måndag 19 februari 2018

Papegojor, mammor och spansk vabruari

Skolan behövde frivilla föräldrar att hjälpa till med marknaden. Barnen gör, med föräldrarnas hjälp, föremål som säljs i skolan till förmån för familjer med cancer i Aracena.
Corinne och jag bestämde oss för att gå på onsdagen och måla lite.
Det var roligt att få sitta i ett hörn av klassrummet och se hur Virtu höll i gruppen. Hur bra de fungerar tillsammans, barnen och hon. Vi tycker alla om Virtu.
Lille Antonio var irriterad på mig för att jag satt på hans plats. Men efter en stund satte han sig på en stol bredvid för att prata. Han berättade att hans pappa har varit pirat och åkte ensam runt på sin båt och letade efter en skatt. Sedan drog Antonio loss piprensaren från en toarullespapegoja och stoppade in den i stansapparaten, så att piprensaren fastnade. Jag fick inte loss den och undrade om jag kunde hållas ansvarig för det här.
Jag förklarade för Corinne på engelska, vad vi höll på med och varför, medan vi målade skattkistor av äggkartonger och tillverkade papegojor och kikare.
- Så du menar, försökte hon sammanfatta, att vi sitter och målar toalettrullar, som vi själva ska sälja på marknaden, och som vi själva ska köpa?
- Ja, just det.

Jag är glad att holländska Corinne flyttade hit med sin familj. Jag la beslag på henne så fort jag kunde. Jag har länge misstänkt att mammorna i Aracena, de som bott här länge, som känner varandra och varandras barn utan och innan, de håller ihop och släpper inte in någon i gruppen. Det märktes så tydligt nu när vi målade. Vi var fem mammor där. Corinne och jag, sedan två mammor från den slutna gruppen, som varken hälsar eller pratar med oss utanför, och så en mamma är mittemellan, som pratar med alla.

Jag försöker sammanföra Corinne med Milagros, men hela tiden är någon sjuk. Vabruari finns i Spanien också. Fast utan vab. Utan pengar, och många gånger utan tillåtelse att få vara hemma med sitt sjuka barn. Utan släktens hjälp är det tufft att klara sig här.
Corinne suckade över denna sjuka som håller i sig så länge. Sedan vi stötte på varandra i väntsalen hos samme doktor, där jag sedan fick tolka åt henne, jämför vi värk och hosta och mediciner. Jag har på något sätt vunnit med min antibiotikakur, som jag till slut fick, och med att jag fortfarande vaknar på natten för att det gör så ont i halsen att det känns smärtsamt att andas. Corinne hade inte hostat sönder ett revben, som hon trodde, utan den värken började nu försvinna med smärtstillande och hostmedicin.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället,  och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.

Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.






6 kommentarer:

  1. Är du säker på att de inte släpper in någon? De kanske tror att du inte är intresserad av att lära känna dem, att du hellre väljer en annan utländsk mamma? Fin papegoja! Är det du som gjort den? ;) Hoppas ni får vara friska nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu är jag säker. Det var bara en känsla, sedan Disa började på dagis, och jag försökt prata med de mammorna, få kontakt, stämma träff på lekplatsen, prata väder... Men efter att ha nämnt det för Jesús, som träffar många föräldrar i de skolor han jobbar i här, och en annan person som upplever detsamma, är jag säker. Men många kommer utifrån, och dem är det lätt att få kontakt med.
      Just den papegojan har jag inte gjort, jag jobbade med de enfärgade :-) Den här är både röd och blå :-D

      Radera
  2. Jag fick lite samma tanke som Bortugal-Åsa. Attackera! Det är mitt sätt att lära känna folk. Jag pratar med dem, helt enkelt. Samtidigt förstår jag dig. Det är svårt att bara börja prata med någon som verkar helt ointresserad av att ens se en själv.

    Kul att du blivit kompis med Corinne! Hur hamnade de i Aracena?

    Och ang. mamman som pratar med alla: det låter som jag! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se svaret till Bortugal.
      Hon, sambon och deras två barn besätmde sig för att bostätta sig här. De hade varit i Aracena på semester tidigare. De var ute i fyra månader och hade kanske bosatt sig någon annanstans om de gillat platsen mer :-) Nu lär de sig spasnka och försöker komma in i det spanska livet.

      Radera
  3. Hej Annika!
    Usch vad många sjuka det är just nu! Här hemma är det en peak just nu
    och det betyder väl att värre blir det inte...dottern skickar hem ungar från förskolan och även föräldrar ligger hemma. Jag träffar ju knappt nån nu så jag hoppas jag slipper. Tror jag hade en influensa som var from hell 1989 :)
    Bli bekant med spanskfolk är inte lätt...man är utlänning i alla väder :-)Många "turister" säger att spanjorer är så öppna och trevliga...ja till en viss gräns...Antar att du menar spanska mammor...
    Vab, jag i Sverige har man det förspänt...
    Kram P ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hörde häromdagen, att riktig influensa får man bara några gånger under livet. Du kanske har haft din dos? ;-)
      Till en viss gräns, ja, kanske. Beror på sammanhanget. Det finns många bra föräldrar här i skolan, har fått flera vänner, men det finns ändå den här gruppen slutna mammor...
      Vad jag märker har de gemensamt att de ser väldigt allvarliga ut och pratar om negativa saker, främst rörande barn. Japp, spionerar ;-)

      Radera