Mammig

- Mamma! Mamma! Mamma!
När Disa blev trött på promenaden med Jesús började hon säga mamma för att han skulle fatta att det var dags att gå hem till mig.
Det gick inte, jag skulle jobba en timme till, men ändå. Lilla hjärtat.
När det var farfar som tog hand om henne började hon säga Mamma när hon märkte att de skulle åka upp i lägenheten. Ute var okej, men sedan ville hon till mig.
Jag är Disas favoritperson just nu. Ibland är det jobbigt, eftersom jag inte ens kan gå till ett annat rum utan att hon kommer. Hon vill vara med mig hela tiden. När hon äter ska jag vara med, när hon vaknar ur en otäck dröm på natten ropar hon efter mig, trots att Jesús är där.

Mest är det fint.

Det kanske inte är så konstigt.

Jesús är ännu lite frånvarande efter allt som har hänt. Jag spenderar mest tid med Disa. Dessutom är Jesús, som är toppen på många sätt, ingen lekpappa, så det är jag som sitter på golvet och bygger med klossar, rasar torn med bilarna, dansar med Disa, bär runt henne i tvättkorgen, springer med henne i vagnen, snurrar runt med henne på axlarna, gör tåramsor, håller upp täcket i sängen som en koja som vi kryper in i. Håller henne i famnen är vi sitter i soffan och ser på film. Låter henne smaka på chokladen. Duschar och badar med henne, jagar henne, hjälper henne att ställa sig i mina gummistövlar eller klappar händerna när hon dansar på soffbordet.
Vi har roligt tillsammans och skrattar mycket.
Ungen min.

Semester med en dags varsel - utnyttjade arbetare

Det är så frustrerande!
Den här höga arbetslösheten, vad gör den med folk? Vilket skitjobb man än har så ska man vara tacksam över att ha ett jobb. Det går ju liksom inte att byta jobb bara för att man blir utnyttjad av arbetsgivaren, till exempel. Vilket väl de flesta blir som inte har en statlig anställning.

Det är långhelg i Andalusien. I Jesús ena grupp har de försökt byta dag på fredagsrepet för att kunna ta långhelg även från gruppen, men det har varit svårt. Ända till i onsdags var det oklart hur det skulle bli.
- Om M måste gå på semester någon av de här dagarna så kan vi repa på torsdag, för då är han ju ledig hela dagen. Annars måste vi ta det på fredagskvällen som vanligt, förklarade Jesús.

Det positiva är att M faktiskt får betald semester.
Det negativa är att det är företaget som bestämmer när han ska ta ut semestern. Med en eller ett par dagars varsel.
M har en typisk spansk lön, så han hade ändå inte kunnat åka med familjen på en semesterresa, men det kan ju ändå vara skönt att kunna planera lite.


Och låt mig i sammanhanget nämna min kompis L, som i dagarna går och väntar på resultatet från den examen hon gjorde för någon månad sedan.
Oposiciones, ni vet, tävlingar i examensform om fasta, statliga tjänster. Det tävlas om allt från polisjobb och lärartjänster till gatsoparjobb (Läs Bortugal-Åsas inlägg, lite annorlunda i Portugal vem som blir gatsopare). Vinsten är en trygg, relativt bra betald tjänst.
L tävlar om en tjänst som bibliotekarie. 80 tjänster bland över 2 000 sökande. Chansen är liten. Så L ska snart skriva oposiciones för jobb som diskplockare på ett sjukhus också.


Nämnde jag att L har två högskoleutbildningar?

Att lära sig svenska - och spanska

Sol som sol skrev om svårigheten med att lära sig spanska.
Min väg till språket gick så här: Nio månader i Bolivia utan tidigare kunskaper i spanska. Jag lärde mig genom att lyssna och prata. Snabbt och effektivt, jag var så illa tvungen, jag kunde inte kommunicera innan jag lärde mig tillräckligt med spanska. Jag glömmer aldrig hur det var att vara utan språk, befinna mig på en helt ny plats utan att kunna kommunicera med någon. Hur behoven av att höra musik och att skriva blev väldigt stora.
Sex månaders språkkurs i Ronda i Spanien för att lära mig grammatiken. Suveränt bra skola. Blev dock distraherad i studierna av en viss spanjor.
Spanjoren i fråga ledde till Spanienflytt, till en stad där engelskkunskaperna är mycket knappa. Det som sägs, att bästa sättet att lära sig spanska är en spansk partner, stämmer.


När jag tänker efter var det inte detta jag tänkte skriva om. Det bara kom ändå.
Egentligen ville jag kommentera det andra som Emma skriver, att det är svårt att lära sig spanska i Andalusien, där språket talas snabbt och vissa bokstäver försvinner i den talade spanskan.
Det akn hon ha rätt i. Men det är ingenting mot svenskan!
Har ni tänkt på hur svårt det är för en spanjor att lära sig svenska?
Spanskan har en helt annan prosodi. Det är mycket svårt att lära sig den sjungande, orytmiska svenskan. men det finns några regler att hålla sig till för att i alla fall förstå den.
Lite förenklat:

1. Endast viktiga ord i en mening är betonade. De andra orden säger man jättesnabbt.
2. Betonade ord har lång vokal eller lång konsonant.
3. Melodin går upp eller ner på lång vokal/lång konsonant.
4. Vi uttalar inte alla bokstäver.

Har ni tänkt på hur många bokstäver och ljud som försvinner eller ändras i svenskan?
Jag gjorde en övning med ett par elever. De skulle lista ut vilka fraser som döljer sig bakom den här talade, utskrivna svenskan:

senbörjajaträffaråmä

jaabörja

ensåndä

durå

devisstejante

huskaffarunyakompisarå


I Sverige läggs alldeles för stor vikt vid perfekt, accentfri svenska. Det är mycket tråkigt, tycker jag.
Tack och lov är det inte så i Spanien.

Vi blir gamla

Jesús fyller år om några veckor.
- 41, ja det är inte lite det. Nu blir du gammal, retas jag med honom.
- Kanske läge att du får hårfärgningsmedel i present? Antirynkkräm? Hehehe... 41 minsann.
Det rör inte Jesús ett dugg. Han är ointresserad av ålder.
Jag med.Jag tänker aldrig på hans ålder, eller min egen. Det upptäcker jag nu.
- Du själv då, säger han, du håller också på att bli gammal. Du fyller...
- Ja, vet du hur mycket jag fyller?
- 32 eller 33.
- Ja. Nej... 34. 34? 1982... 2016... 34! Det är inte möjligt!

Jag hade ingen aning. 34. Vilken kalldusch. Jag var inte beredd, det kom så plötsligt. Jag, 34? Jag behöver smälta det här.

Smutsigt regn

Just nu blåser det sand från Sahara över Sevilla. När man kör ner från Aljarafe syns det lätta sanddammet som ett dis över hela staden. Dammet syns i gatlyktornas sken på kvällen, håret blir strävt av sanddamm och luften luktar sand.
Till och med regnet blir annorlunda.
Smutsigt.
Det händer ibland. Det där som man lite skämtsamt brukar säga när det regnar, att bilen blir ren, gäller inte nu. Tvärtom.
Och tvätten som råkat hänga ute är inte längre ren.

Bilrutan efter regnet...

Tapas och utflykt

Det vände från en dag till en annan.
Det hotande regnet, kylan, de hårda vindarna som fått Disa att blåsa omkull bara försvann. Våren kom.
Vi packade bilen med lite oklara planer, vi ville bara ut ur stan.
Ett bra ställe att tänka på, och en bra start på alla utflykter, är Miketes bar i Las Pajanosas. Vårt stamställe när vi bodde där. Vi beställde ensaladilla rusa, vildsvin i tomatsås och stekt, panerad aubergine och drack iste och öl och lät oss värmas av solen.

Disa var inte så intresserad av att sitta stilla. När hon ätit upp alla oliver klättrade hon ner för stolen och gick och tittade på allt som hände runt omkring, alternativt försökte ta trappan upp till bilvägen.
Jesús som jobbat två år i Las Pajanosas, tyckte först att det var roligt med alla han kände som ville hälsa, men blev sedan allt mer besvärad, och hade till slut så bråttom iväg att vi inte hann köpa något knippe vildsparris till hans pappa som det var tänkt.
Vi tog den gamla landsvägen, körde förbi en enorm hage med svarta tjurfäktningstjurar, förbi en apelsinförsäljare vid vägkanten, nedför berget och parkerade vid La Minilla, i änden närmast Sevilla.

Det finns en relativt ny restaurang där, inredd i ett gammalt stationshus, som vi blev sugna på att prova. Det var fullsatt och vi var mätta efter lunchen, men köpte varsin glass.

Det var riktigt varmt, så vi tog av de tjocka tröjorna.
Disa var så himla glad. Hon gick och svängde med armarna, ropade Titta, försökte hela tiden ta sig ner för branten och ner till vattnet. Det var härligt att kunna släppa henne nästan fritt (det var det där med branterna ner mot vattnet). Inte behöva se upp för biltrafik hela tiden eller ha marken strösslad av hundbajs, som i stan.
Milde tid vad jag avskyr att bo i stan.

Hon tittade på hundar, fjärilar, familjer som gick eller cyklade vägen till El Ronquillo, plockade blommor, la sig ner på grusvägen och stoppade småstenar i munnen.

Efter någon kilometer blev hon trött. Vi satte henne i vagnen och efter en liten stund somnade hon.
Jesús och jag satte oss i skuggan av en träd.

När Disa vaknade tog vi fram matsäcken. Chorizo, bröd, sardiner i tomatsås, kex, crabsticks, ärtor (D gillar det) och blåbär. Och en liten bit choklad som blev över dagen innan.

Det var så skönt där i skuggan av trädet.
Det blev blöjbyte i gräset, och sedan hittade Jesús lavendel och rosmarin, och visade Disa hur man kan gnugga bladet för att det ska dofta gott.

Framåt halv sex gick vi tillbaka mot bilen.
Disa var trött men väldigt glad. Hon tog mitt ansikte flera gånger och pussade mig på munnen, och kramade mig om halsen när jag bar henne.
Bästa sortens söndag.

Tramsiga spanjorer! Det är bara regn!

Det borde vara tvärtom. Men faktum är, att ju längre tid jag bor i Spanien, desto mer provocerad blir jag av spanjorers trams med vädret!

"Vi kan inte fotografera barnen på förmiddagen. Det kan vara dimma och dagg i gräset, de kan bli förkylda. Vi får vänta till tolv, ett-tiden."

"Såg på vädret att det kan bli regn i morgon. Då kommer vi inte. Vi har ju barn, ni vet."
"Men vi ska ju åka bil ända till dörren? Vad kan hända? Att luften är ännu fuktigare än vanligt? Att er fyramånaders får en regndroppe på sig, trots paraply och regnskydd? Fyramånaders dör inte av några vattendroppar!"

"Tyvärr, vi kan inte gå ut i dag för det blåser."
"Men det är ju 18 plusgrader!"

"Jag förstår om ni inte kan komma. Det blåser ju och tidigare regnade det lite. Disa som har varit förkyld och allt."
"Men vi ska ju inte vara ute ens, jag parkerar ju mitt framför huset!"

"I dag kan vi inte gå ut, det är kallt, barnet kan bli sjukt."

Tant på bussen till annan tant, sneglandes på två barnvagnar med regnskydd:
"De borde inte ha tagit ut barnen i dag. De borde ha stannat hemma."
"Regn är inte farligt!"



Jag blir så PROVOCERAD!
Har ni varit med om något så mesigt någon gång?
Sydspanjorens värsta fiende är varken arbetslösheten eller politikerna, det är vädret. Allt som avviker från det normala (soligt, vindstilla, torrt) är farligt. Farligt! Särskilt för barn. Barn får absolut inte utsättas för väder, för då blir de sjuka. Vind, dimma, regn, kyla är farligt.
Om det regnar ställs konserter in, parader, karnevaler, evenemang. Folk stannar hemma. Det blir kaos i trafiken. och barn få på inga villkor gå ut. Inte ens på rast i skolan. De måste stanna inne. "För hur skulle det se ut om en massa barn sprang omkring och halkade med sina paraplyer och blev blöta om fötterna?"
Jag blir provocerad. Rent av arg. Och ältar, ältar knäppa väderkommentarer och svarar fränt inne i huvudet.

Vad tror ni, Sevillabor, att era landsmän i norra Spanien gör? Eller skandinaver? Om svenskar vore lika mesiga, tramsiga som ni, skulle vi vara ute max tio dagar om året!

Disa, ett och ett halvt år

För några veckor sedan, mitt i eländet, fyllde Disa ett och ett halvt. Låt mig skriva lite om henne som hon är nu!
Disa tycker om att balansera. Hon fick en liten trehjuling utan trampor, för att själv ta fart, i julklapp, men hon har inte fattat grejen med att sitta på den utan ska ständigt klättra upp och ställda sig på sadeln och därefter styret. Hon balanserar på en liten, liten pall, på klossarna, på min tjocka ordlista. Hon gillar att sätta sig i saker, som leksakslådan, korgen under vagnen, en tom kartong eller duplolådan. Hon gillar att klättra upp så saker som vagnen, stegen (men hon ropar och förvarnar innan) barnmatstolen (och sätta sig själv), upp på vanlig stol och därefter på bordet, på sänggaveln.

Hon tröttnar aldrig på att sätta på och stänga av tv:n, men sitter sällan någon längre stund och tittar. Ibland när hon är mycket trött kan hon somna i knät om vi tittar på film tillsammans. Hon brukar tycka om att titta på Pino, så den sätter vi på när hon tröttnar på att äta, så äter hon mycket mer.
Disa tycker om att smaka på olika saker. Gärna frukt, men det duger bara om skalet är kvar, även på kiwi och banan, och hon äter aldrig, spottar bara ut. Hon vill smaka på det mesta även om hon sedan inte äter. Favoriter är oliver, blåbär, ärtor och chorizo.

Hon pratar, förklarar, berättar och frågar mycket, men på ett språk vi inte förstår så mycket av. Det är frustrerande för alla tre. Med hjälp av gester funkar det ibland ändå. Och när hon bad om "blablä" och pekade mot köket gick det inte att missförstå att hon bad om blåbär.
Detta med blåbären är lurigt här i Spanien. Det händer att Lidl tar hem några paket ibland och då måste man köpa på sig. Nu är de bären slut och vi har fått tag i en stor påse amerikanska blåbär. Inte lika gott tydligen, men ett okej substitut.
Disa älskar vattenpölar. "plapla" (plask plask) säger hon varje gång hon ser en och pekar mot den. Ett par tvåordsmeningar har det blivit. Mamma, titta och Mamma, Pipe. Varje morgon frågar hon efter Pipen. Oftast ligger han på sin kudde uppe på byrån. Det är i princip det enda ställe där Disa inte kommer åt honom.

En stor grej är att hon säger ja och nej nu genom huvudskakningar. Så mycket enklare det har blivit! Dessutom säger hon ja på spanska; sí (eller tji), det enda spanska ordet hon använder.
När Disa är arg slänger hon saker på golvet. Förut, till exempel, stängde jag dörren om mig till köket, Disa fick vara med sin pappa medan jag gjorde färdigt något, men det ville hon inte. Hon skrek och gick sedan till bokhyllan och slängde alla mina böcker i golvet. När hon fick en tillsägning gick hon fram till rittavlan och började tugga på kritorna samtidigt som hon stirrade argt på sin pappa. Ibland slänger hon sig själv i golvet också, men det är inte så effektfullt, för hon är försiktig och lägger långsamt ner huvudet för att inte slå sig.
Hon älskar att bära stora och tunga saker och blir arg när det inte går.
Hon sätter på en leksak som spelar och snurrar runt runt och blir yr till musiken.
Favoritleksakerna är julklappstrumsetet och den stora svarta rittavlan. Hon ägnar mycket tid åt att rita. Ibland tar hon tavelkritorna och jagar mig för att rita på mina byxor. Allt som är svart blir ritat på, som soffbordet, tv:n och cd-spelaren.

Disa blir oftast lugn(are) vid läggningen till Jag må hon leva, Fattig bonddräng och Det gåtfulla folket. Om jag väljer fel sång får det motsatt effekt.
Hon är mycket mycket mammig och ofta är det fint och ibland blir jag tokig. Kan inte gå ut ur ett rum utan att hon springer efter och ropar efter mig. I köket kan hon sysselsätta sig en stund med att leka med kylskåpsmagneterna, ibland klädnyporna, sedan går hon loss på brödskåpet och Pipens kattmatskål. Därefter brukar jag ge upp. Om jag ska hänga tvätt hjälper hon gärna till och räcker mig plagg.
En dag hade Disa en torr snorkråka utanför näsan. Jesús tog bort den och låtsades kasta den på mig. Det tyckte Disa var så skoj, så efter det började hon själv att ta snorkråkor från sin näsa (egentligen drog hon bara i den, hon hade nog inte riktigt förstått :-) och kasta mot mig, varefter jag utropade Usch, vad äckligt!
Åh, vad roligt hon har haft åt det!

Disa är väldigt nyfiken på andra barn men ger sig sällan in i leken, står hellre och betraktar. Om det inte är stora barn, för då händer det att hon kommer med i leken.
Hon vill gärna leka på lekplatser och säger alltid Titta och pekar när hon ser en, för att vi ska gå dit.
Här där vi bor i ett tråkigt storstadsområde finns så klart varken gräs eller kottar utanför huset, Disa brukar istället gå och känna på parkerade bilarns nummerplåtar med sina små händer och jag har börjat läsa dem för henne, så att hon kanske lär sig bokstäver och siffror så småningom.

Hon avskyr påklädning men ställer sig gärna, och försöker gå, i mina stora skor.
Nagelklippning är inte längre krig.
Ibland tar hon Jesús ansikte mellan sina händer och pussar honom på munnen. Hon har gjort det med mig en gång.
Hon drar ut lådor för att leta spännande saker, och gillar att passa ihop grejer, som locket på nappflaskan, salvan i förpackningen, locket på tuschpennan, ringarna på pinnen.
En favoritlek är att Disa smäller igen en dörr och att jag ska knacka och komma in, och då springer hon tjutandes av skratt iväg.
Hennes ögonbryn har mörknat, håret likaså. Håret har växt så att korkskruvarna börjar hänga ner.
Den här ungen är det finaste jag har varit med om. En ganska allvarlig, betraktande, fundersam liten tjej, men som gärna skrattar högt när något roligt händer. Hon är så rolig att vara med. Det mesta blir roligare med henne!

Scones, ensamtid och Jesús kommer tillbaka

Det var skönt att få hem Jesús efter all sjukhusvistelse och begravning.
Men han var inte sig själv. Det kunde man vänta sig förstås, men ändå...
Det visade sig att han hade fått en rent fysisk reaktion. Det blir väl så om man sover max fyra timmar per dygn, ibland inte alls, i en och en halv veckas tid, och är på helspänn alla vakna timmar.
Jesús var helt slut. Skakade i benen, var yr, hade huvudvärk och var totalt orkeslös. Orkade inte mycket mer än att sitta stilla eller ligga ner. Men det tog ett par dagar innan han berättade varför han inte gjorde något.
Under tiden kändes det allt mer hopplöst och jag undrade hur länge det skulle gå utan hjälp. Det blev ännu en natt med städ och disk till klockan fem på morgonen. Jag var återigen själv med Disa, trots att J var hemma.
I måndags fick J fortsatt sjukskrivning samt en medicinsk förklaring på vad som var fel med honom och samma dag började det vända. Det har blivit bättre och bättre och i morgon ska han börja jobba igen.

I går hände något helt oväntat och alldeles fantastiskt. Genom tillfälligheter. Ett jobb som flyttades, en träff som blev inställd, en reservplan som inte gick, och plötsligt insåg jag att jag var ensam hemma utan något att göra. Jag skulle säkert vara ensam en och en halv timme innan Jesús kom tillbaka med Disa.
Vad skulle jag göra med tiden??
Se på film och äta choklad? Diska? Fixa middag? Leta efter mycket viktigt papper? Sticka och lyssna på radio? Baka sockerkaka? Vika tvätt? Skicka mejl? Förbereda nästa dags jobb? Bråttom bråttom, måste bestämma mig, klockan tickade på, mitt velande gick ut över min ensamma tid, jag förlorade den...
Jag blev så stressad av alla alternativ att hjärtat tycktes slå fortare.
Jag valde alternativet som absolut inte går att göra när Disa är hemma, och som Jesús inte kan göra istället.
Se på film!
Jag skyndade ner till kinesbutiken för att köpa chips, choklad och läsk, handlade bananer och avokado i fruktaffären på vägen, upp igen, letaletaleta efter serien jag ville se, jag har en god vän som förser mig med bra tv-serier och jag var så tacksam i denna stund!
En och en halv timme, två avsnitt, fick jag medan det mörknade ute. Helt ensam med en fängslande, rolig serie.
Jag var så glad efteråt att jag kände mig lite hög.
Det kändes som den bästa en och en halv timmen det här året.

Sedan började jag baka scones. Då kom min efterlängtade unge och Jesús hem.
Det var så mysigt att äta nybakade, varma scones med sylt och smör och pålägg och grönsaker, så svenskt att äta paprika, tomat och gurka på smörgåsen, man gör inte så här. Jesús var tvungen att fråga var grönsakerna skulle vara.
Men efter stunden i köket med Disa och därefter ätningen var jag helt slut igen. Finns inget som är så mentalt tröttande som att ha Disa i köket och sedan få henne att äta, samtidigt som man själv ska få i sig något.
Kommer inte på något annat just nu.
En bra onsdag i alla fall!

Spansk begravning, och en mycket ledsen Disa

I tisdags var det över. Familjen samlades på sjukhuset. Ja, de flesta var ändå där hela tiden.

På onsdagen var vi, samt svärmor, på tanatoriet. Ett tanatorium är en byggnad dit den döda förs i kista, och där tar de närmast sörjande emot vänner och släktingar fram till kremeringen. Varje familj får tillgång till ett rum med ett par soffor, lite drycker och fikabröd samt kistan, stängd eller öppen beroende på familjens önskan, bakom en glasvägg. Sedan kommer alla vänner och släktingar dit för att tillbringa dagen med de närmast sörjande.

När någon dör här går en telefonkedja igång. Varje avlägsen bekant, verkar det som, informeras om den som avlidit, och folk ringer och skickar meddelanden och kommer till tanatoriet för att hålla sällskap.

Jesús hade fasat för det här. Han har isolerat sig helt under den här tiden och inte velat prata med någon. Han hade inte alls någon lust att behöva träffa folk, men nu är det så det går till i Spanien. Han råkade dessutom vara den första i familjen på plats och fick börja ta emot släktingar ensam. Efter ett par timmar var han så trött på alla frågor från grannar och föräldrarnas bekanta om vad som hänt, om hon led mycket och så vidare, att han stack därifrån och satt i en park med en vän istället, och dit kom också hans besökare för att träffa honom.

Jag tror att han uppskattade alla egna besök, de egna vännerna och kollegorna som var hänsynsfulla och inte frågade efter detaljer och beklagade sorgen.

På eftermiddagen hölls en mycket opersonlig gudstjänst, och några timmar senare kördes kistan för kremering. Innan den fördes in i ugnen täcktes den av för att de närmaste skulle se att det var rätt person.

Dagen efter hämtades urnan med aska och sattes i det lilla skåpet på kyrkogården. Här grävs de döda inte ner.

Vad jag kommer att minnas mest från dagen på tanatoriet är Disa. Tyvärr.

Hur mycket jag än har försökt kunde det inte undvikas att Disa skulle påverkas av allt som hänt.
Jag har försökt hålla ihop allt så att Jesús har kunnat koncentrera sig på det enda; att vara hos sin mamma på sjukhuset. Han har bara kommit hem för att sova, ibland inte ens det.

Det är svårt att göra allt själv med ett litet barn. Laga mat till oss, diska, hitta barnvakt... Medan Disa är vaken går det inte att göra något. Jag har varit ute och gått med vagnen i timmar, desperat, för att få henne att somna, hon har missat måltider eftersom hon somnat vid fel tidpunkt, men då har jag kunnat laga mat under tiden. En natt diskade och städade jag till klockan fem på morgonen, för det fanns ingen annan tid på dygnet, och det var akut.

Jag har varit stressad och orolig och ledsen och det har ibland gått ut över Disa. Denna snälla, snälla unge, som nyss fyllde ett och ett halvt år och som hade namnsdag i onsdags. Blivit blixtarg och vrålat åt henne för att hon har fått bajs på fingrarna vid blöjbytet eller lagt jord från blomkrukan på golvet och sådana struntsaker. Eller när hon hängt i mina ben och skrikit för att jag inte har tagit upp henne i famnen eftersom jag inte kunnat medan jag fixat frukost åt henne, och hon och till slut bitit mig i benet av ilska. Vid fyra-femtiden varje eftermiddag har jag varit så stressad för att få henne i ordning och lämna henne hos någon för att själv kunna åka till sjukhuset för någon eller ett par timmar, att när jag äntligen kommit iväg har jag sprungit till bussen.

Disa har lämnats hos olika personer varje dag. hon är inte van att bli bortlämnad och tycker inte om det. Har gråtit, gått och letat efter mig, frågat efter mig.

Sista lämningen var i onsdags för att jag skulle kunna vara med på tantoriet. Disa skulle få vara hemma hos Lidia som bor i närheten. Lidia är annars en av Disas favoriter, men det har väl blivit för många lämningar. Sent på eftermiddagen ringde jag för att höra om de var i närheten, vi skulle fika med Jesús vänner som var där, och komma ifrån tanatoriet en stund, kanske ville de titta förbi?
Och Lidia kom med Disa i famnen, och jag har aldrig sett Disa så ledsen förut. Någon sa att hon verkade nyvaken. Hon hade vaknat en halvtimme tidigare, men det där var inte ett nyvaket ansikte. Det var ett mycket, mycket ledset ansikte. Hon blev inte ens glad att se oss. Det var resignation och hopplöshet och sorgsenhet, som att det inte spelade någon roll, för vi lämnar bara bort henne ändå.
Helt tyst var hon också, hon som pratar så mycket annars. Vatten ville hon inte ha, ingen drickchoklad från min kopp, inget kex. Hon ville bara ner på golvet och gå ut.

Hon var med oss på baren, sedan fick hon följa med till tanatoriet. Jesús gick in och berättade för sin pappa att Disa var där, och han kom genast ut för att träffa henne, de har inte setts sedan innan sjukhusvistelsen, och han tog henne tyst i famnen, sa inte ett ord, bara höll om henne, och efter en stund började Disa prata med honom. Hon berättade på sitt sätt och visade sin farfar olika saker som hon såg, och blev mer sig själv. Efter en stund lekte hon lite i trappan med mig och Lidia, och jag bestämde att nu är det slut på den här tanatoriehistorien, jag lämnar inte Disa en gång till, jag följer inte med till kremeringen och väntar där borta i flera timmar. Det är slut på den här förfärliga perioden nu. Så jag åkte hem med Disa.

Vi köpte äppeljuice och  pommes frites med sås på kebabstället mitt emot och Disa åt och åt, hon äter så lite när hon är borta och behövde väl ta igen, jag har ändå försökt att pricka lämningarna så att jag har varit med henne vid de större måltiderna, och hon åt två tredjedelar av den stora portionen med pommes frites och kladdade ner soffa och fjärrkontroll och mobil och leksaker, men det spelade ingen roll, hon blev allt mer sig själv igen.

Min fina, oskyldiga unge. Det har inte gått bra det, här, men jag har inte kunnat göra det bättre tyvärr. Jag ska lappa ihop så gott jag kan.