Ett jobb i krisens Spanien

Med helgdag en tisdag var det många som tog ledigt på måndagen, och massor av framför allt storstadsbor åker hit till bergen. Varenda hotellrum och stuga är bokad.
- Kom, sa vi till Lidia som älskar skog och vandring, det blir finfint väder och löven börjar bli gula!
Lidia vill gärna komma och hälsa på och hon har ledigt på måndagar.
Men inte den här måndagen, för tapasbaren där hon jobbar, liksom många andra, räknade med extra många kunder under långhelgen. Varför då, kan man undra, för den här baren ligger i ett bostadsområde dit inga turister hittar.
Lidia var alltså tvungen att jobba på sin lediga dag. Hon får inte extra betalt för det, och får inte ta ut ledigheten någon annan dag, utan den går bara förlorad. Istället för fem lediga dagar (oktober har haft fem måndagar) har hon fått fyra.
Taskigt.
Krisens Spanien, vet ni.

Så klart vi blev glada när vi fick veta att Lidia hade fått jobb. Hon hade letat i flera år. Över 30 år, boendes hos sina föräldrar, lever på deras pensioner efter att ha bott ensam och pluggat i många år. Fått lite pengar ibland för olika svarta städjobb och sådant. Men så fick hon barjobbet. Som kock och toalettstädare.

Det tog inte lång tid innan hon började avsky stället. Smutsigt och äckligt, serverar för gammal mat, cheferna skäller på de anställda för struntsaker, bestraffar dem. Det visar sig efter ett tag att Lidia inte har rätt till någon semester eller semesterersättning alls. Att hon får en dags ledigt i veckan (eller mindre) och inte en och en halv som hon blev lovad. Att hon inte får betalt efter klockan tolv på natten, trots att hon ofta stannar till två.
Att hon slutar så sent är också anledningen till att Lidia har blivit så tunn. Hon får inte äta under arbetstid, men försöker äta när hon kommer hem mitt i natten för att inte tappa för mycket i vikt.
Lidia bestämde sig för att hålla ut i ett halvår, för att spara pengar och ha något på bankkontot.
Men efter två månader, jag vet inte vad som hände, var hon så förbannad på stället att hon ville anmäla det med en gång. Hon hade ändå tvekat, för om baren måste stänga blir kollegorna utan jobb, och två av dem har barn och deras löner är familjernas enda inkomst.
Men det blev för mycket för Lidia.
Hon tog kontakt med ett fackförbund för att få råd hur hon skulle gå tillväga.
Rådet löd: anmäl inte. Det händer ändå inget.
Om du ändå anmäler måste du jobba kvar, annars inleds ingen undersökning, men du kommer att få sparken.
Så Lidia försöker härda ut ett tag till.


Kanske kan hon komma och hälsa på nästa måndag.