Utomhus-bio

Då, på onsdagskvällen, kände jag mig helt tom. Hade inget att säga. Fanns inget jag ville. Jag hade inte varit ute sedan i söndags, bara suttit vid datorn och jobbat och letat information till ett projekt som jag är med i, som handlar om barn och föräldraskap i olika länder.

Jag hade knappt lust att gå på bio ens, men nu hade jag bestämt mig för att gå för länge sedan, och jag är inte den som drar mig ur något som har bestämts.

Vi kom iväg alla tre och gick backen upp.

Det var nämligen premiär för Aracenas Cine de verano - sommarbio, utomhusbio.

Ingången är samma grind som till poolen, vid den mysiga grillrestaurangen med färggranna stolar, som jag vid varje dagishämtning- och lämning går förbi och tänker att vi borde prova.

Klockan var redan 22.30 och vi hörde musiken. Några eftersläntrare, en lokal-tv-intervju, och så vi som löste biljetter.

Det kostar inget att gå på bion, men man får gärna lämna ett bidrag, antingen mat till ett flyktingläger, eller en frivillig peng som det här året går till filmvisning för barn i flyktingläger i Sahara.

Det var alldeles mörkt ute nu, filmen börjar sent för att det ska vara mörkt, och när vi kom innanför grinden lyste en glad liten godiskiosk rakt framför oss. Vilken mysig kiosk! Den var proppfull med olika sorters godis, glass, kalla drycker och alla tänkbara sorters snacks i småpåsar. Vi köpte läsk och öl och varsin liten påse med snacks. Disa fick vatten och en påse gusanitos, som är alla småbarns snacks här.

Disa var till brädden fylld av upplevelsen. Filmen hade börjat där nedanför den branta trappan och hon stod och kikade mellan häckbuskarna.

På himlen lyste månen. Jag fick en pust av damparfym i näsan, orange glöd från tända cigaretter syntes på några ställen, men trots den stora publiken var det nästan tyst, förutom diskret prassel från godispåsar.

La La Land, eller "lalala" som Jesús säger som den spanjor han är, var det som visades på denna sommarbiopremiär. Perfekt film att börja med. Enkel historia, musik och dans, fin att titta på.

Disa hade väldigt roligt, men efter en stund tröttnade hon så klart, och då tog Jesús med henne på promenad i vagnen för att hon skulle somna (men det tog tid, för hon ville inte längre gå, hon ville stanna på filmvisningen, och var så besviken över att hon inte fick vara med mer att hon ändå inte somnade förrän vid midnatt.

Jag satt själv i mörkret, såg hur månen flyttade sig under tiden, en mamma med flera barn satte sig i trappan ovanför mig och jag fick det minsta barnets fötter och ben mot mina axlar, men det störde mig inte ett dugg, jag är så van vid Disa så det var som att ha henne sittandes där.

Jag kom ut ur min bubbla, blev mig själv igen och hade väldigt roligt där på utomhusbion. Jag skulle vilja gå på varenda föreställning (två i veckan i juli och augusti), men nästa film är Jesús väldigt intresserad av, så det lär nog bli han som får stanna och titta då.