Påskresan - Nazaré

Vi blev kvar längre än vi hade tänkt i den vackra Buçaco-skogen, så när vi väl kom fram till Nazaré, sista målet på vår lilla Portugalresa, var klockan 22. Vi var hungriga, det var spansk middagstid. Portugiser äter tidigare men tack vare turismen i Nazaré var restaurangerna öppna och fulla med folk.
Vi skulle bara ta oss till hotellet först...
Jag fattar inte varför husnumren inte står i ordning. Vi har varit med om det förr.
- Vilket nummer var det, sa du?
- 2.
- Okej. Här är 103.. .nu är vi vid 44...
- Det gick fort, då får vi vara beredda. Men...kolla! Nummer 95!
Husnumren gick alltså inte att lita på. Nummer två kunde ligga var som helst på gatan.
Jesús, som är bäst på portugisiska av oss, gick ut och frågade om vägen, jag satt kvar med en sovandes Disa, hade bildörren öppen och lyssnade på havet. Det dånade in mot stranden. Jag såg ingenting, det var mörkt och dimmigt. Såg var strandpromenaden slutade men visste inte om havet gick precis intill kanten eller var längre bort. Läskigt.

Eftersom hotellet vare sig hade skylt, husnummer eller reception (den låg 30 meter bort i en restaurang) tog det en hel timme innan vi hittade dit trots att vi varit på rätt gata hela tiden, och klockan 23.30 var vi redo att äta middag. Då var alla restauranger stängda.
Vi hittade en länga kebabkiosker i slutet av den lilla staden. Vi gick in i en av dem. Den var liten, det rymdes bara tre plastbord med stolar förutom den höga disken. Där satt ett par kvinnor och två småtjejer och pratade med kebab-kvinnan som de tydligen kände.
Jesús och jag beställde hamburgare. Medan vi väntade kom den ena lilltjejen fram till oss, hon blev förtjust i Disa, och Disa som älskar andra barn blev lika förtjust hon. Lilltjejen pratade ömsom med Disa, ömsom med oss, och jag fattade ingenting när hon frågade mig saker.
Sedan kom ett lag in. Vilken idrott de ägnade sig åt har jag ingen aning om, men laget var stort, den lilla kebabkiosken fylldes så att den bågnade. Det var häpnadsväckande. Alla dessa idrottskillar runt oss och den babblande lilltjejen fick mig yr, jag lämnade hamburgaren när J var klar och så gick vi.
- Det kändes som att vara med i en Bröderna Marxfilm, konstaterade Jesús.

Nästa morgon förstod jag att vattnet var ganska långt från strandpromenaden. Och att stranden var stor!

Vi åt frukost på en uteservering och gick på upptäcksfärd.
Nazaré är en fiskeort med ungefär 15 000 invånare. Här är fisket levande, man kan se de inkommande fiskebåtarna på kvällen, äta fantastiska skaldjursgrytor och köpa torkad fisk av de äldre damerna vid stranden. Det gjorde vi, Jesús föräldrar brukade göra det på semestrarna i Fuengirola när de var unga, så vi köpte med fisk till dem.

Tidigare kom många till Nazaré för att se hur oxar drog in fiskebåtarna, och för att höra den speciella, gutturala sången när näten togs upp. Det försvann tyvärr när den nya hamnen byggdes.
Det är en ort med ganska mycket turism från Portugal och Spanien men få andra utlänningar.
Det finns en hel del souvenirbutiker längs strandgatan, och det säljs mycket broderat och stickat hantverk.

Men jämte med turismen pågår det vanliga livet.

Många gamla. De äldre männen träffas och pratar...

... de äldre kvinnorna, en del klädda i traditionella dräkter i vilka kvinnorna bär upp till sju kjolar, arbetar, säljer fisk och nötter eller som här, spelat ett slags bollspel med vännerna.

Vid både första, andra och tredje anblicken är det lätt att tänka, att här vill jag bli gammal. Inte i Sverige. Här.

I den nedre delen av staden finns ett gatunät så smalt att på något ställe, sägs det, kommer man inte igenom om man är för bred.
Tar man linbanan upp till stadsdelen Resto får man en hisnande utsikt.

Vi gick till torget och tog en förfriskningspaus. Det var varmt.

Här finns ett litet fint kapell från 600-talet, tillägnat jungfru Maria efter en mirakulös räddning av en riddare som höll på att stupa över klippkanten.

Väggkaklet är från 1600-1700-talen.

Det är gångavstånd till udden med fortet och fyren, men det var för varmt för en sådan promenad så vi tog bilen dit på kvällen istället.
Nazaré är känt för sina fantastiska surfvågor. Utanför fyren finns en djuphavsgrav som ger upphov till enorma vågor när vädret är på det humöret. Här satte Garret McNamara världsrekord genom att surfa på den största våg som någon har surfat på, vilket var en av anledningarna till att vi tänkte åka hit för några år sedan på en annan fantastisk Portugalresa. Jag ville se vågorna.

Men det blev inte av på grund av tidsbrist. Ska verkligen ta tag i det och lägga ut bilder från den resan. Maken till fin resa...
Det går en trappa ner för att komma närmare klipporna.
Först en stentrappa, sedan en ranglig, med höga, branta trappsteg.

Jag tog den rangliga trappan (som senare visade sig vara förbjuden att använda men det är inte första gången jag missar sådana varningsskyltar) och konstaterade att det var tur att havet var lugnt (även om jag önskat något annat) för det där är ett livsfarligt ställe, bara värt att gå ner om man har ett kamerastativ med sig för att fotograferamed.
- Disa kommer aldrig att få gå ner dit, hur gammal hon än är! sa jag till Jesús som väntat oroligt ovanför med lillan.

Det var så fint att vara i Nazaré. Jag önskar att vi hade kunnat stanna längre. Hade velat tillbringa en semestervecka där. Sova, gå till stranden, fotografera vågor (vilken kraft i havet!), äta fisk och skaldjur, titta på inkommande fiskebåtar... Jag åker gärna tillbaka.