 |
| Utsikten från sovrumsfönstret en dimmig dag. |
Sent på kvällen, när båda barnen hade somnat, pratade vi om Disa. Det var längesedan vi såg henne glad. Alltså glad på riktigt. Skrattandes av glädje. Vi har mindre och mindre energi att hitta på saker med henne, vi har varit i den här situationen så länge nu. Och hon är ingen ensamlekare. Hon är med och lagar mat, vi målar och pysslar lite, hon leker med sniglarna eller badar tyggrodan. Vi dansar lite. Spelar spel ibland. Det blir jättemycket barnprogram. Alldeles för mycket. Mest tid tillsammans tillbringar vi vid matbordet, och eftersom Disa fortfarande inte tycker om att äta, inte tycker om mat och därför är underviktig, är det sällan avslappnade situationer.
Hon har svårt att somna på kvällarna, förmodligen eftersom hon inte har gjort något på hela dagen som fått henne trött, och häromnatten vaknade hon och var vaken i flera timmar utan att kunna somna om. Hoppas att inte de där vakennätterna har börjat igen.
Jag är så sömnig på kvällen, men när barnen sover vill jag ha ensamtid. Jesús också. Fast vi har den tillsammans, på sätt och vis. Jag bloggar och han ser på någon märklig film och äter solrosfrön. Alltså, detta fröätande! Varför håller de på med det, spanjorerna?! Jag har försökt lära mig, och visst är det lilla fröet gott, när man väl får i sig det, men mest klämmer jag tungan i skalen, eftersom jag inte har fått in snitsen. Och jag avskyr ljudet när skalet knäcks. Det är fruktansvärt irriterande.
Beslutet om förlängning av karantänen i Spanien fattades efter ett tolv timmar långt möte. Det var väntat, vi visste att det skulle bli så. Den 26 april lyser i mitt huvud, jag har svårt att tänka mig att karantänen INTE ska ta slut då. Jag försöker att låta bli att ställa in mig på utsläpp, men kan inte låta bli. Jag tänker på den där dagen då karantänen är över, trots att jag vet att det kommer att fortsätta att vara hårda restriktioner, att skolorna förmodligen inte kommer att öppna, att kören och teatern inte kommer att starta på nytt och att ingenting kommer att vara som vanligt.
Runa har de senaste dagarna stått allt längre stunder utan stöd. Det är så stort att se henne stå helt lugnt utan att hålla sig i! Tänk, i sommar kommer hon säkert att gå runt här i huset!
Jag kan tyvärr inte ge något bra tips på hur ni kan underhålla Disa, vi har ju inga barn själva och hunden underhåller sig själv ganska bra. Kanske kan hon sätta upp sina historier som teater om hon gillar att apa sig, så blir ni publik? Du kan kanske hjälpa till med "kulisserna"?
SvaraRaderaI Frankrike är datumet satt till den 15 april men i onsdags meddelade regeringen att karantänen ska förlängas utan att ge ett slutdatum. Jag tror inte att vi kommer ut de närmsta veckorna. När vi talade med vår högste chef i veckan så förberedde han oss på att vi lär inte komma tillbaka till kontoret förrän om ett par månader.
Annars finns det inget nytt under solen här, vi rensade i trädgården igår, det blir nog en fortsättning idag. Vi körde en löptur igår kväll efter klockan 19:00 som är de nya bestämmelserna. Det var jobbigt men man mår så bra efteråt. Eftersom vi inte firar Långfredag i Frankrike så blir det nog en tur till mataffären. Jag vill göra smörgåstårta till kvällsmat, det gillar vi båda att äta som "festmat".
Hoppas att ni får en fin dag och att Disa hittar sitt leende igen. Kanske kan ni leta efter leendet idag som en lek? ;o)
Kan ni vara ute en timme efter kl 19?
RaderaHur blev smörgåstårtan? Jag funderade på att göra en, det var längesedan sist.
Har ni en stor trädgård?
Jobbigt att inte ha något slutdatum på karantänen. Vi har det, fast egentligen vet ingen, det verkar troligt att det kan förlängas till maj...
Vi får vara ute en timma om dagen, rasta hunden, "rasta" barnen, gå ut och gå, ... Men löpträning får man inte göra mellan 10:00 och 19:00, rimligt tycker jag, för att minska antalet människor i rörelse under tiden då de flesta är ute och handlar osv.
RaderaJag har inte riktigt förstått om man får gå ut och handla och löpträna på samma dag eller om det måste göras på olika dagar. Man måste ju rimligtvis få rasta hunden och handla på en och samma dag.
Smörgåstårtan blev ganska bra, jag hittade inte alla ingredienser så jag improviserade lite. Jag gör små "bakelser" på polarkaka, det finns fyrkantigt pain suédois som det kallas här. Det är lätt och går snabbt om man vet vad man ska ha i.
Trädgården är 600m2 med huset på så man får räkna bort ca 80m2, så ja, trädgården är stor. Det finns plats för ett grönsaksland som jag är chef över och hunden sprätter och är chef (tror han iallafall) över resten. De som tycker så synd om mig för att jag har 3 timmar till och från jobbet i vanliga fall frågar mig drömmande om jag är glad att bo där jag bor nu... Jo säger jag det är jag, men det har jag varit sen vi flyttade in för 4 år sedan... :o)
Vi får redan på mer om karantänen och förlängningen imorgon då Macron kommer att tala till folket igen.
Tre timmars resväg är mycket, så jag är säker på att du har ett hem som du verkligen trivs med.
RaderaSuédois - är det en svenskaffär? Är det som Ikeas utbud, eller finns det mer?
Hoppas tt vi också får en timma, när restriktionerna släpper!
Hej Annika!
SvaraRaderaJa men jag känner igen detta med att inte vara glad...Tyckte just den åldern var så där...roligast var ju att ha en kompis hos sig...men nu är det svårt. Dom börjar ju tänka vid 5-6 år :)
Apropå pipas...solrosfrön...vad jag avskyr detta knäppande och för att inte säga lukten...jag blev till slut illamående av den...Ja det är ett antal år(10 år sen) sen det blev slut på köpande av dessa :-)Ignacio köpte 5 påsar åt gången...åt en påse varje dag...Mår illö bara jag tänker på det :)Apropå biografier el dokumentärer, kommer inte i håg någon hahaha... Ha det så bra! ¡Resístiré! P ♥♥
Hahaha! Det har inte gått så långt att jag blir illamående av lukten, men jag förstår dig! Det är en kvävande lukt!
RaderaÅh fina Disa! Det kan inte vara lätt att vara instängd så där sjuttans länge som ni är. Kanske kan mamma ta med dig till apoteket någon dag eller så kan pappa ta med dig för att köpa bröd? Samtidigt: jag fattar om de inte vill bli stoppade av polisen. Det är en galen tid vi lever i, Disa. Du kommer minnas den - det kommer inte din syrra.
SvaraRaderaJag tycker du ska busa med dina föräldrar nån dag. Gör nåt riktigt tokigt som de inte kan låta bli att skratta åt!
Kram på dig Disa! Kram på din familj!
:-) Stämmer. Mamma och pappa vill inte bli stoppade av polisen och riskera böter, så inget av barnen får följa med ens till soptunnorna.
RaderaVi leker inte särskilt mycket. Jag har lekt rollekar med min unge (som du skrev om) kanske fem gânger i hans liv? Mamma, pappa, barn och doktor och frisör och affär. Hans pappa har lekt krig kanske tio gânger med honom. Idag har jag spelat tv-spel med honom. Och spelat ett parti Memory (med lite träning av ovanliga svenska ord). Igâr gjorde han pannkakor helt själv tills jag tröttnade och bad hans pappa ta över och satte mig pâ balkongen för att andas lite. Jag skickade ut honom att leka ensam idag med en boll och har precis sagt att han ska läsa. Igâr skrattade han. Jag sa att han hade en knapp pâ armen, om man tryckte fick man säga fula ord, en där man skulle ge sin mamma komplimanger, en knapp pâ benet där man skulle fnissa, en knapp med snälla fula ord... Sedan har han skrattat när vi har kastat mjuka klossar till varandra. Vi provade att han fick ringa till sin bästis tvâ gânger. Men det gick sâdär. Igâr fick han göra samlingar i köket. Sex gula saker, sex saker av metall, glas, trä och han fick fotografera allt och ha mobilkameran helt själv att leka med. Men ja absolut att det börjar blir lite jobbigt...
SvaraRaderaAntingen har du anledning att vara orolig för Disa. Men du skulle bara veta vad oroliga vi har varit när han var 4 och 5... Och mellan 6-9 har varit en bra âlder. Kanske orosmolnen blâser bort av sig själva hemma hos er med.
Knappleken :-) Disa har varit väldigt tyst i telefonen, men sedan vi kopplade in den fasta har det lossnat lite. Däremot säger de hon ringer till inte så mycket.
RaderaVad var ni oroliga över när han var yngre?
Vi var oroliga för att vi hade bytt skola. Han bästis hade flyttat och han hade inga kompisar första âret. Vi tyckte att han kanske var lite för snäll när andra barn slogs eller knuffades. Vi var oroliga för att han är ganska stillsam och försiktig av sig. Vi la en hel del energi för att locka honom att klättra, springa, spela fotboll. Och simningen lossnade inte särskilt fort. Vi var oroliga för att han är tvâsprâkig när vi märkte att han var senare med att uttrycka sig och hitta ord än de ensprâkiga barnen. Vi var oroliga för att han har astma och är allergisk och hamnade pâ sjukhus. Att han kan vara lite av en drömmare och inte sâ självständig. Att han hade hemska vredesutbrott som var intensiva och aldrig tog slut. Och han blir âksjuk pâ alla typer av transporter och kaskadkräks trots medicin sâ att resa har varit en pärs vilket släktingar inte gärna vill förstâ och är jobbigt när man bor lângt ifrân sin familj... Ett tag ville han inte kissa i skolan (extremt äckliga skoltoaletter i vissa skolor i Frankrike) och dâ blev han förstoppad.
RaderaJag förstår. Jag känner igen mig i några av sakerna. Det finns hela tiden saker att oroa sig för, det verkar vara mer i perioder och mindre i andra.
RaderaVad jobbigt med åksjukan! Är det lika illa fortfarande?
Vi pratade med kompisar. Deras dotter. De har hyrt ett hus med en gigantisk trädgârd (10 hektar) nära Bordeaux. De tycker att det är underbart. Men deras stora barn som är 10. Hon avskyr allt ! lät det som? Definitivt sin lillebror, mamma och pappa? Hon hade hellre velat vara i lägenheten?
SvaraRaderaÄr de där under karantänen? Det låter härligt! Men tjejen ville stanna kvar hemma...
RaderaSå jobbigt det måste vara att sitta i karantän. Jag lider med er. Och er fantastiska Disa; det måste vara så tråkigt. Klart hon inte skrattar och är glad och jag förstår er oro! Verkligen. Kan hon inte kontakta något/några andra barn över datorn? Eller det har ni nog redan gjort... Bada gillade hon ju, fortsätt med vattenlek och bad. Låna/hyr/köp en gosig kanin eller marsvin (om ni kan för Vargen)som hon kan sköta och kela och leka med, skriv en bok med hennes härliga berättelser och tankar, måla bilder till eller låt henne fota bilder till själv, spela teater om sådant som gör henne glad, gör en egen kokbok med favoritrecept (om hon har några?), låt henne ta ansvar att kanske städa och fixa i tex. hallen och bygga en fin skohylla eller klädhängare eller något annat med hjälp av sin händiga mamma eller pappa, skriv/rita vanliga brev till andra barn ni känner som ni postar och sen kanske får svar från, pressa växter och gör en växtbok, låt henne sy en duk med enkla stygn (våffeltyg är bra), lek frisersalong och tvätta håret och frisera och kanske färga med snäll hårfärg, lek hudsalong och lägg olika ansiktsmasker (kan göras själv) och sminka varandra sedan... Ja detta var lite olika förslag från mig. Kanske något passar den lilla damen. Lycka til och hoppas att ni får en GLAD PÅSK!, trots allt. /Annika F
SvaraRaderaTack för alla roliga tips! Några av dem fungerar inte just nu, som att samla växter, eftersom vi inte får gå ut och plocka några växter, men längre fram! Djur är svårt, framför allt eftersom det är så svårt att hitta djurvakt när vi reser bort, det är samtidigt omöjligt att få tag i ett litet djur på grund av karantänen :-) Vi har en flaska illrosa hårfärg som Disa tycker mycket om, och glittriga färger att måla sig med, bok är en rolig idé och post ska vi skicka till kusiner och vänner! Roligt att du nämner att sy i våffeltyg! Disa är intresserad av att sy, men jag har bara tjockt filttyg som är svårt att sy i för en liten nybörjare... Så jag har sökt på nätet efter våffeltyg som är så bra att börja med, men hittar inte det någonstans. Har du tips?
RaderaTack detsamma förresten, hoppas att påskhelgen är fin!
Hej Annika! Sitter i Sverige och läser dina berättelser från verkliga livet och blir lite ledsen för jag förstår att det är svårt att förklara för Disa att detta är övergående och livet blir så småningom lättare, hoppas vi. Som ni har har jag en son , idag 24 som var ”matvägrare” som liten. Här var det ingen som trodde på mig för ”alla barn vaknar när de är hungriga” men min han kunde sova dygnet runt , kändes det som. Till slut var han ju naturligtvis undernärd och vi fick hjälp. Massa undersökningar som inte ledde till något utan det var först när han var 12 som vi hamnade hos en läkare som sade att han saknade ett enzym, det som gör en hungrig. Om det stämmer eller inte vet jag inte men fortfarande idag äter han på tider för att få i sig näring, han kan annars lätt hoppa över mat hela dagar.
SvaraRaderaMen något han fick när han var liten var ett berikningspulver från Semper som vi blandade i välling och gav honom när han sov. Jag tror ärligt att han inte överlevt utan de måltiderna som han inte ville ha i vaket tillstånd. Förstå mig rätt, han åt och var inte rädd för att testa mat egentligen men det kunde räcka med just att prova sen var han mätt. Äter Disa något liknande? Jag kan kolla på apoteket här och se om jag kan skicka det till er? Blandas med mat o dryck o smakar inget speciellt...
Kan skicka lite pyssel till Disa oxå om du vill, bara säg så kan jag gå ut och se om jag kan hitta lite��
Påskkram från Sverige
Hej Lena! Som du måste ha kämpat, och oroat dig! Det känner jag ju igen. Barnet måste äta för att leva, och när barnet vägrar maten... ja, det är tufft! Den som inte har varit i situationen har svårt att förstå, märker jag. Så många år också, innan ni fick en förklaring. Disa blir hungrig, vet vi, för drygt ett år sedan började hon komma till köket själv och hämta något att äta när hon blev hungrig. Hon är ändå helt ointresserad av mat, det finns inga rätter som hon tycker om, utan bara en del som hon accepterar, och finge hon bestämma helt själv skulle hon äta minimalt. Disa fick ett pulver när hon var liten, det blandade vi i flaskan, i gröten och yoghurten, ja, allt som gick för att dölja den söta, kvalmiga smaken av det... Nu fungerar det utan pulver, tycker jag, Disa får i sig näring och fortsätter att växa, det gäller att ha tålamod och lura henne att äta genom olika lekar. Jag är inte så orolig för hennes vikt längre, utan mer att hon kan komma att få en onaturlig relation till mat och ätande när hon blir äldre. Tack för omtanken!
RaderaIngen lätt situation, allt är förändrat när man går i karantän. Barn kan ju inte heller riktigt förstå situationen och allvaret i den, vilket kanske är tur i sig.Tyvärr är nog karantän den enda lösning på denna situation Spanien hamnat i.
SvaraRaderaLycka till!
Nej, inte lätt. Jag tror också att karantän är enda lösningen, och jag stöder den.
RaderaNytt försök att svara...
SvaraRaderaVi sydde på gamla tiders skurtrasor med bomullsgarn i glada färger! De användes sedan som badrumsmattor!
Grov aidaväv är också en bra för nybörjare.
En enkel vävram kan du göra av en bit kartong eller träplatta.
Tjockt filttyg kan sys ihop med kaststygn till dockor / figurer/ fodral.
På www.cchobby.se och www.slojddetaljer.se hittar du mer inspiration!
Lycka till! / Carin
Cchobby kände jag inte till.
RaderaAidaväv är bra!
Jag har försökt hjälp D att sy påsar i filttyg, men tyget är hårt, hon tappar tålamodet snabbt. Kanske om något år.
Åh, känner verkligen med Disa och med er! Vi har ju också en femåring, men dels har han ju två storebröder att leka med, dels är ju läget helt annorlunda här eftersom vi kan vara ute och gå i skogen eller cykla till skolgården för att leka om det behövs omväxling. Så det går helt bra även om han kan vara lite uttråkad ibland, särskilt när bröderna har skoluppgifter. Men! De senaste dagarna har den bästa grejen varit videosamtal med kusinerna! Kanske ni kunde ordna så Disa kunde få ta ett videosamtal med nån kompis hon saknar? Det känns kanske lite stelt och ovant i början, men om man gör det några gånger kanske det skulle vara något som sätter guldkant på hennes dagar?
SvaraRaderaÄldre syskon är ju toppen! Synd att Runa är så liten än, annars hade de kunnat leka.
RaderaVad skönt att ni kan vara ute!
En gång har vi provat videosamtal, och det blev stelt, ja. Kanske är det som du säger, att man behöver vänja sig, köra en del gånger innan det lossnar!
Hej Annika, Visst blir man orolig när barnen blir nedstämda, då sätter jag igång med frågor, pust! Men nu för tiden har jag minskat på antalet frågor till enbart reda ut om det är något att få tag i - sjukdom, mobbning, otrevlig händelse. Sen låter jag det vara och avvaktar. Det med oron släppte jag lite mer när det slog mig att visst är barn också som vuxna - humöret skiftar och ibland utan självklar orsak. Och de precis som oss reagerar på olika omständigheter. Och de har också rätt att känna sig nedstämda utefter omständigheterna. Ni har befunnit i så extrem situation med den karantänen och så klart blir påverkade och ni gör er bästa att hålla humöret uppe, mycket för barnens skull. Men barnen har inte det förmågan att hålla humöret upp, de är ju så ärliga i sitt mående. Vilket mardröm för er med en sådan social isolering, som är så vana att umgås väldigt mycket! Men barn återhämtar sig också mycket fortare som tur är:)
SvaraRaderaLäste också om din kommentar att Disa kan påverkas i sitt förhållande till maten. Jag tror inte att det är säkert att det blir så. Jag älskar mat! Jag kan skriva hur mycket som helst om mat! Speciellt efter jag blev vegetarian för 17 år sen. Jag åt väldigt lite som barn. När jag var liten fick jag inte gå ifrån bordet förrän jag har ätit upp. Något barnmat fanns inte på den tiden, inte ens uttryck för det. Min mor sa att hon hade blivit mer tolerant med mig, hon fick hålla i näsan på min stora syster, för att hon ska gapa och stoppa maten i munnen. Sådan var uppfostran på den tiden, i Bulgarien.
Som sagt jag älskar mat idag:)
Kram på er!
Åh, ja, det har varit mycket tuffare för barn, tidigare... Vi försöker allt; att hon får bestämma helt själv, att hon måste sitta kvar tills hon ätit en viss mängd, en äggklocka som ringer efter en halvtimme (hon kan lätt sitta i en och en halv timme annars), stämpel på handen som belöning, hot, muta, prata om varför det är viktigt att hon får i sig mat... Ingen metod är bra. Vad bra att det löste sig för dig! Hoppas att Disa också kommer att tycka om mat!
RaderaJa, barnen är ärliga, det märks på dem när något är fel!