Livet som händer innan jul

Så kul att skriva här igen efter det långa avbrottet!
Jag har haft tid att skriva, de kvällar när Disa somnat tidigt, ibland, men... Det enda jag vill göra är att stanna kvar i sovrummet där elementet är på. Vi har det så mysigt. Disa har sovit en del i vår säng, dels för att Jesús har varit iväg och spelat, och då sover D och jag tillsammans, dels för att hon har vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om på flera timmar. Hon verkar sova bättre när hon inte är ensam.

Jag beställde ett bokpaket, en av böckerna var en bok med julsånger med musik att sjunga till. Disa älskar den. Hennes favoriter är Luciasången, Ritsch ratsch, Ljuset i advent och Midnatt råder. När hon ska sova ställer jag in elementet i sovrummet, hon kryper upp i mitt knä, och så sjunger vi tills hon somnar. Och sedan blir jag ofta kvar. Har struntat i att äta middag, diska, blogga, det mesta, för att stanna kvar i det enda varma rummet i huset, bredvid min lilla unge som ser ut som en karamell där hon sover med rufsiga lockar kring huvudet, och med Vargen vid fotändan...

I morgon åker vi till Sverige och det känns helt overkligt. Egentligen åker vi redan i kväll, till Sevilla. Jag måste packa väskan, slå in Jesús julklapp, gå till copisterían och skriva ut biljetterna, apoteket... men sätter mig vid datorn en stund först.
Jag har kollat väderprognosen fem gånger om dagen den senaste tiden med förhoppning om att det ska snöa någon dag, jag vill så gärna att Disa ska få uppleva snö! Men det är regn, regn, regn och lika många plusgrader som här.

Jesús är stressad för han har ingen julklapp till mig. Han har en från los reyes magos, till trettondagen alltså som är spanska julklappsdagen, men vi har som tradition att ge en sak både då och julafton. Men i år blir det alltså inget från honom. Jag säger att oroa dig inte, det kvittar, det spelar ingen roll, fast egentligen gör det det. Lite trist att, tja, bli utan julklapp det här året. Och det behöver ju inte vara någon köpt sak. Om jag får en ensam eftermiddag för att se på film och teveserier medan J är iväg med Disa vore det fantastiskt.
Äsch, jag har redan fått det jag önskade mig mest just nu, och det är jobbet som jag har sökt! Jag ska börja i januari, ett jobb på distans för ett svenskt företag, och det ska bli jätteroligt.
Övriga saker som jag önskat mig:
snö
böcker/magasin/svensk dagstidningsprenumeration
ett vidvinkelobjektiv (jaja, man kan väl önska!)
ett biobesök
att befinna mig på en plats där jag inte fryser (varm bassäng/varmt rum etc)
en elektrisk värmefilt
en kurs i drejning

Nä, vad svårt det var att skriva önskelista. Jag har verkligen tänkt till.

I förrgår fick Disa feber. Den känslan. Feber, som i hennes fall alltid förebådar en ordentlig förkylning. Inte nu, innan flygresan!!! Men det visade sig bero på någon slags blåsa i munnen? Hon missade julfesten i skolan i går, men i dag fick hon gå (paracetamol i natt, så hoppas ingen feber kommer tillbaka, och att smärtan i munnen håller sig i schack i dag). De tre vise männen ska komma till skolan.
Jag har varit på betygsamtal, och det var så bra. Inte alls som det trista dagiset.
Jag har tänkt på ett inlägg om betyg i ett år, det har inte blivit än. Men det kommer!

Den här månaden har vi varit på traditionsenlig luciafest på Ikea, som bjuder svenskar i området, det är alltid roligt!
Och så var vi på julmarknad i Fuengirola, och träffade Carin och Iván, och det var så varmt där på Solkusten att Disa tog av sig kläderna och tänkte bada.

Jag är inte julbitter i år, tack vare Sverigeresan. Jag ska inte vara i Spanien, landet som julen glömde, de här dagarna.
Disa och jag har gjort pepparkakshus, och pillar loss godis från väggar och tak varenda dag. Det ska ju inte bara stå och damma.
Det blev ingen levande gran i år. De få som fanns var så torra och barriga, hade inte fått något vatten alls (butiksbiträdet: "De börjar barra när man hugger ner dem, det är så" "Nej, inte om de får stå ute och får vatten!"), dessutom hade de hela rotsystemet kvar i en stor, jordig klump, och jag har ingen såg.


Hur ska vi få med allt till Sverige? Vår bil är så himla liten. Vi hade tänk att ha med vagn, två väskor, handbagage, katten och hans saker (Vargen ska vara hos Disas farfar medan vi är borta) men det finns ingen möjlighet att få in allt det i vår tvådörrars Reaunault Clio med noll bagageutrymme. Vagnen får stanna hemma, och Jesús får ta bussen klockan 16 till Sevilla, med en resväska. Så åker Disa, jag och katten, samt väska och handbagage i kväll. Disa ska spela med i en pjäs på teatern klockan 19, så vi får åka efter det. Jesús missar tyvärr teatern, men vi kan inte ta oss till stan annars med alla grejer...
Det borde räcka med en väska till oss tre, men regn- och vinterkläder tar plats, tjocka tröjor, och sedan måste det finnas plats kvar i väskan för att ta med saker tillbaka till Spanien...

Och när vi ska iväg till teatern måste jag hämta upp ett usb-minne från Jesús engelsklärare som han ska lämna in på en bar någonstans, med material som J kan jobba med under jullovet...

Åh, jag har så mycket att skriva, men klockan tickar, Disa ska hämtas om en timme och tjugo minuter och jag har så mycket att göra innan dess!


Om vi inte hörs innan, så God, god jul allihop!

Diskvattnet rinner in i tvättmaskinen

Vi fick låna en lång slang med krok på av Jesús pappa, och med den fixade Jesús stoppet i avloppet medan Disa och jag var på teater. Stoppet var en massa tvålrester som verkar ha bildats under lång tid från tvättmaskinen, den delar avloppsrör med diskhon därunder diskbänken.
Sedan fick Jesús inte ihop röret igen. Inget som förvånade mig, han visste ju inte ens skillnad på olika glödlampor när vi träffades, men att rören satt så illa som de alltså gjorde hade jag inte förstått. Det märkte jag när jag skulle gå och lämna Disa hos barnvakten på måndagskvällen och därefter fortsätta till engelskkursen.
Det sprutade ut vatten från skåpet under diskbänken! Det vällde ner på golvet, vattnet nådde bort till ytterdörren. Det nätt och jämt hopsatta röret tålde lite diskvatten, med en hink under röret, men det tålde inte trycket från tvättmaskinen.
Det blev ingen engelska.
Jag stängde av tvättmaskinen, placerade Disa i soffan, kontaktade barnvakten, hörde med Milagros om jag kunde köra klart tvätten i hennes maskin. Ja, den hade prioritet. Disa hade varit dålig i magen och det fanns inga mer rena kläder, förutom pyjamasen, men den kunde hon ju inte ha till skolan nästa dag.
Herregud. Magproblemet, hundra byten av kläder, dessutom stod hon på toalettstolsringen, halkade och for ner med hela foten i toan. Jesús som jobbade sent, inställd lekträff, bada unge, äta kall mat när det blev tid, och nu detta. Nä.
Somliga dagar vill man bara att de ska ta slut.

Nu har ägaren varit här och tittat. Det fattas visst någon mojäng för att röret ska kunna skruvas ihop igen. Han åkte iväg för att köpa den, men det är osäkert när han kommer tillbaka, han måste visst till stan i eftermiddag.



Föregående skrev jag i tisdags.
Fortsättningen: Ägaren kom tillbaka med mojängen. Konstaterade att Jesús råkat trycka bort alla gummigrejer i lederna till rören, därav vattensprutet. Han fixade det.
Trodde vi.
På onsdagskvällen visade det sig att rören fortfarande läcker litegrann. Men värsta problemet är att stoppet har flyttat på sig. Nu rör sig allt vatten mellan diskhon och tvättmaskinen. När Jesús tömde tvättmaskinen på vatten för att stoppa i en ny tvätt vällde allt vatten upp i diskhon.
Och allt diskvatten som han använt under eftermiddagen har runnit in i tvättmaskinen.
Suck.
Någon som haft liknande problem? Jag googlade på rubriken, men hittade ingenting.

Tio dagar utan att frysa

Nu kommer ett av de obligatoriska klaga-på-den-andalusiska-vintern-inläggen.
Men jag måste få skriva av mig detta.
Det har varit en otroligt varm och torr höst. Så torr att ingen svamp har vuxit coh kastanjeskörden är dålig. men till slut kom den ju ändå, vintern. På någon dag byttes den sköna värmen mot en maxtemperatur på nio grader och minimitemperaturen 0. Jag var ute med en kompis på torsdagskvällen. På hemvägen skakade jag så mycket av köld att jag inte kunde prata alls. På fredagen fick jag betalt för ett jobb och på lördagen spenderade jag alla pengar, samt en del till, på en varm jacka, en supervarm tröja som jag kommer att bära varenda dag tills den spanska vintern tar slut, ytterligare en tröja, och mössa, halsduk och vantar till Disa.
Den där varma tröjan och jackan har jag på mig just nu, här i arbetsrummet, eftersom jag flyttat elementet till sovrummet så det ska vara uppvärmt när jag går och lägger mig, och jag har en stor filt om benen. Ute är det just nu sex grader och inne dubbelt så mycket, men en inomhustemperatur på 12 grader är inte behaglig. Felet är att de andalusiska husen är så fruktansvärt dåligt byggda! Oisolerade, otäta så att vinden blåser in under dörrar och vid fönstren, som alltid bara är englasfönster.
När Milagros flyttade hit med sin sambo från Kantabrien i norr hade hon två krav: att de skulle bo i hus, och att huset skulle ha element.
Det fanns inget hus i Aracena med element. Hon kunde inte tro det. I Kantabrien är alla hus isolerade, och har element. Ofta tvåglasfönster också. Många gånger ingår uppvärmningen av huset i hyran.
Inte här. Som mest kan man ha en luftkonditioneringsapparat som sprutar varmluft också. Sedan köper man ett eller ett par elektriska element på hjul som man flyttar runt mellan rummen, beroende var man tänker vara en längre stund. Hela tiden med tanken på hur dyr elen är, och att all värme försvinner ut genom springorna så fort man stänger av elementet. Vi har ju turen att ha braskamin, men tänder den inte om vi inte planerar att vara i vardagsrummet länge.
Milagros har sytt stora, tunga sandpåsar som täcker glipan mellan ytterdörren och golvet.
Jag fortsätter att frysa. Det finns ingenstans att gå för att bli varm.
Det verkar ofattbart att vi var i Fuengirola för en vecka sedan och Disa lekte naken i sanden. Nu var det visserligen en ovanligt varm helg för årstiden, men det är mycket varmare vid kusten på vintern.
Ingen andalus tål att höra kritik om deras dåliga hus.
Ingen tror att jag menar allvar med att jag vill åka till Sverige på vintern för att slippa frysa.
Det blir faktiskt en Sverigeresa snart. Över jul. Den varar i tio dagar, en timma och tio minuter enligt flygbolaget. Så länge är det som jag inte kommer att frysa den här vintern.

Inte utan min tryckkokare

Jag vet inte hur vanligt det är i Sverige, men här i Spanien finns en tryckkokare i vart och vartannat hushåll. Tryckkokaren är nästintill oumbärlig. Alla dessa traditionella grytor och buljonger och kräver flera timmar i köket, i tryckkokaren görs de på en kvart.
Min kompis Milagros har två, hennes mamam fem, och förstod inte att vi kunde leva utan tryckkokare innan vi köpte vår för en och en halv månad sedan. Till och med svärfar gör sina fantastiska grytor i tryckkokare.
Vi bestämde oss alltså för att testa, tio år efter alla andra. Järnaffären har allt, även tryckkokare.
Jag tycker att de där apparaterna är ganska läskiga och har låtit Jesús laga maten i tryckkokaren (han lagar det mesta ändå), och varje gång häpnar vi över att man kan göra en pisto på sju minuter, eller kött i sås på tio.
Nu har jag för första gången själv lagat mat i tryckkokaren. En klassisk puchero. Jesús guidade från andra sidan telefonen (på jobbet), jag hade inte ens satt på locket själv innan och visste inte hur man gjorde, och jag skickade bild till honom hur det såg ut. Jag fick tummen upp och skickade tillbaka symboler för en bomb och en figur med hjälp på huvudet och kände mig väldigt lustig.
Men det är ju läskigt! Jag vet åtminstone en som hanterat sin tryckkokare fel och fått brännskador i ansiktet av den heta ångan.
Jag lämnade köket (för säkerhets skull), och efter 18 minuter gick ajg tillbaka och stängde av plattan.
Inget otäckt hade hänt.
I kokaren fanns fem liter puchero (buljong på olika sorters ben, kött, svål, kikärter), klar efter mindre än tjugo minuter, mot de vanliga 2-3 timmarna. Helt otroligt.
Nu sitter jag vid skrivbordet med en kopp doftande, god buljong med mynta i.
Om en stund hämtar jag Disa från skolan, hungrig kommer hon att vara, och då har jag hennes favoritmat färdig, med mycket kyckling och fideo, småpasta.
Aldrig mer utan tryckkokare.

Kattungen

Vargen drar fram som en storm genom huset. Hoppar, springer, flyger fram så fort att han krockar med dörrar, bokhyllor, bord.
Häromdagen ramlade han ner från trappan, och i förrgår hade han så bråttom att hoppa ut i pation genom köksfönstret att han missade att fönstret var stängt, dunkade emot glasrutan och ramlade ner i sin vattenskål.
Han har gjort sönder två matskålar i porslin, hushållsvågen, en blomkruka, bitit av sladden till en mobilladdare samt bitit av slangen till min insulinpump.
Han tycker om att krypa ner under täcket. Häromnatten vaknade jag av att ha Disas sprattlande ben över mitt ansikte. "Vad gör du" undrade jag som trodde att hon försökte ta sig ur sängen, men fick som svar "Me come!" Me come!" (han äter mig!) eftersom katten hade väckt henne genom att bita henne i fötterna under täcket.
Han förstår inte ett nej, inte ens vårt mest kraftfulla nej, som är ett sprut från blomsprutan, han är som en envis fluga när det är något han vill, en sådan där som gång på gång på gång sätter sig i ens ansikte och vägrar jagas bort. Vi blir tokiga på honom!
Han äter allt, empanadas, sockerkaka, avokado, kex.
Vargen och Disa leker i Disas leksakstält med hål i varierande storlek på de olika sidorna. Han hoppar in, hon ut, han ut, hon in. Hon krafsar med en spade på utsidan, han anfaller och får tältet att volta.
Han vill vara med när hon badar, sitter på badkarskanten och fiskar skum med tassen, puttar ner badankor och andra leksaker som hon placerar på kanten.
Han kryper in i påsar, lämnar svarta tassavtryck på handfatet, sitter bredvid på diskbänken när Jesús diskar, gömmer sig under Disas badrumspall. slickar min hand, hoppar upp på toalettringen bakom den som redan sitter där.
Vi stänger in oss i badrummet för att kunna knyta skorna.
På morgnarna vaknar han klockan sex och hoppar och leker i sängen för att väcka oss, vilket har lett till att vi sover med stängd dörr.
Varje dag kommer Vargens kompis och hälsar på. De leker i timmar i pation. Då och då går de in tillsammans, smyger runt i huset och kikar, kompisen är väldigt skygg, och de äter ur Vargens skål när de blir hungriga. De leker också tillsammans i leksakstältet.
I går fångade Vargens kompis en mus i pation. Vi satt vid köksbordet i nära en timme och studerade intresserat vad som hände utanför. Hur kompisen lekte med musen och vaktade den, hur Vargen smög runt och ville vara med.
På kvällarna sover han på en dyna framför brasan, och lägger sig på filten på skrivbordet när jag jobbar. Jag tar hans lilla, vackra kattungeansikte mellan mina händer, smeker honom, håller honom intill mig, hör honom spinna. Han tycker om att bli buren, vill inte bli nedsläppt. När jag kom hem efter helgen i  Lissabon sprang han mot mig och ville vara nära.
Vi tycker så mycket om den här lille rolige, vackre, specielle, orädde katten. Vilken tur att vi fick honom!