Disa, ett och ett halvt år

För några veckor sedan, mitt i eländet, fyllde Disa ett och ett halvt. Låt mig skriva lite om henne som hon är nu!
Disa tycker om att balansera. Hon fick en liten trehjuling utan trampor, för att själv ta fart, i julklapp, men hon har inte fattat grejen med att sitta på den utan ska ständigt klättra upp och ställda sig på sadeln och därefter styret. Hon balanserar på en liten, liten pall, på klossarna, på min tjocka ordlista. Hon gillar att sätta sig i saker, som leksakslådan, korgen under vagnen, en tom kartong eller duplolådan. Hon gillar att klättra upp så saker som vagnen, stegen (men hon ropar och förvarnar innan) barnmatstolen (och sätta sig själv), upp på vanlig stol och därefter på bordet, på sänggaveln.

Hon tröttnar aldrig på att sätta på och stänga av tv:n, men sitter sällan någon längre stund och tittar. Ibland när hon är mycket trött kan hon somna i knät om vi tittar på film tillsammans. Hon brukar tycka om att titta på Pino, så den sätter vi på när hon tröttnar på att äta, så äter hon mycket mer.
Disa tycker om att smaka på olika saker. Gärna frukt, men det duger bara om skalet är kvar, även på kiwi och banan, och hon äter aldrig, spottar bara ut. Hon vill smaka på det mesta även om hon sedan inte äter. Favoriter är oliver, blåbär, ärtor och chorizo.

Hon pratar, förklarar, berättar och frågar mycket, men på ett språk vi inte förstår så mycket av. Det är frustrerande för alla tre. Med hjälp av gester funkar det ibland ändå. Och när hon bad om "blablä" och pekade mot köket gick det inte att missförstå att hon bad om blåbär.
Detta med blåbären är lurigt här i Spanien. Det händer att Lidl tar hem några paket ibland och då måste man köpa på sig. Nu är de bären slut och vi har fått tag i en stor påse amerikanska blåbär. Inte lika gott tydligen, men ett okej substitut.
Disa älskar vattenpölar. "plapla" (plask plask) säger hon varje gång hon ser en och pekar mot den. Ett par tvåordsmeningar har det blivit. Mamma, titta och Mamma, Pipe. Varje morgon frågar hon efter Pipen. Oftast ligger han på sin kudde uppe på byrån. Det är i princip det enda ställe där Disa inte kommer åt honom.

En stor grej är att hon säger ja och nej nu genom huvudskakningar. Så mycket enklare det har blivit! Dessutom säger hon ja på spanska; sí (eller tji), det enda spanska ordet hon använder.
När Disa är arg slänger hon saker på golvet. Förut, till exempel, stängde jag dörren om mig till köket, Disa fick vara med sin pappa medan jag gjorde färdigt något, men det ville hon inte. Hon skrek och gick sedan till bokhyllan och slängde alla mina böcker i golvet. När hon fick en tillsägning gick hon fram till rittavlan och började tugga på kritorna samtidigt som hon stirrade argt på sin pappa. Ibland slänger hon sig själv i golvet också, men det är inte så effektfullt, för hon är försiktig och lägger långsamt ner huvudet för att inte slå sig.
Hon älskar att bära stora och tunga saker och blir arg när det inte går.
Hon sätter på en leksak som spelar och snurrar runt runt och blir yr till musiken.
Favoritleksakerna är julklappstrumsetet och den stora svarta rittavlan. Hon ägnar mycket tid åt att rita. Ibland tar hon tavelkritorna och jagar mig för att rita på mina byxor. Allt som är svart blir ritat på, som soffbordet, tv:n och cd-spelaren.

Disa blir oftast lugn(are) vid läggningen till Jag må hon leva, Fattig bonddräng och Det gåtfulla folket. Om jag väljer fel sång får det motsatt effekt.
Hon är mycket mycket mammig och ofta är det fint och ibland blir jag tokig. Kan inte gå ut ur ett rum utan att hon springer efter och ropar efter mig. I köket kan hon sysselsätta sig en stund med att leka med kylskåpsmagneterna, ibland klädnyporna, sedan går hon loss på brödskåpet och Pipens kattmatskål. Därefter brukar jag ge upp. Om jag ska hänga tvätt hjälper hon gärna till och räcker mig plagg.
En dag hade Disa en torr snorkråka utanför näsan. Jesús tog bort den och låtsades kasta den på mig. Det tyckte Disa var så skoj, så efter det började hon själv att ta snorkråkor från sin näsa (egentligen drog hon bara i den, hon hade nog inte riktigt förstått :-) och kasta mot mig, varefter jag utropade Usch, vad äckligt!
Åh, vad roligt hon har haft åt det!

Disa är väldigt nyfiken på andra barn men ger sig sällan in i leken, står hellre och betraktar. Om det inte är stora barn, för då händer det att hon kommer med i leken.
Hon vill gärna leka på lekplatser och säger alltid Titta och pekar när hon ser en, för att vi ska gå dit.
Här där vi bor i ett tråkigt storstadsområde finns så klart varken gräs eller kottar utanför huset, Disa brukar istället gå och känna på parkerade bilarns nummerplåtar med sina små händer och jag har börjat läsa dem för henne, så att hon kanske lär sig bokstäver och siffror så småningom.

Hon avskyr påklädning men ställer sig gärna, och försöker gå, i mina stora skor.
Nagelklippning är inte längre krig.
Ibland tar hon Jesús ansikte mellan sina händer och pussar honom på munnen. Hon har gjort det med mig en gång.
Hon drar ut lådor för att leta spännande saker, och gillar att passa ihop grejer, som locket på nappflaskan, salvan i förpackningen, locket på tuschpennan, ringarna på pinnen.
En favoritlek är att Disa smäller igen en dörr och att jag ska knacka och komma in, och då springer hon tjutandes av skratt iväg.
Hennes ögonbryn har mörknat, håret likaså. Håret har växt så att korkskruvarna börjar hänga ner.
Den här ungen är det finaste jag har varit med om. En ganska allvarlig, betraktande, fundersam liten tjej, men som gärna skrattar högt när något roligt händer. Hon är så rolig att vara med. Det mesta blir roligare med henne!