Gamla inlägg om Bolivia och första Spanientiden

Hej bloggänget!
Det är så roligt att skriva för er, ni kommenterar och diskuterar och finns där på andra sidan datorn.
Ett inlägg om matställen i Sevilla är på gång, efter en fråga jag fick i kommentarsfältet, men det blir senare för strax ska Disa och jag åka på picknick :-)

Tänkte nämna, att det finns gamla inlägg att läsa, för den som sitter lite sysslolös och uttråkad kanske. Min första blogg var på Resedagboken, en stor bloggportal för resenärer. Jag åkte till Bolivia för att volontärarbeta. Eller främst var det ett utbytesprojekt som International Cultural Youth Exchange hade.
Jag kunde ingen spanska och hade knappt rest och skulle åka till Bolivia för att stanna där ett år. Nu blev det lite mindre, det var när mamma blev sjuk och då var jag hemma några månader tills situationen blev bättre.
I alla fall. Jag håller på att samla upp mina gamla inlägg och sparar dem här i bloggen, ifall resedagboken en dag försvinner. Jag vill ha dem hos mig.
När jag nu läser inläggen innan jag kopierar över dem tänker jag, att vad illa skrivna de är! Vad dum jag var! Vad mycket jag inte fattade! Tänk om jag hade kunnat göra om samma resa i dag, så annorlunda det hade varit!
Fast mycket av det jag vet och kan lärde jag mig ju under det året. Till exempel vad det innebär att hamna i ett land utan möjlighet att kommunicera förrän man har lärt sig landets språk.
och jag tänker, att vad mycket jag inte skrev. Vad annorlunda bloggen hade sett ut nu.
Men den resebloggen var för de närmsta kompisarna och familjen, och de fick veta ändå, genom telefon till exempel.
Resan inleddes med ett veckolångt välkomstläger för alla oss utlänningar som kom till Bolivia för att stanna ett år. Det var vid Titicacasjön uppe i Anderna, och jag hade aldrig frusit så tidigare, vad vid isolerade hus och element som jag var. Jag hade heller aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel, eller elektriska duschar eller att bli bjuden på mat av ursprungsbefolkningen, som lagt frystorkad potatis, bönor och en massa olika saker på ett långt, färggrant skynke på marken.
Efter lägerveckan destinerades jag och en tyska till Tarija i södra Bolivia, nära gränsen till Argentina. En 24 timmars lång bussresa. Vi fick varsin värdfamilj samt äldre dam som kontaktperson.
Tyskan trivdes inte alls hon sitt äldre par och fick en kraftig kulturchock och blev deprimerad. Jag hade fantastisk tur med min familj, som bestod av en mycket vänligt par, en moster och en son som inte var så mycket äldre än jag själv. Samt en gift dotter i Sucre, men henne träffade jag inte då, utan först när Jesús och jag åkte till Bolivia innan Disa blev till.
Den här familjen lärde mig spanska, ord för ord. Det var stor frustration från mig som inte kunde göra mig förstådd, berätta eller fråga saker, men jag lärde mig spanska. Från första kvällen, då min värdmamma stod med mig ute i pation och pekade på månen. Luna, sa hon gång på gång, tills jag lärde mig att luna betyder måne.
Moster Marta lärde mig alla ord för mat, för vi lagade mat tillsammans.

Efter uppehållet i Sverige fick jag en ny destination och hamnade i djungeln. Det blev väl något konstigt, jag skulle jobba på ett hotell, men jag älskade att vara där så jag sa inget.

Den som börjar läsa gamla Boliviainlägg (kolla på år 2004) kan ju hoppa över början, som förmodligen är tråkig för alla utom mig själv.
När de 98 Boliviainläggen har sparat (är på drygt 20 nu), fortsätter det med de första bloggarna från Spanien, som också skrev hos Resedagboken.