lördag 31 oktober 2020

Virusläget här i Spanien


 Förra helgen var vi ute i skogen. Jesús letade svamp, och jag och barnen plockade kastanjer att rosta och pinnar att tända brasor med. Disa hittade ett gammalt träd som brutits på mitten, och där lekte hon och Runa länge.

Folk från Sevilla och Huelva älskar att åka hit till våra berg på hösten, för att njuta av skogen, gå vandringsleder, plocka svamp och kastanjer, eller bara komma ut på en trevlig tur och äta traditionell mat typisk för trakten. Vi gjorde också gärna det innan vi flyttade hit. Den här dagen var det en del folk som passerade på vandringsleden intill, men inte bara vanligt folk utan också... Två poliser.

Jag har börjat tycka allt sämre om spanska poliser i takt med att restriktionerna ökar. De här var ute i vandringsleden för att kontrollera om alla som befann sig i skogen bar ansiktsmask. Just det. Ansiktsmask i skogen. Inte för att det var trångt på något sätt, hur trångt blir det i en skog? Men sedan förra veckan är det ännu striktare med ansiktsmask, även när man idrottar, till exempel, måste den bäras. Jag drog snabbt upp masken som jag hade under hakan.

Under hakan, tänker någon, ska man göra så? Är det hygieniskt? Nej. Men hur många bryr sig om hygienreglerna, tro? Det verkar som att de flesta gör som vi, bär mask för att slippa böter och arga tillsägelser från andra. När ingen är i närheten går jag med masken under hakan eller under näsan, beredd att dra upp den om jag möter någon eller om jag ser en polisbil. Jag har torkat snor med den när näsan runnit, torkat svett när det har varit varmt. När ansiktsmaskerna börjar bli smutsiga slänger vi dem i tvättmaskinen (förkylda Disa nös och fyllde hela sin tygmask med snor igår, får inte glömma tvätten), eller slänger dem om det är "engångs"masker. I fickorna och väskorna ligger alltid någon gammal ansiktsmask att dra upp när det behövs. Samtidigt har många en otrolig tilltro till ansiktsmaskerna. Sällan ser jag folk som håller avstånd, det är som om ansiktsmasken är ett säkert skydd. En kompis är rädd varje dag som hon lämnar och hämtar sitt stora barn i skolan, eftersom hon inte kan ta på halvårsbebisen i barnvagnen ansiktsmask, och hon tror att han kommer att bli smittad då. En annan försöker förtvivlat få på sin ettåring ansiktsmask när de är ute. Själv blir jag, fortfarande, fruktansvärt irriterad av det absurda i att bära ansiktsmask när jag är ute och går ensam, utan andra människor inom synhåll.

Fler restriktioner? Ganska många Siffrorna skenar åt helt fel håll. Max sex personer får träffas, barer och restauranger måste stänga 22.30 (katastrof för många, här äter man middag sent), och det är utegångsförbud  mellan klockan 23 och klockan 06.00, för att tvinga isär folk. Först måste förbud sättas in så att folk slutar att umgås med varandra ute, som är det vanliga, och när folk då träffas hemma istället krävs fler förbud för att förhindra det. Jag kan vara påverkad av den svenska kulturen, men jag tror inte på alla dessa förbud, vettiga eller vettlösa, olika bestämmelser i olika regioner och kommuner. Men Spanien är ett auktoritärt land. Här finns det alltid någon över en som bestämmer vad man ska göra och inte, som demonstrerar sin makt när det går. Jag önskar att pandemin togs ner mer på individnivå, att förnuft skulle råda, att det kunde hamras in i var och en att hålla avstånd, att varenda en är ansvarig för smittspridningen. Men Spanien har sin egen kultur, kanske är förbud det enda som fungerar här.

Jag är inte emot alla förbud, ifall det kan läsas så, men det känns som om någon försöker dra på mig en tvångströja. Nu pågår våldsamma protester mot restriktionerna på många platser i landet, och jag kan förstå de som protesterar, även om jag inte håller med.


Nu är det långhelg i Spanien och inför den har många autonoma regioner stängt sina gränser. Jag tyckte att det verkade absurt att 8,5 miljoner andalusier fick resa fritt inom denna stora region samtidigt som personer från andra regioner inte fick komma hit, men sedan började flera provinser stänga sina gränser. Sevillas alla kommuner har stängt, ingen får ta sig in eller ut från de olika kommunerna utom vid vissa skäl, som att ta sig till arbetet eller skolan. Ni får komma ihåg den enorma mängden småkommuner i Spanien. Jesús syskon kan inte ses trots att de bor fem minuter från varandra, till exempel. Ikea lär ha stängt igen. Visserligen säger man att affären ligger i Sevilla, men den är faktiskt placerad i en pyttekommun, förort hade vi sagt i Sverige, med knappt 18 000 invånare. Och ingen annan får ta sig dit förutom de egna kommuninvånarna.

Det är sagt att nedstängningen ska pågå i ett par veckor, men det har nog många svårt att tro, efter alla förlängningar av lock down i våras.

Våra bergstrakter en en av sex platser i hela Andalusien med ganska liten smittspridning. Ändå sätts nya klasser i karantän varje vecka i Jesús skola. Nu senast var det ett barn i hans egen klass som fått viruset. Först skulle hela klassen sättas i karantän enligt rådande bestämmelser, men det visade sig att vårdcentralen har brakat ihop, det finns inga fler läkare och sköterskor att tillgå som kan hålla koll på alla eventuella smittade som är hemma i karantän, dessutom är covid-testen slut, så det blev bara de barn som sitter närmast den smittade eleven under de lektioner som hålls i hemklassrummet, som skickades hem. Vi har sedan tidigare märkt att det är allt svårare att få kontakt med läkare, väntelistorna är på någon vecka mot innan då man ofta fick tid dagen därpå. Just nu är inget bra tillfälle att få viruset... Men kanske ändå bättre nu än om en månad eller två...

Jag är så glad över att bo här i bergen, där inga kommungränser ännu har stängts. Vi får vara ute och gå i skogen om vi vill, vi kan till och med åka till stranden. Jag nämnde det för C, som jag mötte i mataffären häromdagen, och möjligtvis häll hon med, men hon var mest bekymrad över förlorade jobb. När alla storstadsbor från Sevilla och Huelva tvingades avboka sina hyrda stugor med en dags varsel, och detta är vanligtvis en storhelg för turismen i området, har hon inget jobb. Hon får betalt per stuga som hon städar. Nu är hon utan inkomst igen.

måndag 19 oktober 2020

Konstig stank i badrummet

 Jag har varit så trött, så trött, och stressad, och förra veckan kom en liten krasch, all hopsamlad trötthet och stress bara ramlade över mig, jag orkade inte sitta upp eller hålla ögonen öppna ens och ändå låg jag sömnlös en hel natt och mådde ännu sämre dagen därpå. Och i och med tröttheten har jag varit usel på allt, framför allt på att vara mamma. Som en liten gottgörelse ordnade jag en överraskning för Disa igår, jag vet vad hon tycker mycket om, och det är att vi badar tillsammans. Så jag tappade upp en varmt bad med en massa skum, och tände tre ljus och släckte lampan och hämtade Disa. Och där låg vi och badade och hade det gott ända tills Vargen kom.

Maken till tröttsam katt får man leta efter. Han är lika envis som en fluga som surrar i ens ansikte och gång på gång försöker sätta sig på näsan. Katten rev och rev på badrumsdörren, jamade och jamade ända tills Disa klev upp för att släppa in honom. Han vill jämt vara med. Sedan kunde vi bada en lite stund, innan katten tröttnade och ville ut. Han rev och rev på dörren, jamade och jamade alltmer desperat.

- Katt-fan! Nu får du stanna här tills vi har badat klart! sa jag irriterat till honom och vägrade kliva ur badet för att öppna.


Efter en stund tystnade han äntligen och jag tänkte inte mer på honom förrän...

- Disa, luktar det bränt?

Jag vred på huvudet, tittade på katten som nu satt lugnt bredvid mig på toalettstolen, och kontrollerade om han kommit för nära ett ljus och nu brann i pälsen, men jag såg varken eld eller rök från katten. Jag tittade på ljusen, rök det konstigt från dem?

Snart luktade det inte längre bränt, utan...

- Vargen har bajsat i handfatet.

Så var det. Katten hade blivit akut bajsnödig och när jag vägrade släppa ut honom så han kunde gå på lådan satte han sig till slut i handfatet. Jag kunde inte sluta skratta.

Vi skyndade oss att bli klara i badet och gå upp, för stanken var outhärdlig. Men skrattet hade gjort gott.

lördag 10 oktober 2020

Vad ska jag skriva om?

 Nu är det helg, efter ett par vansinnesstressiga veckor. Det blir ingen lugn helg, nu heller, eftersom jag måste utnyttja varje stund till att läsa, jag har tenta på min distanskurs om ett par veckor och det är nästan omöjligt att läsa under veckorna när jag dessutom jobbar... Men under helgen vill jag också göra något med Disa, och... blogga!

Jag tänkte skriva något nu, men är så trött. Och det har gått så lång tid att jag inte vet vad jag ska skriva ner av det jag har haft i huvudet. Kanske om det spännande huset med den stora tomten som vi skulle vilja köpa, så gärna att vi ska prata med banken trots att vi har för lite på sparkontot? 30 % av 140 000 euro är väldigt mycket pengar... Eller ska jag berätta om det vansinniga i att stänga en skola i två veckor på grund av ett covid-fall, hur svårt det är att ha barnet hemma samtidigt som man jobbar och att Spanien inte är ett dugg anpassat för alla barn och vuxna som sitter i karantän efter covid-test, både negativa och positiva? Kanske  ska jag skriva om Disas och mina picknicktillfällen under hennes karantän? Eller den helt galna hanteringen av pandemin här i Spanien, som är så galen att forskare och läkare har gått samman och krävt att politikerna ska fatta beslut i hanteringen av pandemin baserat på forskning, istället för efter eget huvud, eller bara för att sätta dit motståndarpartiet?? Jag blir galen på absurda beslut. I bokpaketet som är på väg från Sverige ligger Tove Janssons Farlig midsommar eftersom jag behöver läsa om Snusmumriken, som hatar förbud mer än allt annat, som går och rycker upp förbudsskyltar. Eller ska jag skriva om sjukvården som haltar allt värre? Eller ska jag ta tag i reseinläggen från Mallorca nu? Vargens kommande operation? Eller om vägen till spanskt körkort - hur mina nerver var i upplösningstillstånd efter att ha tillbringat måndagsförmiddagen på en spansk myndighet (spanska trafikverket i Huelva) tillsammans med Runa? Eller något helt annat?


Skriv gärna en kommentar och tyck till, vad ska jag börja med att skriva om, för att komma igång?