fredag 22 december 2017

Livet som händer innan jul

Så kul att skriva här igen efter det långa avbrottet!
Jag har haft tid att skriva, de kvällar när Disa somnat tidigt, ibland, men... Det enda jag vill göra är att stanna kvar i sovrummet där elementet är på. Vi har det så mysigt. Disa har sovit en del i vår säng, dels för att Jesús har varit iväg och spelat, och då sover D och jag tillsammans, dels för att hon har vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om på flera timmar. Hon verkar sova bättre när hon inte är ensam.

Jag beställde ett bokpaket, en av böckerna var en bok med julsånger med musik att sjunga till. Disa älskar den. Hennes favoriter är Luciasången, Ritsch ratsch, Ljuset i advent och Midnatt råder. När hon ska sova ställer jag in elementet i sovrummet, hon kryper upp i mitt knä, och så sjunger vi tills hon somnar. Och sedan blir jag ofta kvar. Har struntat i att äta middag, diska, blogga, det mesta, för att stanna kvar i det enda varma rummet i huset, bredvid min lilla unge som ser ut som en karamell där hon sover med rufsiga lockar kring huvudet, och med Vargen vid fotändan...

I morgon åker vi till Sverige och det känns helt overkligt. Egentligen åker vi redan i kväll, till Sevilla. Jag måste packa väskan, slå in Jesús julklapp, gå till copisterían och skriva ut biljetterna, apoteket... men sätter mig vid datorn en stund först.
Jag har kollat väderprognosen fem gånger om dagen den senaste tiden med förhoppning om att det ska snöa någon dag, jag vill så gärna att Disa ska få uppleva snö! Men det är regn, regn, regn och lika många plusgrader som här.

Jesús är stressad för han har ingen julklapp till mig. Han har en från los reyes magos, till trettondagen alltså som är spanska julklappsdagen, men vi har som tradition att ge en sak både då och julafton. Men i år blir det alltså inget från honom. Jag säger att oroa dig inte, det kvittar, det spelar ingen roll, fast egentligen gör det det. Lite trist att, tja, bli utan julklapp det här året. Och det behöver ju inte vara någon köpt sak. Om jag får en ensam eftermiddag för att se på film och teveserier medan J är iväg med Disa vore det fantastiskt.
Äsch, jag har redan fått det jag önskade mig mest just nu, och det är jobbet som jag har sökt! Jag ska börja i januari, ett jobb på distans för ett svenskt företag, och det ska bli jätteroligt.
Övriga saker som jag önskat mig:
snö
böcker/magasin/svensk dagstidningsprenumeration
ett vidvinkelobjektiv (jaja, man kan väl önska!)
ett biobesök
att befinna mig på en plats där jag inte fryser (varm bassäng/varmt rum etc)
en elektrisk värmefilt
en kurs i drejning

Nä, vad svårt det var att skriva önskelista. Jag har verkligen tänkt till.

I förrgår fick Disa feber. Den känslan. Feber, som i hennes fall alltid förebådar en ordentlig förkylning. Inte nu, innan flygresan!!! Men det visade sig bero på någon slags blåsa i munnen? Hon missade julfesten i skolan i går, men i dag fick hon gå (paracetamol i natt, så hoppas ingen feber kommer tillbaka, och att smärtan i munnen håller sig i schack i dag). De tre vise männen ska komma till skolan.
Jag har varit på betygsamtal, och det var så bra. Inte alls som det trista dagiset.
Jag har tänkt på ett inlägg om betyg i ett år, det har inte blivit än. Men det kommer!

Den här månaden har vi varit på traditionsenlig luciafest på Ikea, som bjuder svenskar i området, det är alltid roligt!
Och så var vi på julmarknad i Fuengirola, och träffade Carin och Iván, och det var så varmt där på Solkusten att Disa tog av sig kläderna och tänkte bada.

Jag är inte julbitter i år, tack vare Sverigeresan. Jag ska inte vara i Spanien, landet som julen glömde, de här dagarna.
Disa och jag har gjort pepparkakshus, och pillar loss godis från väggar och tak varenda dag. Det ska ju inte bara stå och damma.
Det blev ingen levande gran i år. De få som fanns var så torra och barriga, hade inte fått något vatten alls (butiksbiträdet: "De börjar barra när man hugger ner dem, det är så" "Nej, inte om de får stå ute och får vatten!"), dessutom hade de hela rotsystemet kvar i en stor, jordig klump, och jag har ingen såg.


Hur ska vi få med allt till Sverige? Vår bil är så himla liten. Vi hade tänk att ha med vagn, två väskor, handbagage, katten och hans saker (Vargen ska vara hos Disas farfar medan vi är borta) men det finns ingen möjlighet att få in allt det i vår tvådörrars Reaunault Clio med noll bagageutrymme. Vagnen får stanna hemma, och Jesús får ta bussen klockan 16 till Sevilla, med en resväska. Så åker Disa, jag och katten, samt väska och handbagage i kväll. Disa ska spela med i en pjäs på teatern klockan 19, så vi får åka efter det. Jesús missar tyvärr teatern, men vi kan inte ta oss till stan annars med alla grejer...
Det borde räcka med en väska till oss tre, men regn- och vinterkläder tar plats, tjocka tröjor, och sedan måste det finnas plats kvar i väskan för att ta med saker tillbaka till Spanien...

Och när vi ska iväg till teatern måste jag hämta upp ett usb-minne från Jesús engelsklärare som han ska lämna in på en bar någonstans, med material som J kan jobba med under jullovet...

Åh, jag har så mycket att skriva, men klockan tickar, Disa ska hämtas om en timme och tjugo minuter och jag har så mycket att göra innan dess!


Om vi inte hörs innan, så God, god jul allihop!

torsdag 7 december 2017

Diskvattnet rinner in i tvättmaskinen

Vi fick låna en lång slang med krok på av Jesús pappa, och med den fixade Jesús stoppet i avloppet medan Disa och jag var på teater. Stoppet var en massa tvålrester som verkar ha bildats under lång tid från tvättmaskinen, den delar avloppsrör med diskhon därunder diskbänken.
Sedan fick Jesús inte ihop röret igen. Inget som förvånade mig, han visste ju inte ens skillnad på olika glödlampor när vi träffades, men att rören satt så illa som de alltså gjorde hade jag inte förstått. Det märkte jag när jag skulle gå och lämna Disa hos barnvakten på måndagskvällen och därefter fortsätta till engelskkursen.
Det sprutade ut vatten från skåpet under diskbänken! Det vällde ner på golvet, vattnet nådde bort till ytterdörren. Det nätt och jämt hopsatta röret tålde lite diskvatten, med en hink under röret, men det tålde inte trycket från tvättmaskinen.
Det blev ingen engelska.
Jag stängde av tvättmaskinen, placerade Disa i soffan, kontaktade barnvakten, hörde med Milagros om jag kunde köra klart tvätten i hennes maskin. Ja, den hade prioritet. Disa hade varit dålig i magen och det fanns inga mer rena kläder, förutom pyjamasen, men den kunde hon ju inte ha till skolan nästa dag.
Herregud. Magproblemet, hundra byten av kläder, dessutom stod hon på toalettstolsringen, halkade och for ner med hela foten i toan. Jesús som jobbade sent, inställd lekträff, bada unge, äta kall mat när det blev tid, och nu detta. Nä.
Somliga dagar vill man bara att de ska ta slut.

Nu har ägaren varit här och tittat. Det fattas visst någon mojäng för att röret ska kunna skruvas ihop igen. Han åkte iväg för att köpa den, men det är osäkert när han kommer tillbaka, han måste visst till stan i eftermiddag.



Föregående skrev jag i tisdags.
Fortsättningen: Ägaren kom tillbaka med mojängen. Konstaterade att Jesús råkat trycka bort alla gummigrejer i lederna till rören, därav vattensprutet. Han fixade det.
Trodde vi.
På onsdagskvällen visade det sig att rören fortfarande läcker litegrann. Men värsta problemet är att stoppet har flyttat på sig. Nu rör sig allt vatten mellan diskhon och tvättmaskinen. När Jesús tömde tvättmaskinen på vatten för att stoppa i en ny tvätt vällde allt vatten upp i diskhon.
Och allt diskvatten som han använt under eftermiddagen har runnit in i tvättmaskinen.
Suck.
Någon som haft liknande problem? Jag googlade på rubriken, men hittade ingenting.

tisdag 5 december 2017

Tio dagar utan att frysa

Nu kommer ett av de obligatoriska klaga-på-den-andalusiska-vintern-inläggen.
Men jag måste få skriva av mig detta.
Det har varit en otroligt varm och torr höst. Så torr att ingen svamp har vuxit coh kastanjeskörden är dålig. men till slut kom den ju ändå, vintern. På någon dag byttes den sköna värmen mot en maxtemperatur på nio grader och minimitemperaturen 0. Jag var ute med en kompis på torsdagskvällen. På hemvägen skakade jag så mycket av köld att jag inte kunde prata alls. På fredagen fick jag betalt för ett jobb och på lördagen spenderade jag alla pengar, samt en del till, på en varm jacka, en supervarm tröja som jag kommer att bära varenda dag tills den spanska vintern tar slut, ytterligare en tröja, och mössa, halsduk och vantar till Disa.
Den där varma tröjan och jackan har jag på mig just nu, här i arbetsrummet, eftersom jag flyttat elementet till sovrummet så det ska vara uppvärmt när jag går och lägger mig, och jag har en stor filt om benen. Ute är det just nu sex grader och inne dubbelt så mycket, men en inomhustemperatur på 12 grader är inte behaglig. Felet är att de andalusiska husen är så fruktansvärt dåligt byggda! Oisolerade, otäta så att vinden blåser in under dörrar och vid fönstren, som alltid bara är englasfönster.
När Milagros flyttade hit med sin sambo från Kantabrien i norr hade hon två krav: att de skulle bo i hus, och att huset skulle ha element.
Det fanns inget hus i Aracena med element. Hon kunde inte tro det. I Kantabrien är alla hus isolerade, och har element. Ofta tvåglasfönster också. Många gånger ingår uppvärmningen av huset i hyran.
Inte här. Som mest kan man ha en luftkonditioneringsapparat som sprutar varmluft också. Sedan köper man ett eller ett par elektriska element på hjul som man flyttar runt mellan rummen, beroende var man tänker vara en längre stund. Hela tiden med tanken på hur dyr elen är, och att all värme försvinner ut genom springorna så fort man stänger av elementet. Vi har ju turen att ha braskamin, men tänder den inte om vi inte planerar att vara i vardagsrummet länge.
Milagros har sytt stora, tunga sandpåsar som täcker glipan mellan ytterdörren och golvet.
Jag fortsätter att frysa. Det finns ingenstans att gå för att bli varm.
Det verkar ofattbart att vi var i Fuengirola för en vecka sedan och Disa lekte naken i sanden. Nu var det visserligen en ovanligt varm helg för årstiden, men det är mycket varmare vid kusten på vintern.
Ingen andalus tål att höra kritik om deras dåliga hus.
Ingen tror att jag menar allvar med att jag vill åka till Sverige på vintern för att slippa frysa.
Det blir faktiskt en Sverigeresa snart. Över jul. Den varar i tio dagar, en timma och tio minuter enligt flygbolaget. Så länge är det som jag inte kommer att frysa den här vintern.

måndag 4 december 2017

Inte utan min tryckkokare

Jag vet inte hur vanligt det är i Sverige, men här i Spanien finns en tryckkokare i vart och vartannat hushåll. Tryckkokaren är nästintill oumbärlig. Alla dessa traditionella grytor och buljonger och kräver flera timmar i köket, i tryckkokaren görs de på en kvart.
Min kompis Milagros har två, hennes mamam fem, och förstod inte att vi kunde leva utan tryckkokare innan vi köpte vår för en och en halv månad sedan. Till och med svärfar gör sina fantastiska grytor i tryckkokare.
Vi bestämde oss alltså för att testa, tio år efter alla andra. Järnaffären har allt, även tryckkokare.
Jag tycker att de där apparaterna är ganska läskiga och har låtit Jesús laga maten i tryckkokaren (han lagar det mesta ändå), och varje gång häpnar vi över att man kan göra en pisto på sju minuter, eller kött i sås på tio.
Nu har jag för första gången själv lagat mat i tryckkokaren. En klassisk puchero. Jesús guidade från andra sidan telefonen (på jobbet), jag hade inte ens satt på locket själv innan och visste inte hur man gjorde, och jag skickade bild till honom hur det såg ut. Jag fick tummen upp och skickade tillbaka symboler för en bomb och en figur med hjälp på huvudet och kände mig väldigt lustig.
Men det är ju läskigt! Jag vet åtminstone en som hanterat sin tryckkokare fel och fått brännskador i ansiktet av den heta ångan.
Jag lämnade köket (för säkerhets skull), och efter 18 minuter gick ajg tillbaka och stängde av plattan.
Inget otäckt hade hänt.
I kokaren fanns fem liter puchero (buljong på olika sorters ben, kött, svål, kikärter), klar efter mindre än tjugo minuter, mot de vanliga 2-3 timmarna. Helt otroligt.
Nu sitter jag vid skrivbordet med en kopp doftande, god buljong med mynta i.
Om en stund hämtar jag Disa från skolan, hungrig kommer hon att vara, och då har jag hennes favoritmat färdig, med mycket kyckling och fideo, småpasta.
Aldrig mer utan tryckkokare.

fredag 1 december 2017

Kattungen



Vargen drar fram som en storm genom huset. Hoppar, springer, flyger fram så fort att han krockar med dörrar, bokhyllor, bord.
Häromdagen ramlade han ner från trappan, och i förrgår hade han så bråttom att hoppa ut i pation genom köksfönstret att han missade att fönstret var stängt, dunkade emot glasrutan och ramlade ner i sin vattenskål.
Han har gjort sönder två matskålar i porslin, hushållsvågen, en blomkruka, bitit av sladden till en mobilladdare samt bitit av slangen till min insulinpump.
Han tycker om att krypa ner under täcket. Häromnatten vaknade jag av att ha Disas sprattlande ben över mitt ansikte. "Vad gör du" undrade jag som trodde att hon försökte ta sig ur sängen, men fick som svar "Me come!" Me come!" (han äter mig!) eftersom katten hade väckt henne genom att bita henne i fötterna under täcket.
Han förstår inte ett nej, inte ens vårt mest kraftfulla nej, som är ett sprut från blomsprutan, han är som en envis fluga när det är något han vill, en sådan där som gång på gång på gång sätter sig i ens ansikte och vägrar jagas bort. Vi blir tokiga på honom!
Han äter allt, empanadas, sockerkaka, avokado, kex.
Vargen och Disa leker i Disas leksakstält med hål i varierande storlek på de olika sidorna. Han hoppar in, hon ut, han ut, hon in. Hon krafsar med en spade på utsidan, han anfaller och får tältet att volta.
Han vill vara med när hon badar, sitter på badkarskanten och fiskar skum med tassen, puttar ner badankor och andra leksaker som hon placerar på kanten.
Han kryper in i påsar, lämnar svarta tassavtryck på handfatet, sitter bredvid på diskbänken när Jesús diskar, gömmer sig under Disas badrumspall. slickar min hand, hoppar upp på toalettringen bakom den som redan sitter där.
Vi stänger in oss i badrummet för att kunna knyta skorna.
På morgnarna vaknar han klockan sex och hoppar och leker i sängen för att väcka oss, vilket har lett till att vi sover med stängd dörr.
Varje dag kommer Vargens kompis och hälsar på. De leker i timmar i pation. Då och då går de in tillsammans, smyger runt i huset och kikar, kompisen är väldigt skygg, och de äter ur Vargens skål när de blir hungriga. De leker också tillsammans i leksakstältet.
I går fångade Vargens kompis en mus i pation. Vi satt vid köksbordet i nära en timme och studerade intresserat vad som hände utanför. Hur kompisen lekte med musen och vaktade den, hur Vargen smög runt och ville vara med.
På kvällarna sover han på en dyna framför brasan, och lägger sig på filten på skrivbordet när jag jobbar. Jag tar hans lilla, vackra kattungeansikte mellan mina händer, smeker honom, håller honom intill mig, hör honom spinna. Han tycker om att bli buren, vill inte bli nedsläppt. När jag kom hem efter helgen i  Lissabon sprang han mot mig och ville vara nära.
Vi tycker så mycket om den här lille rolige, vackre, specielle, orädde katten. Vilken tur att vi fick honom!

måndag 20 november 2017

Lissabon



Det började skymma när jag äntligen var framme. Kände mig duktig som på egen hand tagit mig igenom vägtullar, åkt in i Portugals huvudstad över den röda 25 aprilbron, ner i smeten och parkerat på en liten gata nära vandrarhemmet, som jag hittat fram till.
Vandrarhemmet visade sig ligga precis bredvid Jerónimoklostret i Belém.
Vandrarhemmet var ingen höjdare, iskallt i rummet och duschhytt utan någonstans att göra av kläder eller handduk. Men jag var själv i sexbäddsrummet.
Första kvällen var jag vilse i centrum, köpte äcklig soppa att värma på vandrarhemmet och var allmänt deppig, som jag alltid är när jag kommer till en stad på kvällen. Då vill jag bara hem.
Nästa morgon vände allt. Så klart. Jag var ju i Lissabon!




Lördag morgon.Tjuvarnas marknad.




En loppmarknad på gatan med hur mycket grejer som helst, man kunde köpa skyltdockor och julpynt och borrmaskiner och väskor sydda av slipsar.










En grupp spelade, och det var så himla kul och glatt att gå runt och titta.




Jag funderade på en docksäng i precis lagom storlek, men hindrades av att jag inte ville gå och bära på en docksäng hela dagen. Det blev istället några små pussel till Disa och tre par varma sockar till mig själv.
Sedan började vandringen. För vad kan vara trevligare i Lissabon än att bara gå runt och titta?
Jag gick backe upp och backe ner i stadsdelen Alfama, njöt av vackra, kaklade hus...








... och förvånades över alla platser jag kände igen från besöket för sex år sedan.




Jag hade köpt en tvådygnskort för kollektivtrafiken, och åkte buss och spårvagn. De där gamla skramliga spårvagnarna är himla charmiga. Så mysigt att sitta där inne, se föraren köra, höra vagnen stånka uppför en brant backe och se den tyska damen framför, trots varningsskyltarna, nästan knockar en man på gatan när hon sticker ut huvudet genom fönstret. Gatorna är smala, här finns inte plats för utstickande huvuden.






 Jag hamnade på utsiktsplatser...




...och hittade oväntade målningar, som den här historien om Portugal i ett valv vid en offentlig toalett,(som hade lunchstängt när jag kom dit).




Jag var ofrivilligt social i vandrarhemmets kök, köpte nagellack i guldglitter och målade naglarna för första gången på fyra år, bara för att jag hade tid (vad snabbt lack torkar nu för tiden?!), pratade med spanjorer, nordamerikaner och svenskar, åt god kinesisk mat och underbart portugisiskt bröd.
Jag åkte inte till det stora akvariet, som jag hade tänkt, jag hann inte. Söndagen ägnades också åt promenerande, och det var helt perfekt.
Nästa gång, tänkte jag, nästa gång blir det akvarium. En sådan här resa borde jag göra minst en gång om året.


fredag 10 november 2017

Mot Lissabon!

Hej gänget!
Nu drar jag till Lissabon över helgen!
Jag har bokat säng på ett vandrarhem i Belém, jag ska gå på Tjuvarnas marknad, äta fisk, gå i Alfama och besöka det stora akvariet. Sitta i någon fin park och läsa bok.
Det är frestande att kalla det husmorssemester, det låter så trevligt, en släkting brukar åka på husmorssemester med en väninna, men det blir lite fel. Korrekt är att säga att jag åker på kompensationsresa. Det jag kompenseras för är alla Jesús resor i Spanien som jag intee kan följa med på. Hemskt orättvist. Det är jag som vill att hans grupp ska spela så långt bort som möjligt, så att jag kan följa med, jag vill resaresaresa! Och gruppen får spelningar i Cantabria, Granada, Madrid, Palencia, Almería, men nu KAN jag inte följa med, som tidigare, för nu finns Disa, och det går inte att åka iväg på åtta timmars bilresa med henne en fredagseftermiddag för att bara stanna borta en dag, eller mindre, innan man ska åka tillbaka samma väg. Till exempel.

Men jag får Lissabon istället.
Ska fixa ihop en picknicksallad, leta rätt på vägkartan, stoppa ner kameran, ladda ner fler radioprogram, sedan tar jag bilen och sticker! Hurra!
Glad helg på er!


onsdag 8 november 2017

Vargen

- Vi skaffar katt, sa Jesús precis innan han skulle iväg till jobbet.
- Va?
- Vi skaffar katt.
- För... Det där med mössen? Ja, vi kan ju fundera på det...
- Jag har funderat.

Jesús är väl ingen vän av husdjur direkt. Det var därför det kom så oväntat. Vi visste båda två att förr eller senare kommer det en ny katt efter Pipen, därför finns kattbur, kattsand och klösbräda kvar, men vi skulle vänta eftersom det är så himla svårt att hitta kattvakt på sommaren när vi åker till Sverige.
Men så kom ju mössen.
Det var Jesús jag tänkte skulle få fundera ordentligt, själv vill jag alltid ha en katt i huset.
En timme efter att han åkt kollade jag på nätet om det fanns något ställe häromkring med katter som behöver ett nytt hem.
Jag hittade Adopciones Peludos Sierra de Aracena. Annonser om en massa övergivna hundar, och där, en katt.
"Ännu ingen som har frågat efter honom" stod det och jag läste vidare. Tigre kallades den lille som tillbringat en månad i ett tillfälligt hem medan man söker en familj åt honom. En familj med barn. Han är lekfull, kärvänlig, en kärlekskaramell till katt. Fyra månader, kastrerad, microchip, vaccinerad och med svansen opererad eftersom den var trasig när han hittades.
När Jesús kom hem och såg annonsen ringde han, och nästa dag fick vi träffa kissen.
Sedan följde den nervösa processen, ett sju sidor långt frågeformulär skulle fyllas i, vänta på besked, om det blev ett ja till att vi fick adoptera honom skulle kontrakt skrivas på, veterinärkostnader betalas... Det blev Ja.
Min kompis Milagros och jag skålade på vår utekväll.
På söndagen hämtade vi honom och nu är han här. Fast han heter inte Tigre längre, utan Vargen.

Åh, vad vi tycker om honom allihop!
Och han verkar trivas här hos oss.
Hela tiden gör han nya saker som får oss att skratta.
Disa som var skeptisk innan han kom, letar nu efter honom, leker med honom, ger honom mat, längtar efter honom när hon inte är hemma, kramar honom. I går natt när hon mådde dåligt efter treårsvaccination, var vaken och ledsen på natten, kom Vargen in till oss, hoppade upp i sängen, hoppade runt, lekte med våra fötter under täcket och fick Disa att skratta.
Första morgonen hos oss trodde jag att det var Disa som låg mellan mig och Jesús, hon kommer ofta in till oss på natten och lägger sig utan att vi vaknar, men det var Vargen som låg med huvudet på kudden.
Jesús klappar honom så katten spinner högt, och blir tokig när han inte kan knyta skorna för att Vargen anfaller snörena, och stänger in sig på toaletten för att kunna knyta ifred. Vargen hoppar upp i gardinen för att fånga flugor, drar fram som en storm genom huset, tigger kex och empanadas och sover på en kudde framför brasan på kvällarna.
På måndagen när jag och Disa kom hem efter vaccinationen möttes jag av Vargens nye kompis. En stor röd-grå katt satt på ryggstödet till soffan och blängde på mig. Jag kände igen honom som den katt som ett par veckor tidigare överraskade mig och Jesús när vi satt i soffan en sen kväll, som trippade in, gick fram och nosade på mitt ben och sedan gick ut igen. Var kom han ifrån?
Här var han i alla fall, och han hälsar på Vargen varje dag. De blänger på varandra men har bara fräst en gång.

En sån underbar liten katt vi fått!
Om mössen försvunnit, det vet jag inte, men Jesús ser inte längre tecken på att de är här. Med vilde Vargen och hans kompis i huset blir de nog nervösa. Det vore ju en bonus om de flyttade ut :-)



måndag 6 november 2017

Mössen

Det var så stökigt i bakgrunden att det tog ett tag innan jag fattade vad Jesús sa. Han var på ferian.
- Okej... Så du var alltså hemma... Skulle hämta munspel för att spela blues med veterinären... Och hittade en mus på köksgolvet... Föste ut den med sopkvasten ut på grannens garageuppfart... Och vad ville du att jag skulle göra , sa du?
- Ge den lite vatten och mat. Jag tycker så synd om den. Den bara låg där och darrade av skräck, sa Jesús
- Men det var ju en timme sedan. Den lär ju inte ligga kvar där nu.
- Men kolla i alla fall.

Jag gjorde det. Den låg kvar. Blundade och var så stilla att jag trodde att den var död. Jag hade med små bitar kanelbulle och äpple, visste inte vad sådana här möss äter. Musen vaknade till när jag petade den på nosen med äpplebiten, tog den mellan tassarna och började ivrigt äta.
En familj kom förbi.
- Är den din, undrade de, och jag förstod att det såg ut som om jag matade mitt husdjur, den satt ju helt orädd bredvid mig, men så var inte fallet. Familjens hund gav till ett skall, skrämde musen som försvann blixtsnabbt, möjligtvis in genom vår öppna ytterdörr...
Det var så det började.

Efter det upptäckte vi spår av möss. Hål i brödpåsen. Bajs i plastlådeskåpet. En mus blev upptäckt springandes på diskbänken flera gånger. Den eftermiddagen köpte vi musfällor. Jesús gillrade upp en på köksbänken där han sett en mus springa flera gånger. Egentligen ville han inte, han tyckte det var så äckligt ifall någon mus skulle fastna just där.
Disa sov och vi satt och spelade spel när fällan slog igen. Milde tid, vad den musen skrek! Och den slutade ju inte! Den skrek som en gris som blir slaktad, föreställde jag mig. Jag höll händerna hårt för öronen, men skriken trängde igenom, tills det äntligen, äntligen blev tyst.
Inte för att musen var död, utan för att den sluppit undan.
Det som sedan följde hade platsat i en komisk film. Jesús som, äcklad, smög sig in i köket och försökte titta mot fällan utan att se på stackaren, som alltså visade sig ha smitit, hur Jesús istället såg en svans sticka upp ut en odiskad kastrull i diskhon, hur han på en meters håll petade mot kastrullen med sopkvasten för att se om musen var död, hur den absolut inte var död...
Tillbaka till järnaffären. Gift? Nej. De håller till bakom diskbänken. Går inte att ta ut skåpen och plocka fram illaluktande dödingar, om mössen går "hem" för att dö. Fälla där mössen fångas levande? Har fått lära oss att mössen söker sig hem. Ja, ingen av oss skulle ta och döda den levande musen, utan köra iväg med den ut på landet. Förmodligen skulle de inte ens gå in i burfällan.
Återstår klister. Klister i cirkel på en bit karting, med något gott i mitten som musen vill ha, och så fastnar den i klistret på vägen.
Ingen mus har fastnat i klistret. Kanske för att Jesús snålade och tog den sämsta osten, som knappt luktar. Eller för att han tog så mycket klister att ingen mus vågar närma sig det.
Mössen retas med oss. En liten rackare satt bakom en kartong och åt högljutt så det hördes ut i hallen. Jesús försökte återigen med sopkvasten, jagade den fram och tillbaka över köksgolvet medan jag letade efter Disas leksakshåv att fånga den med. Men musen ville inte bli fångad, utan sprang rakt mot köksskåpet och hoppade snett uppåt och... försvann.
- Försvann?
- Ja, den hoppade upp i ett hål, påstod Jesús.
- Men här finns ju inget hål! Det är väl ingen Spindelmannen heller?
Jo, i princip, enligt Jesús, som dessutom påstod att mössen hoppar mellan kökslådornas handtag för att komma upp på diskbänken.
När Jesús stod och lagade mat såg han i ögonvrån en liten mus som satt utanför det öppna fönstret och tittade på honom. Jesús slängde igen fönstret för att förhindra att musen skulle gå in igen. Sedan hade vi stängt till pation i tre dagar. Den gick ut men kom inte in igen.

Mössen är väldigt söta, men vi vill inte ha dem i huset.
Jag vet inte vad lösningen är.
Men i går vid lunchtid kom Vargen, han kan eventuellt hjälpa oss, när han växer till sig lite.
Tips?

Fortsättning följer...

torsdag 26 oktober 2017

Lycklig

När min diabetesläkare säger att hon kommer att pensioneras till sommaren, blir jag förvånad över att jag blir så berörd. Hon fyller 66 och det är absoluta maxgränsen här i Spanien för statligt anställda. Hon vill inte gå i pension, men måste. I alla fall från arbetet på sjukhuset, på den egna kliniken kommer hon att fortsätta.
Vad gör vi nu? Ny läkare. Var? I Sevilla? Huelva, som jag egentligen tillhör numera?
Jag är inte mottaglig, behöver först få smälta att hon försvinner.
- Och du, hur tänker du göra? frågar hon.
- Kommer du att stanna här i Spanien? Eller planerar du att flytta tillbaka till Sverige snart?
Jag har haft henne i åtta år.
Jag vet inte vad jag ska svara. Hade hon frågat för ett år sedan, innan flytten till Aracena, hade jag sagt att jag tänkte flytta hem till Sverige så fort det fanns möjlighet.
Men vi flyttade till Aracena och allt blev annorlunda.
- Jag vet inte, säger jag.
Och nämner svensk trygghet. Pension. Lön som man kan både leva på och spara pengar från. Arbetssituation, man kan hitta arbete, byta arbete,, få semester, gå ner i arbetstid om man vill, utbilda sig till något annat. Alla möjligheter finns. Barn. Man får barnbidrag, förskolan är jättebillig, och kreativ. Naturen.
Jag nämner allt det där, lite kortfattat, och lägger till:
- Men jag vet inte om jag skulle leva lika lyckligt i Sverige. Jag vet inte om jag skulle vara så lycklig där.
- Nej. Det skulle du inte, säger min doktor lugnt.
Hon har varit mycket i Sverige och kan inte tänka sig att leva där, trots bra lön, goda anställningsvillkor och trygghet, på många plan.

Jag har svårt att tro att jag skulle vara så här lycklig, som jag är i Aracena, om vi flyttade till Sverige. Fast är det här normalt, ska det kännas så här? Ska man gå omkring och vara glad och känna sig lycklig nästan jämt på det här sättet? Gör folk det? Det har hållit i sig sedan vi flyttade hit.
En lite hemlig, alldeles ny dröm börjar picka i hjärtat. En dröm om ett hus. Ett eget hus, med trädgård med apelsinträd, citronträd, granatäpple, valnötsträd, fikon... Ett hus där vi kan stanna, som blir vår plats, utan den ständiga påminnelsen om att vi bara bor här för ett tag, att vi inte borde köpa den där tavlan eller bokhyllan ,för det kanske inte alls passar i nästa bostad. Ta hit alla saker från Sverige. (Eller? Det låter läskigt när jag skriver det.) Vi båda känner oss trötta på den här hemlösheten, rotlösheten. Inget riktigt Hemma någonstans...
Omöjliga drömmar nu, och för lång tid framöver. Hur ska man spara till ett hus med en sån liten inkomst?
Men drömmen finns där.
Jag fortsätter att njuta av livet här, med nya bekantskaper, utflykter, picknickar, vänner på besök, lektioner, roliga småjobb och en vardag som inte kan bli mycket bättre.



fredag 13 oktober 2017

Det lustiga rånet i Sevilla




Hur går ett rån till?
Just nu sprids övervakningsvideon från ett misslyckat rån i Sevilla, som många får att skratta.
Det var i tisdags som en man i 45-årsåldern tog sig in i en parfymbutik i stan. Han ställer sig vid disken och drar upp en pistol som han hotar kassörskan med. Paketet med toalettpapper, som hon just skulle slå in åt en kund, tar hon upp som skydd för ansiktet, men tar ner paketet igen när rånaren begär pengar från kassan. Då händer två saker. En kvinna ser vad som händer genom den öppna dörren, springer in och slår rånaren med en shoppingpåse i huvudet. Den äldre mannen som skulle handla börjar tillsammans med kvinnan att slåss med rånaren, och en äldre dam smiter ut med sin shoppingvagn. Kvinnan och mannen försöker ta pistolen från rånaren, de knuffas och bits, och rätt som det är börjar expediten, som legat gömd bakom disken, att slänga schampoflaskor på slagskämparna, varav de flesta träffar den äldre mannen.

Den kämpande kvinnan fick två mindre skottskador men lyckades ta pistolen, och polisen kom sedan till platsen och tog med sig rånaren.

måndag 9 oktober 2017

Sångare väcker bybor på natten




Jag vaknade med ett ryck av bjällrorna. Vad vad det här? Vem går ute och stör mitt i natten? Jag var så trött att jag undrade om jag fortfarande befann mig i Sevilla.
Jesús vred på sig bredvid mig.
- Det måste vara los campanilleros, mumlade han.
Los campanilleros? Vad då? Pratade han om julsången? Kunde de inte hålla tyst nu så jag fick somna om!
Då började de sjunga. Och så vackert det var.
- De måste stå här ute på gatan, sa Jesús.
Jag snubblade fram runt sängen och öppnade fönstret, och där vid hörnet stod hela kören. Det jag hörde är samma sak som ni hör om ni provar länken.
Klockan var 5.30 och i de andra husen runt om öppnades fler fönster, och flera gick ut med sina barn för att titta. Det lät så högt att alla på gatorna runt om måste ha vaknat.
När sången var slut gick gruppen till nästa plats att sjunga på, uppe vid rondellen tor jag, vi hörde dem svagt en stund senare.
Under dagen fick jag reda på, att det här med att gå och väcka folk i gryningen är en typisk tradition i byarna i de här bergstrakterna. I Aracena började det med en religiös kvinna, möjligtvis nunna, för 400 år sedan, och traditionen lever än. Under lång tid sjöngs det samma texter, om platser som inte längre fanns, men numera får det förekomma nyskrivna rader för att traditionen inte ska dö ut.
Ni som, liksom jag, kommer att tänka på den andalusiska julsången Los Campanilleros (inte bara julsång, men hörs mest vid jul), det är dessa körer det sjungs om.

Länk till Campanilleros med La Niña de la Puebla.




måndag 2 oktober 2017

När man inte får tag i barnvakt

Det blir två dagars jobb borta. Tisdag Cádiz, onsdag Sevilla. Det har varit ett väldigt trassel med hämtning och lämning av Disa. Jesús har ju samma tider som hon, 9-14, men han måste åka en halvtimme innan för att komma till jobbet några mil härifrån. Vi lyckades hitta någon som kunde lämna D i skolan, men ingen som kan hämta henne, så eftersom Jesús kommer till Aracena 30 minuter efter att han slutat jobbet, innebär det att Disa inte kan gå till skolan alls de här dagarna. Jag måste åka ännu tidigare (4.30), släppa av henne i Sevilla hos farfar (halva vägen till Cádiz), där hon är hela tisdagen samt hela onsdagen och att vi sedan kör hem tillsammans på onsdag kväll.
Efter all stress och allt fixande, ringande, så skiter det sig ändå och går inte att lösa på något annat sätt.
Jag vill bara stryka ett streck över den här veckan och hoppa rakt in i nästa måndag. Kan vi ordna det?


Polisvåldet i Katalonien

844 skadade enligt Katalonien, 91 enligt Madrid. Tolv skadade poliser.
Två svårt skadade, en fick en gummikula i ögat, en annan drabbades av hjärtinfarkt.
Massor av bilder och filmer som visar nationalpolisens våld mot katalanerna. Sparkar, slag, batonger, gummikulor som skjuts rakt mot hopar av demonstranter. Blodiga bilder, fula sår. De krossar fönster och dörrar för att ta sig in i vallokaler och hindra folkomröstning
Det regionala polisen i Katalonien har skyddat katalanerna mot nationalpolisens brutalitet. Även brandmän har de fått skydda.
Från flera håll i Europa har politiker protesterat mot polisvåldet. Bland annat Jeremy Corbyn, (brittiske Labourledaren) sa att den spanska regeringen måste få våldet att upphöra.
Spanske premiärminister Mariano Rajoy säger å sin sida att våldet är proportionerligt.
Från Madrid menar man att det är regionalpresidenten Carles Puigdemonts fel och att katalanerna har lurats att rösta. Premiärminister Rajoy säger också i en tv-sändning:
- I dag genomfördes ingen folkomröstning i Katalonien.
- Vi har varit ett föredöme för hela världen och för vår tro på oss själva.

söndag 1 oktober 2017

Valet i Katalonien.

I dag undrar alla i Spanien samma sak. Vad kommer att hända i Katalonien? Det är  ju i dag som valet ska hållas...
Jag märkte den spända stämningen i går i Sevilla. Många hade hängt ut spanska flaggor från balkongerna, och i centrum gick ett stort demonstrationståg mot omröstningen. Folk svepte in sig i stora, spanska flaggor. Man kan undra vad Sevillaborna har med valet i Katalonien att göra, Sevilla ligger i andra änden av landet, men här i Spanien har alla en åsikt om det som pågår i Katalonien. Tv och tidningar rapporterar daligen, sedan länge. Och tyvärr är det ju så att media inte är opartisk, utan framför regeringens åsikter (landets största parti, högerpartiet Partido Popular styr tillsammans med mittenartiet Ciudadanos). Spanien har kritiserats för det i EU. Vid maktskifte efter valen byts personal i de statliga tv-kanalerna ut till personer med det ledande partiets åsikter. Därför har vi bland annat kunnat se nyhetsinslag som är mycket positiva till premiärminister Mariano Rajoys överenskommelse med USA:s president Donald Trump, om USA:s stöd i kampen mot Katalonien i utbyte mot att utvisa Nordkoreas ambassadör från Spanien.

Katalonien ska ha val om självstyre i dag, den första oktober, och den spanska regeringen gör allt för att förhindra det, utom att sätta sig ner och diskutera saken med Kataloniens regionalpolitiker.
5 000 poliser har skickats till Katalonien, men har sett avskedsscener på tv som om de gick ut i krig. De inhyses på flera kryssningsfartyg. Poliserna har beslagtagit röstsedlar och affischer, gått in i kopieringsbutiker och letat material och gripit katalanska politiker. Saken har prövats av författningsdomstolen, där man kommit fram till att ett val om självständighet bryter mot konstitutionen och därmed är olagligt, vilket förresten är det enda argument som framförs av spanska, ledande politiker till att valet måste förhindras. Att det är olagligt.

Spaniens hållning till valet kan man förstå. Regionalpresidenten i Katalonien, Carles Puigdemont, har lovat, att om ja-sidan för självständighet vinner blir Katalonien en självständig stat inom 48 timmar, oavsett valdeltagande. Det handlar alltså inte, som tidigare, om ett val för att se vad folk tycker.
Det är också lätt att förstå Katalonien, som i sju år försökt diskutera Kataloniens självstyre sedan en sådan överenskommelse drogs in 2010.
Regeringens ovilja att diskutera frågan, samt dess hårda hållning att med polisiär makt förhindra folkomröstningen, har retat upp katalanerna till max. Undersökningar har visat att majoriteten var emot en utbrytning ur Spanien, men det kan ha ändrats. Nu demonstrerar många, många fler än som var för självständighet, och kämpar tillsammans mot Spanien och för rätten att rösta.
Poliserna har fått order om att förhindra att vallokalerna öppnas. I bland annat skolor som är tänkta som vallokaler, har lärare, elever och föräldrar övernattat sedan i fredags för att hålla lokalerna öppna på valdagen. Samtidigt som valurnor, kuvert och röstsedlar beslagtas finner Kataloniens parlament på nya sätt för att folk ska rösta, som att endast legitimation behöver uppvisas och att lapparna bara behöver vikas ihop istället för att läggas i kuvert. Spanien kontrar med hot om böter på över en halv miljon euro för valkontrollanter, och lokalpolisen går emot rikspolisens order och gör lite fö ratt förhindra omröstningen.

Det alla frågar sig nu är, vad händer om valet inte genomfors? Vad händer med all ilska och frustration i Katalonien? Hur ska Spanien stävja det?


Läs mer:
Spaniens splittring redan inledd, analys av Thomas Gustafsson
Om konflikten, SvD
Vem är vem i den Katalanska konflikten?
Katastrofen i Katalonien, Aftonbladet
Varför Katalonien vill bli självständigt, DI
Spaniens försök att stoppa omröstningen, SvT Play

Läs mer om valet på svenska; Sydkusten
Läs mer om valet på spanska; El País

fredag 29 september 2017

Se och göra i Sevilla - en liten guide



Jag fick en fråga från Sandra som är i Sevilla nu i veckan. Vad ska man se och göra i stan egentligen?
Jag har sagt det förut, att Sevilla är den vackraste storstad jag vet, och jag önskar ibland att jag kunde besöka den för första gången igen. Staden med så mycket historia, festligheter, mat. Där lokalborna kastade apelsiner på vikingarna som kom seglandes uppför Río Guadalquivir, Columbus satt här och planerade sin andra Amerikaresa och begravdes senare i katedralen, här har guld och silver från Sydamerika lastats av, morerna byggde en gigantsik moské, så stor att katedralen som byggdes precis ovanpå den räknas som världens största romersk-katolska katedral. Här i stan smög kung Pedro den grymme omkring på nätterna, förklädd, och lyssnade vad folk sa om honom. Här levde den mytiske Don Juan, men berättelsen om verklighetens Don Juan ör bättre än dikten. Här hålls tjurfäktning i Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande används, och här satt operans Carmen och rullade ciggarer. Flamenco, apelsinträd, varma kvällar, Sevilla måste upplevas.










Det bästa är att bara gå vilse med blicken uppåt för att int missa gömda kyrktorn, målade kakeldetaljer och vackra balkonger. Sätta sig på en uteservering för en tapa, äta hasselnötsglass på något av de fantastiska glassställena, lyssna till porlandet från någon liten fontän på ett grönskande, gömt torg.




Jag tycker att vi utgår från det omtyckta Triana, tjurfäktarnas och flamencoartisternas stadsdel, åtminstone var det så tills de spanska romerna kördes bort frårn stadsdelen (även andra familjer) för att husen skulle rustas upp och man ville komma åt den här attraktiva platsen. Vi njuter av den vackra San Jacinto-kyrkan, sätter oss på någon uteservering i solen och äter frukost här på huvudgatan.






Vi går inte raka vägen mot centrum härifrån, utan tar av mot vänster, går en liten slingerväg förbi de traditionella keramikverkstäderna, kommer ut vid den stora matmarkanden vid El Altozano...




 Går förbi Castillo de San Jorge, gammal borg som inhyste inkvisitionsdomstolen (går att besöka), och kommer ut på Trianabron. Många säger att det var Gustave Eiffel som ritade den, men det var istället ett par elever till honom. Det är nästan en kopia av den gamla Pont du Carrousel-bron i Paris. Här sätter många fast kärlekshänglås och slänger nyckeln i Río Guadalquivir, och då och då kommer kommunen och knipsar av alla hänglåsen. Ett stillsamt krig som pågått i flera år.




På vänster sida om bron (Triana-sidan) hålls en fin liten marknad med konst och konstahntverk av folk från Triana, bland annat min svärfar, på lördags- och söndagsförmiddagarna.




Efter bron kan vi gå rakt fram och komma in i det pulsernade hjärtat, Sevillas centrum.




Kanske tar vi in till höger på Calle Zaragoza till det underbara glasstället La Fiorentina, men egentligen är alla glasställen i Sevilla bra. Italiensk glass? Ha! Här kommer den spanska glassen, minst lika bra! Missa inte hasselnötsglassen, som nötkräm i glassform.
Istället för att ta in på Calle Zaragoza kan vi fortsätta rakt fram till Calle Tetuán, som tillsammans med parallellgatan Calle Sierpes är de största affärsgatorna i stan. Runt dem finns smågator med butiker. Till exempel gatorna upp mot Alfalfatorget är kul.
Vi kan också ta vänster mot Alameda-området med kul småbutiker och en massa matställen. På den stora öppna ytan Plaza de Alameda de Hércules finns bra lekplatser och svalkande vattenfontäner sommartid. Här hålls ofta olika sorters marknader och aktiviteter, och de flesta kommer hit för att tillbringa många timmar med mat och dryck på olika ställen tillsammans med vänner.




När vi ändå rör oss i centrum kan vi ta en tur till Svamparna (eller Metropol Parasol som det egentligen heter, men ingen kallar det så), det stora byggnadsverket i finskt trä som kritiserades så när det byggdes. Märklig är byggnaden, men jag gillar den. För en liten peng tar man hissen upp och går runt högst upp och tittar på utsikten, tar en dryck kanske (tror det ingår i biljetten), och längst ner finns matmarknad samt rester av de gamla romarruiner som återfanns på platsen för byggandet.




Egentligen kanske vi inte alls är sugna på shopping, utan på att njuta av det vackra i Sevilla.
Då tycker jag att vi backar lite, och tar höger efter Trianabron istället. Då går vi det fina promenadstråket Paseo de Cristóbal Colón mellan Trianabron och guldtornet, Torre del Oro.




På vägen ser vi de färggranna husen i Triana på andra sidan floden, och på vår sida ligger tjurfäktningsarenan Real Maestranza som är Spaniens näst äldsta tjurfäktningsarena som fortfarande är igång (den äldsta ligger i Ronda). Det hålls inte så många tjurfäktningar om året, så mest fungerar den som museum.
Här ligger också Sevillas opera- och konserthus, och därbakom den uppseendeväckande byggnaden Hospital de la Caridad med intilliggande kyrka. Här arbetade verklighetens Don Juan, förebilden för den mytiske personen. Miguel de Mañara hette han, även han en rik och mäktig man som hade lätt att erövra kvinnor. Men han blev förälskad i en kvinna och gifte sig. De fick aldrig några barn, kvinnan blev sjuk och dog, och Mañara började rannsaka sig själv och sitt leverne i den djupa sorgen, sökte sig till religionen och ville använda sin rikedom till något gott. Så han började hjälpa de allra fattigaste på Sevillas gator, gav mat, sjukvård och begravde de som dog och blev liggandes i gathörnen.
Mitt eget minne av den här platsen är att det var där jag befann mig när jag förstod att jag var gravid, dagen före första advent 2013.




Torre del Oro är morernas sista stora byggnadsverk och konstruerades som ett försvarastorn. Det har fått sitt namn efter att det var klätt med guldglänsande kakel. Dessutom lastades guld- och silverfynd från Amerikaresorna av här. Nu inrymmer tornet ett litet sjöfartsmuseum.




Om vi fortsätter rakt fram, längs Paseo de las Delicias, kommer vi efter ett tag till de fantastiska byggnaderna från Ibero-amerikanska utställningen 1929. Utställningen var ett försök att återknyta banden till de forna kolonierna som blivit självständiga omkring 100 år tidigare. Byggnaderna ägs numera av Sevilla stad och används bland annat av universitetet. Alla är sevärda, men om vi inte vill gå den här i övrigt tråkiga, flerfiliga vägen går vi istället in i den vackraste stadspark man kan tänka sig, den 34 hektar stora María Luísa-parken. En djungelliknande park med små stigar, hemliga rum med kaklade fontäner, bänkar i målat kakel, hästskjutsar, fågeldamm och museer.
Parken var en del av prinsessan María Luísas trädgård och tillhörde San Telmo-palatset. Hon skänkte den här delen av trädgården till Sevilla stad, och en fransk trädgårdsarkitekt fick i uppdrag att göra om den lite inför den stora Ibero-amerikanska utställningen 1929, då parken skulle utgöra centrum. Tack vare växtligheten är det ett par grader svalare här än i övriga staden. Den här parken är ett av Sevillas absoluta måsten.




I anslutning till parken ligger Plaza de España. Spanska torg finns det i var och varannan spansk stad, men inget som liknar det här.
Längs med halvcirkeln i detta otroliga byggnadsverk representeras varje provins med en scen ur dess historia på målat kakel, där inhemska besökare brukar låta sig fotograferas.
De fyra broarna över det omdiskuterade vattnet (vattenslöseri på ett ställe med så lite regn) representerar de fyra, forna kungarikena.
Vi lämnar både parken och Plaza de España, går förbi den vackraste teaterbyggnad jag sett, Lope de Vega, Sevillas paviljong under utställningen 1929. V går också förbi den gamla tobaksfabriken, på sin tid Europas största industribyggnad, numera huvudbyggnad för universitetet. Här satt främst romska kvinnor och rullade cigarrer, bland dem operans Carmen. Och strax efter fabriken kommer vi fram till parken Jardines del Murillo och kommer in i Barrio Santa Cruz. Det är i den här gamla judiska stadsdelen man hittar de smalaste gränderna och de mysigaste små torgen. Här bodde judarna fram till slutet av 1400-talet då inkvisitionen tvingade dem därifrån, och alltså stadsdelen stod ganska öde ända fram till 1800-talet.
I den här stadsdelen levde och begravdes konstnären Murillo (dog för 400 år sedan), här satt Don Juan och skröt om sina erövringar, och här spikades den vackra Susonas huvud upp ovanför dörren där hon dog (Calle Susona). Hon bad att huvudet skulle skiljas från kroppen efter hennes död, för att tjäna som varnande exempel. Hon hade på grund av en förälskelse orsakat sin fars död...




Barrio Santa Cruz är som gjort att gå vilse i, det tog till exempel mig två år innan jag hittade tillbaka till det fina flamencomuseet. Det är bara att acceptera faktum. Det går alltid att fråga folk om katedralen så hittar man ut.
Katedralen ja, som ska vara världens tredje största katedral. Dess storlek kommer sig av att den helt och hållet fyller upp platsen där Sevillas stora moské låg. Av den finns kvar en patio med apelsinträd, samt minareten, som gjorts om något för att bli en kristen symbol. Detta kyrktorn, la Giralda, är Sevillas symbol. Man kan gå upp där, det är en väg som användes av hästarna, och alltså inga trappsteg.
Inne i katedralen kan man bland annat se Columbus grav, och tre gånger om året kan man se Sankt Fernando, kungen som körde ut de sista morerna från Sevilla, och som visas upp som mumie tre gånger om året.




Här intill ligger Archivo General de Indias, det stora arkivet med dokumentationen från Amerikaresorna. Arkivet är främst för forskare, men man kan gå in och kika, det brukar till exempel visas upp gamla kartor från den tiden.




Jag tycker ju att varje Sevillabesökare borde besöka Real Alcázar, det kungliga palatset, här mittemot katedralen. Här låg tidigare ett moriskt palats, men av det finns bara en patio kvar. Över det gamla palatset lät kung Pedro den grymme bygga ett eget kungligt palats, nu i kristen tid, men han älskade den moriska byggnadsstilen och det är vad palatset har efterliknat.
Palatset har byggts på allt eftersom nya kungar har regerat, och var och en har satt sin prägel på det. Det finns också en stor, vacker trädgård att promenera i. Det är ofta kö hit, men den går ganska snabbt, och det är värt ett besök.




Andra, trevliga saker att göra i Sevilla:

Äta!
Uppleva flamenco. Många ställen har flamencoföreställningar varje dag för tillfälliga besökare, men titta gärna i kulturprogrammet om någon föreställning är på gång på någon av stadens kultuirlokaler, eller ännu hellre; besök flamencobiennalen! Annars är ett besök på La Carbonería, med sena föreställningar med flamenco och sevillanas, alltid roligt!
Bada på Sevillas hammam Aire de Sevilla!
Se det som lämnats kvar av världsutställningen 1992. De som var med pratar om den än. Det byggdes ny flygplats, ny järnvägsstation, snabbtåget drogs hit, nya motorvägar och nya broar över Río Guadalquivir inför utställningne, konsertarena, nöjesfält och teater, och 42 miljoner besökare gick runt bland världens länders paviljonger, där det visades upp det allra bästa från varje land, både gällande artister och konst. Hasse Alfredsson var med och planerade Sveriges paviljong. Mycket har fått förfalla, men många byggnader står kvar, med olika verksamheter.
Besöka palats, det finns många i Sevilla, som har varit en rik stad. Ett av de fina palats som man kan besöka är Casa de Pilatos, så vackert både invändigt och utvändigt. En pärla!






onsdag 27 september 2017

Den där vardagen...

Sorry för dålig uppdatering, men Disa är sjuk sedan i söndags.
Haft hög feber och så ont i halsen att hon bett om att få medicin. Hör ni? I princip första gången som vi inte behövt hålla fast henne!
Kokar buljong till den lilla stackaren, läser om cirkuselefanten Ella på rymmen 100 gånger, råkar limma fast en klädnypa på en lampskärm, lyssnar på sorgliga radiodokumentärer och utarbetar en plan för ifall Disa blir deprimerad och går i självmordstankar i framtiden (då åker jag med henne till Bolivia). Längtar efter att gå ut och gå.
När tillfälle ges (när Disa somnar) sitter jag med ett mastodontinlägg om Sevilla som jag varje dag försöker få klart och publicera på bloggen. Hoppas på i dag. Också.

söndag 24 september 2017

Försäljaren skojade inte

Sen lördagskväll och just hemkommen från Sevilla. Ett roligt guidejobb på förmiddagen, tapa på stan med ny bekantskap innan lunch hos svärfar.
Sen en tur på Ikea (lördag eftermiddag, tur jag åkte själv, puh!) och sedan ännu mer måstesaker. Skor till Disa hanns inte med, däremot att köpa ekologiskt, parfymfritt tvättmedel, samt att fixa bilstereon. Äntligen!
Den pajade efter ett halvår så under ett års tid har bara radion fungerat. Vi har inte hittat garantin och skjutit på det. Men Jesús, som lever och andas musik, hade fått nog av att inte kunna lyssna på skivor och tänkte köpa en ny bilstereo.
En försäljare följde med ut till bilen för att se vilken modell som behövdes, och upptäckte att stereon bara hade hängt sig, som en dator kan göra. Fixat med ett knapptryck. Här hade vi trott att den hade varit sönder i ett helt år... Försäljaren satte på en låt via Jesús USB-minne för att visa att det fungerade. Eller...?
- Det verkar vara fel på USB-uttaget... Så här ska det inte låta...
- Det är inget fel. Det är experimentell musik, sa Jesús, som inte visste om försäljaren skojade med honom eller var allvarlig.

När vi körde mot Aracena satte han på låten som försäljaren hade syftat på.
Det hördes bara brus. Jag förstod försäljaren, han skämtade inte.

fredag 22 september 2017

Disas svenska efter Sverigesemestern



Jag hade förhoppningar om att Disas svenska skulle förbättras medan vi var i Sverige. Jag pratar enbart svenska med henne, som ni vet, och nästan alla hennes böcker är på svenska, men eftersom språket här är spanska är det spanska hon pratar, och enstaka svenska ord.

Redan första dagen i Sverige träffade vi på en kompis som bor i Spanien med ett jämnårigt barn. De tillbringade hela sommarlovet i Sverige, och barnet hade efter tre veckor övergått helt till svenska, så att pappan, när han kom, inte förstod vad barnet sa. Jag blev så glad, för jag vet att hon kämpar med svenskan, dessutom gav det mig lite hopp, även om jag hade svårt att tro att Disa skulle prata svenska efter tre veckor.
Jag kan säga, att efter nästan fyra veckor i Sverige hade Disa inte bytt språk. Men hon talade nog nästan hälften svenska.
För att inte gå och vara ledsen över att det inte blev mer påminner jag mig om att vi har olika förutsättningar. Min kompis åker till Sverige flera gånger om året, firar högtider där, tillbringar sommarloven där. Barnet har svenska morföräldrar som kommer och hälsar på i Spanien, och efter besöken säger dagispersonalen att barnet pratar mer svenska än innan.
Min kompis kommer, när barnet blir lite äldre, låta denne åka själv till morföräldrarna på somrarna, och tvingas kommunicera på svenska.
Disa har ju inga svenska morföräldrar, och jag har ingen självklar plats att åka till när jag får hemlängtan eller vill fira svensk jul. Det finns inga svenska morföräldrar som längtar efter barnbarnet och kommer för att träffa det. Ja, ni vet. Ingen bitterhet i detta, bara konstaterande.
Förutsättningarna är olika.
Jesús sammanfattade det med att, sorgligt men sant, hänger tvåspråkigheten mycket på att man har familj eller pengar, eller helst både och. Med pengar kan man betala ett läsår i svenska skolan, eller åka ofta till Sverige, och sova på vandrarhem eller hyra stuga i brist på annat.

Även om jag känner mig lite uppgiven ibland så kommer jag så klart inte att lägga av. Jag fortsätter att enbart prata svenska med Disa, sjunga svenska sånger med henne och läsa svenska böcker. Så klart. Allt annat skulle dessutom kännas onaturligt.

torsdag 21 september 2017

En helg med vänner



Lite kort om helgen som var.
På lördagsförmiddagen gjorde jag ett roligt guidejobb, gick sedan till Casa de Libros och köpte två nya böcker om Sevilla samt en bok till Jesús; Javiér Marías senaste som han inte ens visste fanns. Gissa om han blev glad!
Sedan gick vi på födelsedagslunch hos José Alberto och Loren. Lille Gael har fyllt två, men eftersom Disa och jag var i Sverige då flyttades kalaset fram ett par veckor. Sådant blir man glad av!
Det var jätteroligt att träffa gänget igen.
Och vi fick sån himla god mat, men vad annat kan man vänta sig hemma hos en kock.
Klockan närmade sig 21 när Disa och jag åkte hem till Aracena. Jesús pappa var tack och lov ute när vi gick dit och hämtade väskan, för han avskyr när jag kör i kvällsmörker. Tycker att det är livsfarligt och hade visst försökt förmå Jesús att övertala mig att bryta upp tidigt från kalaset för att hinna hem innan det blev mörkt (vid den tiden han önskade hade inte ens tårtan kommit fram). Och jag, tja, jag kör hellre i dagsljus, men kära nån, vad kan hända här? Jag har ju kört i mörkret i Sverige sedan jag fick körkort för 15 år sedan, Sverige som blir mörkt vid tre på eftermiddagen och där det vimlar av vilda djur i vägkanterna. Tror han inte att jag kör försiktigt?!
Jesús stannande kvar för att gå på en spelning med några kompisar.

Nästa dag kom svenska Johanna, Jorge och Samuel, som är jämnårig med Disa, på besök.
Jesús åkte med dem från Sevilla. Vi skulle träffas vid sjön, men jag tappade bort husnyckeln, och kunde inte ringa Jesús för att fråga om han hade sin med sig så jag bara kunde slå igen dörren, för då hittade jag inte mobilen, och därefter var bilnyckeln borta och vid det laget ville jag bara sätta mig och ge upp och ställa in alltihop alternativt att någon kom och räddade mig (men hade ju tappat bort mobilen så kunde inte ringa någon). Men det löste sig.
Den underbara sjön var inte ett dugg underbar nu i september efter sommartorkan. Vattennivån hade sjunkit med ett par meter, allt var torrt och fult och i mitt-på-dagen-ljus. Men tre av sex personer badade.
Sedan hade vi picknick-lunch och åkte därefter till Linares de la Sierra.




En av de vackraste byar jag vet. Gick och tittade på drömhus. Plockade vindruvor och valnötter från träden.




Där skulle jag vilja bo.