Häromdagen bad jag J att ta ett par bilder, och det gjorde han.
Alltså, den känslan. Jag såg mig själv på bild.
Med ett barn i knät.
Ett litet barn. Det är min dotter.
Min alldeles egna unge. Jag har till och med namngett henne.
Jag och egen bebis.
Ofattbart.
Overkligt.
Overkligt...
Så söta ni är!
SvaraRaderaJag förstår hur du känner - man fattar helt enkelt ingenting!
Jag kan fortfarande inte förlika mig med tanken att jag är en mamma.
Men jag kan heller inte förlika mig vid att jag är vuxen...
Hehe, man är så vuxen som man känner sig:-)
RaderaVuxenheten har jag förlikat mig med, men det här att vara mamma alltså... det går inte att ta in. Bäst att inte tänka för mycket.
Hej Annika!
SvaraRaderaSå fina bilder och ja man känner det som ett under att man har dom. Man kan fortfarande inte fatta...ja fast som jag så många år sen när man ser på den "stora damen" med egna barn och egna åsikter hahaha...Och det där "ja men mamma..." lite överseende så där :-)
Mirakel. Mössan du har är bara så fin!! Hemstickad?
Kram P ♥♥
Det måste vara ännu konstigare, att ens barn har egna barn...
RaderaMössan är min favoritmössa, inte hemstickad utan några år gammal julklapp från butiken Accessorize.
Jag måste passa på att säga grattis igen! Grattis till er söta lilla dotter! :)
SvaraRaderaTack!!
RaderaVisst är det fantastiskt! Njut av tiden med Disa!
SvaraRaderaInnan du vet ordet av är du mormor!
Hahaha! Jag kan inte ens föreställa mig att min unge kommer att kunna gå! Ännu mindre att hon blir vuxen och få egna barn!
RaderaNi är verkligen fantastiskt fina! Förstår känslan, även om jag själv tagit en massa selfies på mig och I, så är det en annan sak att se sig på bild med sitt barn, en bild som någon annan tagit.
SvaraRaderaDet är en otroligt konstig känsla!
RaderaMåste ta fler bilder på oss, men det blir så få nu sedan lilla kameran plaskade ner i toalettstolen.