Disa tre år

I tisdags fyllde min lilla unge tre år.
Jag ordnade svenskt födelsedagsfirande, trots vissa protester (Jesús var okej med att vi skulle sjunga, men tyckte att det var dumt att ge presenterna på morgonen, innan förskolan, eftersom hon bara skulle vilja vara hemma och leka, så grymt, och fika på sängen? Hon kommer ju inte äta? Varför inte bara lämna fram en present på kvällen, eller ha hela firandet i helgen när gästerna kommer? Han är sämsta födelsedagsfiraren nånsin.)
Disa var så uppe i varv kvällen innan! Hon var uppe och nere och lekte med boll och vispade ägg, och vi bakade kanelbullar som hon skulle få ta med till de andra barnen på förskolan. Äntligen födelsedag!

Men när vi väckte henne, jag med sång och Jesús med munspel, först svenska Ja må hon leva, sedan spanska Cumpleaño feliz, då bara grät hon. Hon låg i sängen och snyftade och försökte stänga öronen för oljudet och sova vidare. Det tog en bra stund innan hon blåste ut ljusen i de tre kanelbullarna på brickan.
Hon fick en hink byggklossar (älskar att bygga med har inte haft bra byggklossar förrän nu!), en träorm och en riddarborg, eller piratslott för spöken, som Disa säger. Och en godispåse.

Dessutom hade hon fått ett tjockt bubbelkuvert med en massa småpaket inuti. Det var från bloggläsaren Camilla Clown (som är clown på riktigt!) som hade skickat en hel hög små fina presenter till Disa (och en present till mig, två kexchoklad!), bland annat en fin Pelle Svanslösbok och ett par musöron som Disa hade på sig hela tiden sedan. Så himla snällt! Alltså, händer sådant när man bloggar?!

För drygt tre år sedan, låg jag på Macarenasjukhuset. hade fått smärtstillande för att kunna sova lite eftersom krafterna var slut. Sedan blev det mer värkstimulerande dropp och till slut ett akut kejsarsnitt eftersom det tog för lång tid. Även om 24 timmar med kraftiga värkar inte kändes lång tid, i jämförelsen med den gravid-ishias som jag hade haft månaderna innan, den värsta smärtan jag varit med om.
När det kletiga barnet lades ovanpå mig som hade armarna fastspända i operationsbordet, så nära att jag inte kunde se det riktigt, kan man inte tala om kärlek vid första ögonkastet. Inte andra heller. Det tog tid, omständigheterna var inte de bästa heller och jag damp ner i en förlossningsdepression.
Nu däremot kan jag inte leva utan henne. Om hon försvinner för mig, då försvinner jag också.

Ibland tänker jag att hon har bilvit så stor, Vid andra tillfällen verka hon så liten. Min lilla Bibbi, tänker jag och stryker henne över håret, armarna, kinderna när hon sover bredvid mig.
Hon har börjat fråga varför om en massa saker. ¿Por qué? säger hon på spanska. Varför ska hon plocka upp alla pengar och kort som hon tagit ur min plånbok och slängt i trappan? Jo, för pengar behöver vi för att kunna köpa mat och saker. Hon förstår, och plockar upp.
Hon är fortfarande väldigt uttrycksfull. Om hon är ledsen visar hon det med hela kroppen. Om hon är arg eller glad likaså. Ansiktsuttryck, gester, milde tid vilken utrycksfull unge!

Hon sjunger jämt. Ibland sjunger hon så mycket att hon inte kan somna, eller för att hon inte ska somna kanske. Den musikaliske Jesús är så stolt. För med allt sjungande har hon lärt sig intonation väldigt bra. Och jag lär henne svenska sångtexter. När vi höll på med Blinka lilla stjärna började hon sjunga en del på spanska, och jag undrade om hon översatte själv, men det visade sig att de sjöng den spanska versionen på förskolan, så hon blandade bara.
Hon tycker om små, pilliga saker. Duplo har hon aldrig gillat, men blev förtjust när hon, tillsammans med Jesús, satte ihop ett Star Wars-skepp i lego, så när vi åker till Sverige ska vi ta med en del av den stora legolådan tillbaka hit.

Hon är reserverad och blyg, tycker om när jag kittlar henne, gillar inget av det vi bakar men äter gärna mjöl och socker när vi gör degen. Hon tycker om att se slott, rita på sig själv, hoppa från höjder och att ta och leka med jorden från mina växter i pation. Hon tycker om att leka med den blå bollen i hallen, äta isglass och bada i poolen. Hon gissar hejvilt när det gäller färgerna, men håller upp tre fingrar när någon frågar hur gammal hon är. Hon avskyr att behöva sova, gillar inte att äta. Hon pratar mest spanska men förstår allt jag säger på svenska och en del ord säger hon bara på svenska. Favoritpersoner är kusinerna, farfar och vår kompis Lidia.
Min favoritperson är Disa.

Förlossningsberättelsen 1
Förlossningsberättelsen 2
Förlossningsberättelsen 3