onsdag 21 februari 2018
Träff med blogg-Tove i hennes spanska by
För några veckor sedan åkte jag på mini-roadtrip till Almonte. Det var innan läkare och antibiotikakur, så jag kände mig inte tipptopp så att säga, men att komma iväg på egen hand är alltid kul, sitta och lyssna på en massa bra radioprogram i bilen och se nya vägar. Och så åkte jag ju för att göra något roligt! Jag åkte till Almonte för att träffa blogg-Tove!
Hennes sambo är från Almonte så de bor i hans hemby några månader.
Och så är det så, att det är tack vare Tove som jag har nytt jobb. Hon som tipsade om att hennes arbetsplats sökte ny personal.
Ni var flera som undrade över nya jobbet. Det är för en svensk skola med distansundervisning.
Två timmar tog det för mig att komma fram. Jag hittade parkeringsplats på Toves svärföräldrars gata. Lägg märke till vilken typ av bil folk kör i Almonte. Min bil är den lilla vita...
Vi tog oss till det himla fina biblioteket och jobbade och Tove förberedde mig så mycket hon kunde inför nya jobbet.
Sedan blev det lunchdags, och då gick vi till en tidigare bodega som nu inhyser en restaurang.
Där fick vi sällskap av Toves sambo.
Vi fick följa med in i köket, där en man visade oss dagens rätter. Vi fick välja två stycken var. Dagens meny här är två rätter samt dessert.
Gott var det!
Tove och jag jobbade en stund till på biblioteket, sedan började det bli dags för mig att åka hemåt, hade nämligen engelsklektion på kvällen. Det blev inget besök vid havet, som var så nära, den här gången, men jag fick se lite av Almonte. Och träffa deras goa unge!
Fin dag var det!
Och i helgen kommer de hit och hälsa på!
måndag 19 februari 2018
Papegojor, mammor och spansk vabruari
Skolan behövde frivilla föräldrar att hjälpa till med marknaden. Barnen gör, med föräldrarnas hjälp, föremål som säljs i skolan till förmån för familjer med cancer i Aracena.
Corinne och jag bestämde oss för att gå på onsdagen och måla lite.
Det var roligt att få sitta i ett hörn av klassrummet och se hur Virtu höll i gruppen. Hur bra de fungerar tillsammans, barnen och hon. Vi tycker alla om Virtu.
Lille Antonio var irriterad på mig för att jag satt på hans plats. Men efter en stund satte han sig på en stol bredvid för att prata. Han berättade att hans pappa har varit pirat och åkte ensam runt på sin båt och letade efter en skatt. Sedan drog Antonio loss piprensaren från en toarullespapegoja och stoppade in den i stansapparaten, så att piprensaren fastnade. Jag fick inte loss den och undrade om jag kunde hållas ansvarig för det här.
Jag förklarade för Corinne på engelska, vad vi höll på med och varför, medan vi målade skattkistor av äggkartonger och tillverkade papegojor och kikare.
- Så du menar, försökte hon sammanfatta, att vi sitter och målar toalettrullar, som vi själva ska sälja på marknaden, och som vi själva ska köpa?
- Ja, just det.
Jag är glad att holländska Corinne flyttade hit med sin familj. Jag la beslag på henne så fort jag kunde. Jag har länge misstänkt att mammorna i Aracena, de som bott här länge, som känner varandra och varandras barn utan och innan, de håller ihop och släpper inte in någon i gruppen. Det märktes så tydligt nu när vi målade. Vi var fem mammor där. Corinne och jag, sedan två mammor från den slutna gruppen, som varken hälsar eller pratar med oss utanför, och så en mamma är mittemellan, som pratar med alla.
Jag försöker sammanföra Corinne med Milagros, men hela tiden är någon sjuk. Vabruari finns i Spanien också. Fast utan vab. Utan pengar, och många gånger utan tillåtelse att få vara hemma med sitt sjuka barn. Utan släktens hjälp är det tufft att klara sig här.
Corinne suckade över denna sjuka som håller i sig så länge. Sedan vi stötte på varandra i väntsalen hos samme doktor, där jag sedan fick tolka åt henne, jämför vi värk och hosta och mediciner. Jag har på något sätt vunnit med min antibiotikakur, som jag till slut fick, och med att jag fortfarande vaknar på natten för att det gör så ont i halsen att det känns smärtsamt att andas. Corinne hade inte hostat sönder ett revben, som hon trodde, utan den värken började nu försvinna med smärtstillande och hostmedicin.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället, och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.
Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället, och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.
Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.
onsdag 14 februari 2018
Fullt upp!
Hej alla!
Nu är det ett tag sedan sist.
När det är tyst här inne på bloggen är det aldrig någonsin för att jag inte har lust att skriva, eller för att jag inte har något att säga. Tvärtom! När det är tyst här händer det för mycket för att jag ska hinna berätta om det!
Den senaste tiden har vi hunnit med:
Nu är det ett tag sedan sist.
När det är tyst här inne på bloggen är det aldrig någonsin för att jag inte har lust att skriva, eller för att jag inte har något att säga. Tvärtom! När det är tyst här händer det för mycket för att jag ska hinna berätta om det!
Den senaste tiden har vi hunnit med:
- 4 läkarbesök samt fem timmar på akutmottagning
- Kompisar på besök över helgen, vi åkte iväg och tillverkade getost
- Biobesök med Disa
- Jag har börjat mitt nya jobb!
- Fixande av piratutklädnad inför karnevalen
- Planerande av födelsedagsfesthelg här hos oss med huset fullt av folk som sover över (en kompis som fyller år)
- Städning inför ovanstående
tisdag 6 februari 2018
Kakbak och katt fast på tak
Att Spanien har en miljon lokala helgdagar är rätt charmigt, men det gör det inte lättare att leva.
Det var väl något helgon som skulle uppmärksammas, som vanligt. Det är bara det att den "röda" dagen inföll i lördags. Eftersom många ändå var lediga då flyttades dagen till i går, måndag, för att alla som jobbar och går i skolan/på förskolan i Aracena skulle få en ledig dag.
Det besvärliga är när man bor i Aracena och jobbar någon annanstans. Jesús jobbar i El Repilado, 20 minuter härifrån, där ingen har ledigt, och jag jobbar hemifrån men för ett företag som inte har en aning om att vi är lediga i Aracena den här dagen. Disa däremot var ju ledig.
Jag lämnade henne hos Cristinas mamma och tänkte att det blir inte mycket kvar av lönen den här dagen.
När jag hämtade henne fick jag med ett nybakat varmt bröd, en rosca samt en glasburk med något som gjorts på getmjölk.
Jag hade vaknadt mycket, mycket trött på morgonen, fortsatte att vara trött och var vid fyratiden så trött att jag var färdig för pyjamas och sängen. Fast det går ju inte när man har barn. Den här tröttheten har hållit i sig ett tag. Kan det vara järnbrist? Jag borde nog ha tagit de där järntabletterna jag fick vid missfallet, jag hade ju järnbrist redan innan det skedde...
Eftersom Disas kompisar är magsjuka fick vi hitta på något annat att göra den här eftermiddagen än att träffa dem. Jesús jobbade sent, som alla måndagar, och vi båda måste hålla oss vakna. Jag bestämde att vi skulle baka macakakor. När köket var uppvärmt av elementet jag burit dit, bordet torkat, förklädena på... Så upptäckte jag att sockret var slut. Fattade inte hur det kunde ha tagit slut så fort.
Drog på Disa tjocka kläder, mig också, vi gick ut för att köpa socker i affären. Då började Vargen jama. Uppifrån taket. Vad gjorde han där? Han jamade och jamade och verkade inte veta hur han skulle komma ner. Han följde oss hela huslängan bort.
- Vi tar honom sen, sa jag till Disa, nu ska vi köpa socker.
Nej, just det, helgdag. Affären hade stängt.
Skulle vi gå till kinesbutiken? Den är så långt bort... Och nu började det snöa. Tyckte väl att det var kallt!
Disa frös. Vi knackade på hos Cristina istället och fick socker av henne.
Katten kvar på taket. Jag stack ut en kvast genom fönstret i sovrummet på andra våningen, viftade med den för att få honom att fatta att han kunde hoppa ner på lilltaket och komma in den vägen. Funkade inte. Kommunicerade med Disa som jag ställt på andra sidan gatan. Gick ut på balkongen på andra sidan huset. Katten kom, men vågade inte hoppa ner. Jag lämnade dörren öppen och gick ner för att baka kakor med Disa.
Vi hörde katten jama.
Vi har ingen stege, men när Jesús kom hem gick han och lånade en hos en kollega. Samtidigt som han kom tillbaka med den kom Milagros, som höll på att bli tokig efter att ha spenderat hela dagen med två magsjuka söner och skulle få en burk skagenröra och en påse kakor. Hon fick först en påse kattmat att locka Vargen med och så gick vi upp allihop på balkongen. Jag tyckte att det var mitt jobb att ta ner katten från taket, jag som hade försökt många gånger under eftermiddagen, och till slut fick jag ner räddkraken, med grannarna mittemot som skrattande publik.
Efter att jag varit iväg med sockerpaketet till Cristina, och en påse kakor, visade Jesús att han hällt vårt socker i en glasburk samma morgon, så visst hade vi socker...
Middagen intogs framför brasan. Jesús sallad, jag skivad salchichón-korv, flädersaft och nybakade kakor. Jag var egentligen sugen på äpple men det kändes för ansträngande med min trötthet. Jesús öste förakt över monarkin, jag försvarade det svenska kungahuset och öste stolthet över mig själv, att jag är så bra på att tända en brasa. Jag är verkligen duktig på det.
Det var den måndagen.
Det var väl något helgon som skulle uppmärksammas, som vanligt. Det är bara det att den "röda" dagen inföll i lördags. Eftersom många ändå var lediga då flyttades dagen till i går, måndag, för att alla som jobbar och går i skolan/på förskolan i Aracena skulle få en ledig dag.
Det besvärliga är när man bor i Aracena och jobbar någon annanstans. Jesús jobbar i El Repilado, 20 minuter härifrån, där ingen har ledigt, och jag jobbar hemifrån men för ett företag som inte har en aning om att vi är lediga i Aracena den här dagen. Disa däremot var ju ledig.
Jag lämnade henne hos Cristinas mamma och tänkte att det blir inte mycket kvar av lönen den här dagen.
När jag hämtade henne fick jag med ett nybakat varmt bröd, en rosca samt en glasburk med något som gjorts på getmjölk.
Jag hade vaknadt mycket, mycket trött på morgonen, fortsatte att vara trött och var vid fyratiden så trött att jag var färdig för pyjamas och sängen. Fast det går ju inte när man har barn. Den här tröttheten har hållit i sig ett tag. Kan det vara järnbrist? Jag borde nog ha tagit de där järntabletterna jag fick vid missfallet, jag hade ju järnbrist redan innan det skedde...
Eftersom Disas kompisar är magsjuka fick vi hitta på något annat att göra den här eftermiddagen än att träffa dem. Jesús jobbade sent, som alla måndagar, och vi båda måste hålla oss vakna. Jag bestämde att vi skulle baka macakakor. När köket var uppvärmt av elementet jag burit dit, bordet torkat, förklädena på... Så upptäckte jag att sockret var slut. Fattade inte hur det kunde ha tagit slut så fort.
Drog på Disa tjocka kläder, mig också, vi gick ut för att köpa socker i affären. Då började Vargen jama. Uppifrån taket. Vad gjorde han där? Han jamade och jamade och verkade inte veta hur han skulle komma ner. Han följde oss hela huslängan bort.
- Vi tar honom sen, sa jag till Disa, nu ska vi köpa socker.
Nej, just det, helgdag. Affären hade stängt.
Skulle vi gå till kinesbutiken? Den är så långt bort... Och nu började det snöa. Tyckte väl att det var kallt!
Disa frös. Vi knackade på hos Cristina istället och fick socker av henne.
Katten kvar på taket. Jag stack ut en kvast genom fönstret i sovrummet på andra våningen, viftade med den för att få honom att fatta att han kunde hoppa ner på lilltaket och komma in den vägen. Funkade inte. Kommunicerade med Disa som jag ställt på andra sidan gatan. Gick ut på balkongen på andra sidan huset. Katten kom, men vågade inte hoppa ner. Jag lämnade dörren öppen och gick ner för att baka kakor med Disa.
Vi hörde katten jama.
Vi har ingen stege, men när Jesús kom hem gick han och lånade en hos en kollega. Samtidigt som han kom tillbaka med den kom Milagros, som höll på att bli tokig efter att ha spenderat hela dagen med två magsjuka söner och skulle få en burk skagenröra och en påse kakor. Hon fick först en påse kattmat att locka Vargen med och så gick vi upp allihop på balkongen. Jag tyckte att det var mitt jobb att ta ner katten från taket, jag som hade försökt många gånger under eftermiddagen, och till slut fick jag ner räddkraken, med grannarna mittemot som skrattande publik.
Efter att jag varit iväg med sockerpaketet till Cristina, och en påse kakor, visade Jesús att han hällt vårt socker i en glasburk samma morgon, så visst hade vi socker...
Middagen intogs framför brasan. Jesús sallad, jag skivad salchichón-korv, flädersaft och nybakade kakor. Jag var egentligen sugen på äpple men det kändes för ansträngande med min trötthet. Jesús öste förakt över monarkin, jag försvarade det svenska kungahuset och öste stolthet över mig själv, att jag är så bra på att tända en brasa. Jag är verkligen duktig på det.
Det var den måndagen.