Att sova hemma hos främmande människa

Vi sparade in en hotellnatt, och det var bra, men jag önskade ändå att det var ett hotell vi var på väg till när vi stressat körde i mörkret och letade efter byn där vi skulle sova.

Vi var i Almería i helgen.
Måndag var helgdag i Andalusien eftersom den riktiga helgdagen råkade infalla på söndagen, och för att folk inte ska gå miste om en ledig dag togs den alltså ut igår.
Jesús skulle spela med sin grupp i El Ejído på lördagskvällen.
Arrangören erbjöd alla i gruppen sovplats, även Jesús, trots att han tog med både mig och Disa.
Vår sovplats var hemma hos arrangören.

Inne hos arrangören satt hans fru och tittade på tv. Ena dottern låg och sov, andra fick sova hos morföräldrarna för att vi skulle få plats. Vi skulle nämligen sova i hennes rum.
Vi hälsade snabbt på frun, blev ledda uppför trappan och anvisade det rosa flickrummet med två smala, rosa sängar och rosa leksaker på hyllorna i rummet.
Just när arrangören och Jesús var på väg att åka kom det fram att Jesús inte skulle komma tillbaka förrän nästa dag, han och arrangören skulle sova i dennes föräldrars hus. Jag skulle stanna ensam med Disa i det främmande huset med en kvinna jag inte kände  tills... när?
Uhm?
Här kändes det väldigt, väldigt obekvämt.
Väldigt obekvämt.
Så obekvämt att jag kände ett akut behov av att tala om det för någon, men inget meddelande blev skickat eftersom Disa gjorde allt för att få tag i de förbjudna leksakerna i rummet.
Jag var nu ensam med Disa och tog med henne ner en våning till frun, för att värma vatten till Disas nappflaska. Vi försökte prata lite, sedan gick Disa och jag upp till vårt rum, som var rena drömmen för min unge, med klistermärksfjärilar på väggarna, målarburkar och leksaker, leksaker. Jag tänkte inte gå ut därifrån förrän nästa morgon igen.
Jag funderade på vad vi skulle göra då. När skulle Jesús komma?
Hela situationen, att sova hemma hos denna okända familj, var så obekväm att jag hade svårt att somna. Disa också. Dessutom frös jag så förbaskat, trots att det var mycket varmare än i Sevilla, vi befann oss ju vid den varmare kusten. Men vi hade bara ett lakan och en mycket tunn filt över oss.
Vi vaknade båda två gång på gång, och jag undrade om jag hade sovit alls när J knackade på dörren vid halv sju på morgonen.
Gissa om jag var glad att se honom!
Han hade övertalat arrangören att ta med honom tillbaka igen och få sova med oss.
Nu var det de andra i gruppen som befann sig i en obekväm situation.
De blev lämnade i arrangörens föräldrars hus. De hade väl uppfattat det som att föräldrarna inte var i livet längre och att huset brukade stå tomt, men när de lite berusade hårdrockarna rumlade in vid sextiden på morgonen satt det äldre paret och väntade på dem.
Där var det deras tur att bli lämnade ensamma.

Det var en konstig situation, och mycket obekväm, men verkligen snällt att upplåta sångplatser åt oss allihop. Denne arrangör brukar visst göra det, mån om att det inte ska kosta grupperna som kommer för att spela mer än bensin.
Det är annars dyrt att spela här...