För några dagar sedan träffade jag ett par kompisar med barn som är lite yngre än Disa.
Vi fikade och gav barnen mat samtidigt; puré.
Och jag såg på när de matade sina barn, och tänkte: Så kan det också vara. Så enkelt.
Ja, det såg så enkelt ut. Stoppa ner skeden i burken/fatet, närma sig barnets mun med skeden, barnet öppnar munnen, skyffla in, svälj, mer mat, och så höll det på, det ena barnet åt ungefär lika mycket under den måltiden som D äter på en vecka.
Det var inte som hos oss: titta på allt utom maten, böja ner huvudet och pilla med något och göra munnen ointaglig, knipa ihop läpparna, stå upp, vända bort huvudet, bli distraherad, försöka lura, leka, byta maträtt en stund, tre skedar här, tre skedar där, vatten, mer mat, vatten, sprattel, lillan försöker skvätta iväg maten från skeden...
Och det slog mig, att det är inte vårt fel att Disa äter lite. En del barn äter när de är hungriga, äter det de får. Andra barn är rätt ointresserade av mat. Blir mätta fort. Äter bara om de är hungriga och samtidigt erbjuds något som de är sugna på, annars inte.
Jag upptäckte att jag ständigt känner mig skyldig till att Disa äter lite. Analyserar varje kväll vad vi gjort fel och vad vi borde gjort bättre, gjort annorlunda, vad vi kan göra annorlunda. En enda gång har jag varit fullkomligt nöjd med vår insats. Det var ett par söndagar sedan då vi var hemma och ägnade exakt hela dagen åt att få i Disa mat. På kvällen kände jag att vi gjort precis allt, utom att laga potatismos eftersom potatisen var slut. Ändå hade hon ätit bara knappt märkbart mer än en vanlig dag.
Tänk den dag då hon kan tala om själv vad hon vill äta. Detta testande med olika frukter, ägg, mos, puré,för att se om något går ner, gå mig ibland på nerverna.
I går var en sådan dålig matdag att på kvällen när J tog med Disa på blueskonsert, gick jag och köpte nya skedar för liten att hålla själv, haklapp och färdig puré av en sort som vi inte provat tidigare. Skulle ha köpt smörgåsrån också som jag har hört finns, men glömde.
Sedan lagade jag mat till klockan halv tre på natten. Gazpacho och potatismos som ofta fungerar, samt risgrynsgröt för att testa och en ny puré på nötkött, potatis, morot, lök och brytbönor.
I morgon tar vi nya tag.
Jag förstår precis hur du har det. Min äldsta son är nu tre och ett halvt och han har aldrig ätit bra. "Bra". Vi hade likadant som ni och min man har till och med gått i terapi för att hans son äter kasst. Jag blir helt amazed när jag hör vad andra barn äter på en dag när vår treåring kan äta en flaska välling och två köttbullar på en dag.
SvaraRaderaVi har i så många år försökt släppa mat-situationen. Att han ligger många kurvor under "normalt". Det är svårt, så jävla svårt. Han verkar dock frisk och läkarna säger att han inte är undernärd, så jag måste lita på det. Kram.
Det finns fler! Fattar ju att det gör det, men att få en kommentar från en...
RaderaMaten är en av de största grejerna med föräldraansvaret. Att hålla barnet varmt och torrt och rent och ge det mat så att det växer. Där är basen. Och att liksom misslyckas med det...
D går på regelbundna kontroller, det är inte längre tal om sondmatning och läkarna säger att hon har stabiliserat sig lite, vi behöver alltså inte komma tillbaka med bara fyra veckors mellanrum, så det är positivt. att hon inte ligger under lägstakurvan utan på den är också positivt. Frisk och pigg och stark är hon. Det är som det är.
Hur har det gått med maten med den yngre?
Den yngre äter allt. Vilket är så himla skönt - det är inte oss det är fel på! Vet ju att det inte är så, men så känns det.
RaderaJa, så känns det. Vad skönt att den lille äter! Vad enkelt det måste kännas i jämförelse!
RaderaJag förstår att ni har provat allt och att det är inte er det är "fel" på. Måste nu skynda mig och säga att det är ju inte fel på Disa heller, det är inte så jag menar.
SvaraRaderaMen vad händer om någon annan matar eller hjälper er med maten? Någon som är er nära eller en helt främmande människa? Ibland kan det får ungen på helt andra tankar. Tänk om servitören plötsligt skulle prova om ni smyger därifrån? Skulle hon gallskrika då? Eller bli så chockad att hon gapar med munnen och inte tänker på att göra motstånd?
Men en annan sak: hon är pigg, glad och nyfiken, eller hur? Då borde hon må bra!
Hon är pigg och stark och energisk och frisk och så himla nyfiken på allt, så hon mår inte dåligt. Sjuk blir hon inte heller.
RaderaDen enda som hon inte kniper ihop munnen mot genast är sexåriga favoritkusinen, som ibland matar D med banan.
Hej,
SvaraRaderaHar stor erfarenhet av riktiga uppfödningsproblem. Mitt tips: sluta mata! Låt henne äta själv istället. Lägg fram små, kokta bitar av tex potatis, morot, ja whatever. Hon äter det hon äter, ni slipper stressen att sitta där med skeden och truga. Trust me!
Vi provar men är inte där än. D leker med maten, hivar den i golvet, bankar på den, och när hon stoppas något i munnen sväljer hon det inte eftersom hon inte har kommit på grejen med att tugga än. Men det är nog bara fråga om tid. Hon älskar att sitta och gnaga på bröd och äppleklyftor. Det kanske blir lösningen!
RaderaHon mår ju bra och hon växer, så var inte så hårda mot er själva <3 Tids nog kommer hon nog att äta.
SvaraRaderaJag tänker också, testa med plockmat? Hon kanske hellre äter i sin egen takt och på egen hand? Lägg ut typ ärtor och majs och ris och brödbitar och russin och annat på en bricka framför henne så får hon plocka i sig?
Hon har inte lärt sig att tugga än, spottar ut alla bitar när de har varit i munnen en stund. Men när hon börjar tugga blir det nog bra med plockmat!
RaderaTänker lite att oron finns där just för att man som förälder ska lägga energi pâ att göra sitt bästa. För att man älskar sitt barn mer än nâgot annat och känner enormt ansvar. Det betyder inte att man alltid kan göra nâgot för att hjälpa till. Ibland är oron meningslös eller destruktiv. Det kan ju vara sâ att oron bara gör matsituationerna stressade. Om du känner att du inte orkar, att du har testat allt du velat testa.
SvaraRaderaJa dâ kanske det är lättare att lägga över ansvaret pâ Jesus. Typ nu bestämmer du i en vecka... Eller följ en bestämd metod: den spanska eller den svenska, kanske en specifik receptbok. Eller bara sitt ner med papper och penna. Sâ här vill vi göra denna veckan... Just för att känna att du har tänkt igenom för att kanske slippa ângesten. Bara att du har bestämt dig för vad som känns rätt för dig just nu kanske gör att oron släpper en aning.
Sedan tänker du att om fyra veckor dâ kan du sätta dig ner med papper och penna igen men tills dess är du klar med ditt beslut. Typ jag struntar i hur mycket hon äter. Hon hatar ju burkmat och plockmat sâ strunt i det men vi testar lite olika kalla soppor.
Eller typ tvärtom, detta gillar hon, det kör vi mer av, vad du nu känner att du vill göra. Du känner ju faktiskt Disa bäst! Om du tycker det enklaste är att följa spanska kostrâden för att ni bor där och du har stöd av en läkare är det väl inget fel med det.
Oro och ângest kämpar nog alla föräldrar med. Amningen, finmotoriken, talet, sömnen, socialt samspel, grovmotoriken, lära sig läsa, mardrömmar, fobier, sätta gränser eller ge mer frihet, lära barnet cykla, simma, o s v...
Perfekta föräldrar finns inte! Men föräldrar som vill sina barns bästa. Och sitt eget! För man är ju en hel familj. Det är okej att barn är olika och ibland har man jobbiga perioder. Istället kommer ni ha flyt med saker andra föräldrar kämpar med!
Vi har flyt med sömnen! När Disa väl somnar sover hon länge utan att vakna, det är tur!
RaderaVi delar jämt på matningen, det blir så med våra arbetstider. Ibland, som till lunch och middag, kör vi tillsammans. När en tapapr tålamodet (händer inte så ofta längre, vi har vant oss) kan den andra ta över. Vi har lärt oss att se ett mönster, att om D äter urdåligt i några dagar eller veckor vänder det sedan och hon äter mycket bättre.
Jag struntar i matråden. Om D tycker om någonting ger jag det henne gärna dygnet runt i veckor, vad det vara månde, men hon brukar tycka om något ett par gånger bara, sedan tröttnar hon:-)
Föräldraoro blir man nog aldrig av med, men något som har varit bra med matproblemet är att jag egentligen inte har oroat mig för något annat än maten!
Detta verkar ta himla mycket energi från er. Själv har jag bara haft små kortare perioder då det känts som om det enda man tänker på under en dag är att få i ungen mat. Usch vad jobbig det är. När min dotter var runt 1,5 år kunde jag distrahera henne med youtube klipp på iPaden och samtidigt få i henne mat. Det fungerar fortfarande när hon är övertrött, ledsen, arg och hungrig utan att vilja äta. Hon blir distraherad och lugnar ner sig tillräckligt för att få i sig lite middag.
SvaraRaderaJa, det tar mycket energi. Det där med maten finns med hela tiden.
RaderaNär D blir distraherad kniper hon igen munnen för att titta färdigt på vad det nu är och inte bli störd av matningen :-) Hon behöver bli lagom distraherad på rätt sätt, Jesús lyckades ganska bra i dag :-)
Vad bra att det funkar med IPaden!
Jag förstår din oro. Oscar hade ju också reflux precis som Disa och jag blev som besatt av hand matintag. Hur många mililitrar han drack och vad han åt. Han var liten, växte aldrig ur kläderna.
SvaraRaderaMen så läste jag en bok "My Child won't eat" o bestämde mig för att släppa kontrollen. Slutade mata Oscar och lät honom ha kontrollen över vad han åt och hur mycket. I början hamnade allt på golvet men någon gång efter hans ettårsdag så började han äta, och nu när han är två så äter han jättebra. Inte allt, men han äter!
Oliver. Oscars lillebror som nu är fem månader gammal har också reflux föresten men inte alls lika svår och får han medicin så märker man knappt av den. Han väger lika mkt nu som Oscae gjorde när han var 9 månader och har samma kläder som Oscar hade när han var ett år! Så stor skillnad alltså.
Tråkigt att den lille också har reflux, men skönt att det inte är så allvarligt den här gången. Nu var du ju förberedd också, vet vad reflux är och kan mycket om mediciner, så det måste ha varit enklare.
RaderaUndrar om reflux och ovilja att äta hänger ihop?
Det är ju samma här, jag räknar millilitrar, antal skedar, Disa verkar aldrig växa ur kläderna, hon är lika liten som fyra månader ygnre barn, tunn som en spindel ser hon ut när hon kryper...Jag jobbar med att lära henne att äta själv, jag tror på det, men än så länge har hon inte förtått grejen med att tugga. Men det komemr nog1