Tjugofemte dagen i karantän - sorgligt

Som Jesús sa, att om någon för en månad sedan hade sagt vad som skulle hända, hade ingen kunnat tro det. Nästan 15 000 döda. Nu rullar siffrorna förbi, man reagerar knappt längre. Säg 20 000 döda i morgon och det är sak samma. Med all sannolikhet är det förresten långt fler än 20 000, det är så oerhört många dödsfall som inte räknas med i statistiken, att man egentligen inte har någon koll alls på hur många som faktiskt har dött på grund av viruset i Spanien.

Om man tänker för mycket blir det för tragiskt. Om man tänker på vad alla de här personerna har gått igenom innan de avlidit, vilket förfärligt sätt att dö på, i ensamhet dessutom, många gånger utan någon vård alls... Troligtvis har nästan hälften avlidit på äldreboenden. Då blir det för mycket, så det är enklast att hålla undan det från tankarna. Kasta en blick på siffrorna och fortsätta karantänen. Samtidigt som en stor del av livet sätts på paus är det ju ingen uppoffring att vara hemma och se på film och vara med barnen och ledas lite. Nu talas det förresten också om de tusentals liv som räddats, tack vare karantänen.

I radion pratas det också om jäst. Återigen försökte jag köpa jäst, men det var lönlöst. Det finns ingen jäst att få tag på här. I alla fall, man ser nu tydligt att i början bunkrade folk toapapper och basvaror. Sedan, en bit in i karantänen kom unna-sig-stadiet, då man köpte öl, vin, oliver och snacks. Och nu är det jäst. Så långt in i karantänen blir folk rastlösa, vill prova något nytt nu när tid finns. Börjar baka bröd. All jäst tar slut. Och vi som använder jäst i vanliga fall blir utan. Inga kanelbullar i det här huset, alltså. Det irriterar mig. Ivanliga fall hade jag sagt Äntligen! Äntligen börjar spanjorerna BAKA! Det är ju roligt, men som sagt, det hade varit roligare om det funnits mer jäst i affären.

Det blev en liten påskhandling, affärerna kommer ju att vara stängda i ett par dagar, skärtorsdag och långfredag är helgdagar i Spanien. Otroligt nog glömde jag att köpa bröd. så vi får äta flingor och bakpulverbröd i ett par dagar. Det går det också. Det känns mest sorgligt att vara ute. Kön ringlade sig lång på parkeringen, två meter mellan alla. En in en ut i affären. Samtidigt sprutade någon desinfektionsmedel på marken vid ingången med en gul slang, vilket skvätte på alla oss som köade. Den sociala distansieringen är sorglig, alla stängda restauranger och butiker är sorgligt, de tomma gatorna, avståndet till alla. Det känns bättre att vara hemma och inte se hur stan och människorna i den har påverkats.

I mataffären säljs just nu både hallon- vinbär- och krusbärsbuskar. Jag är bra sugen på att köpa mer hallon och göra ett nytt försök med krusbär, men har ingen stor kruka hemma, och järnaffären som säljer krukor kommer inte att öppna förrän om tre veckor. Ska tänka på saken.


Har ni sett pingvin-videon, om pingvinen som håller på att bli galen av karantänen? Den är nog bara kul om man kan spanska, i och för sig. Den kanske inte är särskilt rolig egentligen. Bara lite tröstande att fler känner som man själv.