Den heliga, spanska påsken

Nu när jag berättar för Disa om påsk, slår det mig hur annorlunda den spanska påsken är jämfört med den svenska. Medan vi i Sverige klär påskris, gömmer påskägg, har kycklingar, kaniner, häxor och fjädrar som symboler, är den spanska påsken enbart religiös. Allvarliga påskprocessioner, då madonnan och kristusstatyn tas ut ur kyrkan och bärs runt i byn.

Det är vackert, och festligt. Massor av människor går ut på gatorna för att se de långa processionerna. De flesta är uppklädda. Unga tonåringar går runt i kostym och slips eller snygga klänningar med matchande klackar, drar runt i kompisgäng på stan och kollar på processioner.

Processionerna i Sevilla är väldigt mäktiga och lockar besökare från hela Spanien, men det blir så OERHÖRT mycket folk! Jag orkar inte sådana folkmassor längre. De är skrämmande.

Så jag stannar gärna i Aracena för att se någon eller ett par processioner. Favoriten är den som avgår på skärtorsdagskvällen, uppifrån kyrkan på berget.

Det här året fick jag med Disa och Jesús. Disa är liten och hade glömt sedan förra året vad semana santa är, så hon förväxlade det hela tiden med de tre vise männen-paraden på trettondagen.

Det är inte bara de tre vise mänenn som man får karameller av. En el nazarenos - botgörare, gömmer karameller i sina fickor att ge till barnen. nazarenos, botgörarna, kan man få karameller av, åtminstone om man håller sig framme. Eller, man får be om det. Jesús och jag tyckte att det var så pinsamt att gå fram med Disa och be om en karamell till henne att hon bara fick en enda, ända tills någon i ledet av botgörare väste "Disa. Diiiisa! Kom! Det är Pablo!"
Det var Disas klasskompis Pablo som gick i ledet, med sin mamma bredvid, och av Pablo fick Disa en karamell. Men hon var mycket skeptisk. Det går ju inte att se vem som finns innanför dräkten.

Disa älskade det. Hon såg kristusfiguren bäras ut. Jag förklarade hur tungt det är, och att de som bär kolossen inte ser någonting eftersom de är inne i den. Och att det går så långsamt för att bärarna behöver vila ofta.

Vi såg hur bärarna rörde kolossen i takt med musiken.
Jag pekade ut de olika instrumenten för henne.

Nästa led med botgörare kom.
Vi kände doften av rökelse, och såg röken.

Madonnan hade burits ut ur kyrkan, och besjungits, vi hade hört flamencosången. Nu närmade hon sig platsen där vi stod.

När vi såg madonnan på väg bort var det dags att röra på sig. Vi gick runt borgen. Det är alltid en glädje att vara här uppe, och se de olika platserna i byn högt ovanifrån.

Fast Disa tyckte inte det. Hon var otålig, ville ner till byn där processionen långsamt rörde sig, se allt igen. Vi gick ner, såg kristusfiguren på ett välbefolkat torg; Plaza Alta, tänkte på hur vackert det vore att se processionen på väg uppför berget några timmar senare, i mörkret med alla levande ljus tända. Men det får bli något annat år.