför finns ingenstans att ha badrumssaker mer än på duschhyllan och bredvid handfatet? Var ska vi göra av alla badrumsprylar? Varför finns ingenstans att förvara mat i köket, och varför måste tallrikarna och glasen stå på en hemmabyggd hylla i golvnivå där katten slinker in? Och kylan - hur sjutton ska vi överleva nästa vinter i det här huset??

Men så är det allt det där som väger upp. Världens hemtrevligaste knarr i sovrumsdörren, till exempel, och de små mysiga trapporna upp till de båda rummen.

Det hemliga rummet i anslutning till sovrummet är just nu ett underbart, tyst arbetsrum samt pysselrum för Disa. Det ska bli garderob, och det andra lilla inbyggda rummet får istället inrymma skrivbordet och pysselmaterialen. En snickare har varit och kikat på plastmattegolvet för att lägga ett helt nytt trägolv i barnens rum. Så fint det kommer att bli! Väggarna ska målas och tjejerna kommer att få ett väldans mysigt rum med utsikt mot fikonträdet. Huset ska isoleras med nya fönster och dörrar och längre fram i tiden ska en rejäl pelletsbrännare installeras och sprida värme i alla rum. På övervåningen ska ett trägolv läggas, fönster bytas, fukt saneras, mer ljus ska in, och sedan blir det ett härligt bibliotek/musikrum, trivselrum och gästrum.  Badrumsrenovering och, definitivt, en köksrenovering. Med köksskåp och fläkt ovanför spisen och belysning. Åååh... Men allt det ligger ett antal år framåt i tiden.

I takt med att möblerna och sakerna har kommit på plats börjar huset mer och mer kännas som vårt. Huset är mycket personligt och vänligt, och som gjort att ha besök i och perfekt för ungar att leka i. Och trädgården! Det är någon vecka sedan som jag kunde gå ut i den och se på den med egna ögon, utan att tänka på damen som bott här. Om man tar bort mängden av taggiga björnbärssnår, rishögen, stubbar och misshandlade fruktträd... Hängmatta mellan korkeken och smultronträdet. Gunga och klätterrep i fikonträdet. Det finns plats för höns. Ett litet avokadoträd står i ett hörn. En enorm jasmin växer rakt över den stenlagda terrassen utanför köket! Vinrankorna börjar få blad. Mandelträden har blommat och nu lyser vita blommor från något annat träd, oklart vad. Persikoträdet vid verandan får fler och fler rosa blommor för varje dag, och citronträdet, med flera frukter kvar att plocka, börjar få knoppar. Trädgårdslandet planeras i tankarna, liksom en liten kryddträdgård. Fröer har kommit med posten, här ska sås ätbara saker, och pioner. Pioner ska finnas i min trädgård, liksom fläder och ett svenskt äppelträd, som jag ännu inte vet hur jag ska frakta hit. Två krusbärsbuskar väntar på att grävas ner, hallon ska planteras, blåbär, smultron och jordgubbar ska finnas nedanför terrassen där barnen lätt kan gå och plocka.

Från huset hör vi hästar, åsnor, får, tuppar och en massa småfåglar. En märklig fågel skriade härom natten. En långhårig, svart katt har flyttat in under vårt trädgårdsbord där jag har gjort en bädd åt honom i en fruktkorg. Han verkar ha blivit lämnad.

Utsikten från köksfönstret är hänförande, och lustigt nog ser man rakt mot berget San Cristóbal, som jag har skrivit om tidigare.

Huset är gammalt och behöver tas om hand. Men det är så otroligt trivsamt här. Det är som gjort för att umgås i, lekas i och trivas i. Huset kommer att bli underbart. Varje dag går jag ut i trädgården eller tittar genom köksfönstret och tänker, får vi verkligen bo så här? Har vi haft en sådan tur? Får vi stanna? Detta känns så rätt. Här vill jag bli kvar.

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!