Småbarnsförälder var det ja...

Tillägg till det här inlägget.
Lyfter upp Pipen. Släpper inte ner honom som det var tänkt. Går med katten i famnen från rum till rum, pratar med honom och pysslar med olika grejer samtidigt.
Kommer på att det är katten jag bär på, inte bebisen.

Stämma träff med spanjorer

Att stämma träff med folk för att fota till svärföräldrarnas julklapp?
Inte lätt i Spanien.
Visserligen kan man ringa samma morgon och träffas ett par timmar senare, skönt avslappnat. Men det anndra?
"Klockan 10? Det är för kallt"
Men om vi börjar senare kommer ljuset att vara jättefult. Klockan 16 på eftermiddagen då?
"Klockan fyra? Då är 10 bättre"
(Det går inte att göra någonting alls klockan fyra på eftermiddagen! Det är siestatid. Du kan ringa till en person klockan 21 på kvällen, men klockan 16 är helig tid.
"Men det är ju dimma ute" Oklart om det med dimman var av omtanke för bilderna.Känns troligare att barnen inte få gå ut när det är dimma eftersom de kan bli våta och förkyla sig.

God jul från mini-tomten!

God jul!
Ha en fin julhelg allihop!

Julkänsla i Spanien?

Nu åker vi till Sverige,tjoho!
Disa ska få träffa sina svenska släktingar, och vi ska fira jul.
Hittills har det varit rätt dåligt med jul här.
Har haft noll julkänsla. Jag gissar att jag har bott här tillräckligt länge för att se på julen som en spanjor.
Alltså inget mys, inga ljus, inget pyssel eller bak.
Däremot festligt på stan, ledig dag, kul familjemiddagar. Känns lite trist att missa familjemiddagarna.

Det går inte att komma i julstämning med en vajande palm utanför vardagsrumsfönstret, värmande sol, apelsiner på träden, blommor och gröna gräsmattor.
Visserligen finns fina ljusbelysningar uppsatta på stan, men det andra? Stan har förvandlats till en nöjesfält för de små. Karuseller, stånd med spunnet socker och popcorn, minitåg som åker omkring, ponnyridning, dyra marknader... Alla sätt som går att tjäna pengar på ugnarna.
Jag gillar det inte alls.

Ingen julstämning, och här i bostaden inte ett spår av julen. Vet inte om jag glömde bort det eller vad som hände. Hade ju åtminstone kunnat sätta fram adventsljusstaken när jag nu ansträngde mig så för att bygga en fönsterbräda till den förra året. Men nej. Ingen plastgran heller, vi ska ju ändå inte vara här. Ingenting. Någon påstår att det är den 23 december, dan före dan i Sverige, här inget särskilt alls.


Men i eftermiddag landar vi i Köpenhamn, då vänder det, den flygplatsen är nog fint juldekorerad!

Småbarnsförälder - kännetecken

Om du står och pratar med någon som beter sig lite konstigt kan personen i fråga vara småbarnsförälder.
Här är fyra saker man kan kolla efter:

• Dregel eller mjölk på kläderna, eventuellt bajs också
• Påsar under ögonen som är så stora att de ser ut som skämtartiklar
• Personen kan inte stå stilla, gungar upp och ner med fötterna eller dansar på stället*
• Står och drar shoppingvagn alternativt kundvagn i mataffären fram och tillbaka utan synbar anledning**

I går prickade jag in dem allihop.



*Barn i famnen tycker om att famnen är i rörelse
**Barn i vagn blir otåligt om vagnen råkar stå stilla

Den utländska mamman

Jag är inte dum på spanska, jag bor ju här, men spanskt läkarspråk? Där får jag problem.
Vi kom ut från sjukhuset, Disa och jag, och jag kan faktiskt inte säga vad läkaren sagt, efter upprepande frågor förstod jag det viktigaste. Men jag hade försäkrat mig om att allt står skriftligt i datorn så Disas doktor kan gå in och kolla.
- Jag är ledsen, men jag vet inte vad läkaren sa... Stackars Disa som har en utländsk mamma, viskade jag och pussade henne på huvudet.

Det gick en stund.
Ångrade mig.
Fördelarna med en utländsk mamma är många, många fler än nackdelarna. Lillan har två kulturer, två hemländer, två språk.
Björn Söder, partisektreterare i Sverigedemokraterna, utbildare i Sverigedemokraternas ideologiska grund samt andre vice talman skulle knappast hålla med om det jag säger om fördelarna. Han menar ju i den här intervjun att det inte går att tillhöra två nationer, och att det blir problem om många i Sverige tillhör två nationer.
Hur man än vänder och vrider på det uttalandet... Det är min unge han pratar om. (Söder - företrädare för ett parti som 13 procent av svenskarna röstade fram.) Och hon är inte välkommen till Sverige. Såvida hon inte raderar sin spanska kultur.

Djup insikt om strumpor

Jag måste ha hela sockar.
Jag kom på att i Sverige tar man av sig skorna inomhus. Jag måste ha nya sockar. Det är hål på alla par utom ett, det går inte.
Det är ju löjligt, varenda morgon har jag blivit arg och irriterad när jag rotat i strumplådan och inte hittat några hela. Varenda morgon i flera månaders tid.
Man kan ju tycka att jag borde ha köpt nya sockar för länge sedan...

Där i butiken, med ett gäng sockar i handen, kom jag på att Disa behöver fler varma sockar. Vi åkte upp till nästa våning.
Läste storlekar. Nyfödd, en månad, tre och en halv till fem...
Exakt i just den stunden, en vecka och en dag före hennes femmånadersdag, slog det mig att felet med Disas för små sockar, som vi köpte innan hon föddes, inte är att de har krympt i tvätten. Utan att Disas fötter har växt...

På stan tillsammans

Plötsligt hade vi båda två en ledig måndagskväll och stack till stan för att få saker gjorda. Inte mycket blev gjort, speciellt inte julkorten eftersom apparaten var sönder, så det var bara att konstatera att det blir nyårskort istället. Den här gången också.
Men det var så roligt att promenera där ihop, det är så sällan vi kan det numera. Sällan som vi är lediga samtidigt.
Vi beundrade den fina julbelysningen över avenyn, tittade på kommunhusets fula julkrubba, kom fram till julkrubbemarknaden för att försöka komma överens om en serie att samla på till Disa. Jag har min klar, Jesús också. Tyvärr är det inte samma.
- Det är för sevillanskt! Hur skulle du tänka om det var julkrubbevikingar?
Jag fattade argumentet.
Han tycker om en serie som han hade som barn. De är okej. Det är dessutom hans tradition med krubba, så det blir förmodligen den.
(Och jag köper figurer i prickiga klänningar, flamencogitarrister och tjurfäktare i hemlighet, de är så roliga!)

Det hade ju varit snyggt att illustrera det här inlägget med bilder, men jag tappade lilla kompaktkameran i toaletten och känner mig lite handikappad.
Jag tror inte att det var vattnet som tog död på den utan det ohyggligt starka rengöringsmedlet på hotelltoaletten, medlet som jag inte fick bort förrän dagen därpå, hur många gånger jag än tvättade händerna med tvål.

Ett varmt rum

Jesús och Disa är hos J:s föräldrar, och jag hoppas att de stannar borta i flera timmar till. För så fort de kommer hem tar de elementet ifrån mig, och jag och Pipen har det underbart varmt och skönt här i Fula Rummet just nu...

Bebisskrik

Dag tre på sjukhuset. Jag hade ont efter kejsarsnittet men kunde äntligen sitta i fåtöljen, och jag fick Disa lagd i famnen. Hon somnade.
- Ska vi lägga henne i hennes säng nu? Hon ska ju inte vänja sig vid att sova i famnen, fick jag höra av personen som kommit och hälsat på.

Det vanligaste som folk säger till mig som har barn är nog "Man ska inte hålla på och ta upp bebisar när de gråter, då vänjer de sig."
Vänjer sig? Vid vad då? Vid att ha föräldrar som finns i närheten när barnet behöver dem? Det hoppas jag verkligen att Disa har vant sig vid.
Små barn, och stora, behöver mer än mat och sömn. De behöver närhet också. Närhet är livsviktigt.
Här är den allmänna uppfattningen, både av föräldrar och folk som inte har barn, att barn inte ska vänja sig vid att bli omfamnade och upplyfta om de skriker. Låt dem skrika så lär de sig att det inte lönar sig, om de inte skriker för att de är hungriga eller har bajsat i blöjan och alltså har "verkliga" behov som ska uppfyllas.

Vi råkade hamna på två föräldrakurser, och båda barnmorskorna påpekade hur viktigt det är att hålla, omfamna, gosa med sin bebis. Inget jag fäste mig vid då, det är väl självklart, men nu i efterhand har jag tänkt att de försöker jobba bort den där allmänna, läskiga uppfattningen.
En bekant med bebis sa nyligen: "När hon skriker checkar jag av: Har hon ätit? Har hon ren blöja? Kan hon ha ont i magen? Om det inte är något av det låter jag henne ligga och skrika. Jag tycker synd om henne, men jag kan ju inte ta upp henne varje gång hon skriker."
Och Jesús kollegors reaktion när de fick veta att Disa vill ha mycket närhet och kräver tid av oss var gapskratt åt den dumme nybörjarpappan, som inte har fattat att man inte ska hålla på och ta upp och trösta barnet om det skriker.


Enligt anknytningsteorin blir barn som får gensvar och tröst trygga vuxna. Hur barnet bemöts de två första åren påverkar hur trygga i sig själva de blir som vuxna och deras relationer till andra.


Vad tänker ni om det här?

Almería

Förra helgen åkte vi till andra änden av Andalusien, till Almería.

Vi åkte på lördagen, tog inlandsvägen via Granada och såg spanska fastlandets högsta topp i det snöklädda Sierra Nevada, åt lunch nära platsen där García Lorca blev avrättad, åkte förbi grotthus och kom till slut till öknen.
Där i Almeríaöknen har en massa spagettiwesternfilmer spelats in.

Vi sov i Tabernas en natt. Åt middag på hotellbaren. Det var kul, där körde de systemet med att man får en tapa per glas dryck. Vi blev så förbaskat mätta. Disa somnade.

Vi hann inte titta på öknen utan åkte vidare till kusten.

Cabo de Gata. Hela dagen tillbringade vi i eller vid de blå bergen och det blå, klara Medelhavet som har en sådan vacker färg jämfört med Atlanten som vi brukar bada i.

Vi åt friterad fisk.

På kvällen skulle Jesús spela i El Ejido. Disa och jag följde med och hälsade på de andra, sedan drog vi oss tillbaka när det började bli högljutt, åkte till hotellet och sov.

På måndagen åkte vi hemåt, men ville först ta en ordentlig sväng in i öknen som vi bara snuddat vid. Drog in på en liten väg för att se vart vi hamnade.

Snabbtur, tillbaka till motorvägen och sedan kolla på den fantastiska Calahorra-borgen och grotthusen i Guadix... men det blev inte så, för den lilla vägen ledde upp i bergen, och vi kom inte ur dem förrän flera timmar senare.
Utsikten var hisnande.

Fantastisk utsikt ja... det fanns inte vägräcken överallt. Och vägen blev allt smalare... Till och med jag blev rädd, trots att det var jag som körde. Och när vi fick möte... Det var den andre som körde på yttersidan, tack och lov, men utrymmet var så litet att jag inte har hämtat mig än.

Jesús var lugn men hade velat köra eftersom jag gärna tittade på utsikten samtidigt.

Vid halv tre var vi fortfarande i bergen och körde, lunchtid, nappflasketid, vi hamnade i en liten by och stannade vid byns restaurang för lunch. Det var en lyckträff. Inne i den rustika restaurangen fanns en stor öppen spis i mitten.

Solen sken in. Den vänliga kvinnan rabblade och förklarade menyn och vi ville provsmaka alltihop. Och maten var fantastiskt god, och billigt som sjutton var det.

Vi var till slut tvugna att åka, och erbjöds efterrätterna i en matlåda, så vi åkte med var sin tårtbit i en låda.
Borg och grotthus hanns inte med, mne det var värt äventyret i bergen.

Boktips?

Om drygt två veckor åker vi till Sverige, och då passar jag på att beställa ett bokpaket att ta med tillbaka hit.
Men vad ska jag beställa?
Har ni förslag på riktigt bra böcker, mysiga, underhållande, roliga, fina, spännande eller helt enkelt bara riktigt bra böcker?
Boktips till Disa? Alltså bra böcker som inte är pekböcker.

Lura Disa att skratta

Det underbaraste ljud som finns är när Disa skrattar.
Hon är rätt sparsam med sina skratt, så jag gör precis vad som helst för att få henne att skratta.
Ja, jag anstränger mig så mycket att jag skulle bli generad om jag såg mig själv. Jag sjunger livligt för henne, grimaserar, piper henne på hakan, läser rimramsor, fuldansar, dansar med henne, lyfter upp henne i luften...
Jag vet aldrig i förväg vad som kommer att fungera.
En gång var det fuldansen.
En annan när jag sjöng Tomtarnas vaktparad och lät henne stå och dansa i mitt knä.
Så var det Pelle Plutt-ramsan, ni vet "Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt, skutt skutt"... jag körde den massor av gånger och gjorde rörelser med hennes ben.
Senast kom skrattet så oväntat att jag undrade om det var gråt. Men nej då.
Jag upprepade mig, och hon skrattade till.
Vad jag hade sagt?
"Men var är VATTNET Disa?!?"
Jag sa det igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Bytte betoning på orden, röstläge, och nästan varje gång skrattade hon och jag också.
Efter en stund slutade hon skratta, men hon log när jag tramsade mig, och jag överdriver inte när jag skriver att jag sa "Men var är vattnet Disa" minst 50 gånger. Det är snarare en underdrift.
Men jag fick höra henne skratta!

Här är det Jesús som försöker...

Miniresa till Almería

Skivor, bilgodis, skivor, kamera, nygjorda baguetter...
Nu är vi på väg!
Det är långhelg här, så vi utnyttjar den till en miniresa till andra änden av Andalusien, nämligen Almería. Vi ska besöka ökenlandskap och dramatisk kust.
Egentligen är anledningen till resan Jesús konsert på söndag kväll, men vi passar så klart på att se oss om!

Att leva över sina tillgångar

Anna Granström skrev i en kommentar:


"Det här med att låna varandras saker och allt för att man inte har råd med bebissaker, och sedan ha en dyr dopfest? Har svårt att fatta sånna saker, faktiskt. Jättebra att låna saker och allt, men det går inte ihop för mig. Låna för dopfest... Not good. Kul med fest dock :)"


Lånesystemet som jag skrev om är inte bara för dem som har det dåligt ställt. Alla lånar och får använda saker av vänner och släktingar.
Men att leva över sina tillgångar?
Det känns ganska typiskt här. Det har spanjorer gjort i åratal. Det är fint att ha pengar, har man det gömmer man inte sina tillgångar, har man det inte kanske man låtsas att man har. Jag kan ge exempel på familjer som har satt barnen i privatskola och skoluniformerna har varit ett tecken på att familjen har pengar, trots att de kanske knappt kan betala för maten på grund av skolavgifterna. Eller familjen som möblerade hela den nya bostaden med möbler från dyra Corte Inglés och sedan fick äta alla måltider hos mor- och farföräldrar i flera år, medan möblerna betalades av. Eller killen på drygt 20 år, han som var försäljare utan fast anställning, som fick banklån för att kunna köpa en ny bil.
Nya kläder, bilar, möbler, prylar, statussymboler, att äga sin bostad, storslagna fester, det har varit så lätt att låna, fram till krisen, folk uppmuntrades att låna pengar.

Fattigdomen ligger nära i tiden, jag tror att det är den som spökar fortfarande.

Bebis på stubbe

Att fota bebisar alltså...
Allt var klart, rekvisitan på plats, tänkte bara ta några testbilder först.
Det blev den här:

Fem sekunder senare gallskrek hon.
Hon slutade inte. Skrek och skrek så jag blev orolig.
Lillan var trött, skrek av trötthet. Somnade i min famn.
- Vi låter henne sova en liten stund, sa jag, sedan fortsätter vi.
Vi gjorde så. Disa vaknade (nästan) av sig självt. Men nu hade solen försvunnit. Det var plötsligt så mörkt i skogen.
Det blev bilder, men inte dem jag hade tänkt... Och allt skedde med brådska för lillan var på vippen att börja gråta igen.

Vinterkallt i Sevilla - elementtrubbel

Äntligen.
En vecka efter att elementet gått sönder fick vi till det: Vi var lediga samtidigt, och affärerna hade fortfarande öppet. En timme till. Jag stannade hemma med Disa som skrek hysteriskt efter vaccinationen, Jesús åkte och köpte element.

Han hade påverkats av sina föräldrar, det var klart. De... oroar sig mycket. Nu hade de hört på nyheterna om en familj som bränts inne på grund av ett elfel på ett elektriskt element. Vi blev näst intill förbjudna att ha på elementet på natten. Jag sa, glöm det, jag låter inte min unge sova i ett rum där det bara är tolv grader. Nu var det inte det, det var 15, men förra året gick temperaturen ner till tolv och en halv grad när det var som värst.
De vet väl inte hur kallt tolv grader är, de bor i en varmare lägenhet, den ligger åt söder och solen värmer den.
Vi var inte överens.

I alla fall. Jesús hade påverkats lite av det där och köpte ett oljeelement den här gången.
Inte mig emot egentligen, men det kommer att bytas mot ett elektriskt.


Fördelar:

• Det ger en skön, go värme hela natten.

Nackdelar:

• Det tar flera timmar att värma upp sovrummet. Det är verkligen en nackdel, för under vintern kör man omkring sitt element på hjul från rum till rum, beroende på var man behöver vara en längre stund, och då måste man snabbt kunna värma upp rummet.

• Det är otroligt energislukande. Också en stor nackdel, inte bara på grund av det höga elpriset. Det förra som gick sönder var rätt energisnålt, men alla kortslutningar som blev gick mig på nerverna. Det gick att ha på det samtidigt som den energikrävande, värmande luftkonditioneringen i vardagsrummet (för att värma både det och ett annat rum samtidigt), och ibland kunde datorn vara på också, men då jag satte på tvättmaskinen eller mikron eller spisen så blev det kortslutning (det var alltid jag som orsakade kortslutning, Jesús är van att leva så här) och hela lägenheten mörklades. Det här nya elementet klarar ingenting. Det blev kortslutning av element, dator och mikro. Tjong!

Elementet ska bytas.

Ska Disa döpas?

Apropå det här inlägget där jag skrev om ett spanskt barndop.
Vi har fått frågan om vi ska låta döpa Disa.
(Inte av Jesús föräldrar dock, trots att de är generation äldre och katoliker.)
Nej, det ska vi inte.
Helt enkelt för att varken Jesús eller jag är troende, och det finns ju egentligen inte mer att säga om det då. Att låta döpa henne skulle kännas fel hur man än vrider på det, det handlar ju inte om en mysig tradition utan om att skriva in sitt barn i kyrkan och den kristna tron.
Att hon dessutom skulle döpas in i katolska kyrkan? Uteslutet. Det skulle vara som att skriva in henne i ett parti på livstid (man kan inte gå ur katolska kyrkan, däremot, om man verkligen, verkligen inte vill vara medlem längre och anstränger sig till det yttersta (det är en missuppfattning att man går ur genom att skicka in ett papper), kan man få en liten anmärkning i deras register som "rebelde", vilket ungefär betyder rebell, utbrytare), ett parti vars politik jag inte alls håller med om.

All respekt för om Disa väljer att döpa sig när hon blir äldre.



Hur har ni gjort, hur tänker ni?

Dubbelt medborgarskap och spanskt barndop

Disaungen föddes ju i Spanien och är spanjorska. Samtidigt svenska eftersom hennes mamma är svensk.
Nu har det hänt flera saker som befäst hennes nationaliteter.
Samma dag som hon fick sitt första, spanska pass, kom det brev från Skatteverket i Sverige som bekräftade att Disas namn har registrerats, och som dessutom innehöll hennes samordningsnummer. (Utlandsfödda får inget personnummer utan ett samordningsnummer som i princip är samma sak.)
Dagen därpå var hon med om sitt första, spanska släktkalas.
Det var den lilla släktingen som föddes tolv dagar efter Disa som skulle döpas.
Jag missade gudstjänsten som jag tänkt vara med på enbart för att fotografera, men jag hade glömt minneskortet hemma och blev så arg att jag ville åka hem och stanna inne resten av dagen.
Jag var tyst istället för att inte säga något dumt.
Jag hittade Jesús på väg till posten, vi köpte minnsskort och åkte direkt till Montequinto där festen skulle hållas.
Ja, vi kom en timme sent eftersom vi gav Disa mat och hon skulle bajsa och så. Livet med bebis, ni vet.

Jag vet inte riktigt hur dopkalas i Sverige ser ut? Har ett minne av hembakt, kaffe och smörgåstårta med släkten, men det kanske var förr?
Här är dopfester stora tillställningar som kan jämföras med spanska, svulstiga bröllop, med massor av gäster, obligatoriska dyyyra presenter (är visst uppe i 200-eurosklassen nu), det tas lån för att bjuda alla.
Det här var en mer vettig dopfest.
Knappt 60 inbjudna, alla samlade på en tapasbar. På långborden ställdes fram räkor, jamón, adobo (fisk i vinägrett som friteras), rostat bröd med salmorejo, jamón och vaktelägg, oliver, och vi fick all dryck vi ville ha. Till varmrätt grillat kött eller svärdfisk, och till efterrätt champagne, små bakelser och kaffe. Tal hölls, och gammelmormor tog fram kastanjetterna och det sjöngs sevillanas.
Sedan blev det dunkande diskomusik och de flesta mellan 2 och 70 år dansade sig varma, jag fick blöta, svettiga kindpussar till avsked av gammelmormor och hennes sambo.
Vid tiotiden på kvällen hade de flesta åkt hem, kvar var närmsta släkten och vi stannande och åt lite tapas tillsammans.

Barnets pappa, som jag aldrig sett onykter förut, var ungefär som betjänten i Grevinnan och betjänten  (i slutet av filmen) när han hällde upp vin. Huvudpersonen grät av trötthet efter att ha lyfts från famn till famn hela eftermiddagen, Disa hade faktiskt lyckats somna trots en otrolig ljudnivå (Spanien är känt som ett av de länder med allra högst ljudnivå), tänk bara vad högt ljudet blir bara i en familj på fyra personer som pratar med varandra på restaurang. 60, ja, det är helt sanslöst.
Jesús bror lovade att följa med mig till Sevillas magiska cirkel, men han ångrar sig nog nu när han är nykter, han slutade gå för flera år sedan.Vi träffade barnets pappans familj, lånade napp av dopbarnet (vår var borta), småbarnen åt godistårta och jag vågade inte sno bitar från den trots att jag var så sugen, det sjöngs i mikrofonen, blinkade lampor, Det fanns en maskin med stringtrosor på damtoaletten, jag stoppade i en euro bara för att testa, och se! En liten pappask med svarta trosor med silverpaljetter! (Var pinsamt medveten om asken som råkade ligga högst upp i Disas skötväska som jag öppnade med Jesús föräldrar bredvid.) Jesús råkade putta till sin runda potatis med fet sås rakt i knät på mormoderns syster, Jesús familj satt och sjöng scener i Mozarts Don Giovanni, alla beundrade min fina, roliga unge som för dagen råkade påminna om en smurf, och jag var så stolt, en del säger ju att alla föräldrar tror att just deras unge är finast i världen, men i det här fallet är det ju sant! Hon är finast på riktigt!

Klockan två på natten var vi hemma igen.



Disa, jag vet att du inte var så imponerad av den spanska festen, men det är så det går till här, du är till hälften spanjorska så det är bara att vänja sig.

Graviditetstestet på första advent

Det var första advent förra året som vi fick veta att jag var gravid.

På lördagen hade vi varit och tittat på Hospital de la Caridad, där förebilden till Don Juan verkade och ligger begravd. Jag tänkte mest på annat och var inte särskilt närvarande. Jag tänkte på graviditetstest.
Det var mörkt och kallt när vi gick därifrån för att äta middag med Jesús föräldrar.
- Du, jag tycker att vi köper ett graviditetstest nu. Vi letar rätt på något apotek som har öppet sa jag, efter mycket velande.
Jesús, som är sparsam, tyckte att det var onödigt. Köpa ett dyrt graviditetstest redan? Bättre att vänta ett par dagar när det var mer säkert.
Men jag ville inte vänta. Kunde inte vänta, för jag trodde nog att jag visste vad resultatet skulle bli.
Vi hittade till slut ett apotek som var öppet, nära Jesús föräldrar, en granne till dem sålde testet, och så tog vi hissen upp och försökte konversera med dem som vanligt.
På bussen hem öppnade jag förpackningen och läste instruktionerna. Morgonurinen, läste jag besviket, det blev inget test den kvällen.

Det var väldigt tidigt och kallt när jag gick upp på söndagsmorgonen. Raka vägen till toaletten. Kiss på stickan. Väntan.
Det hände ingenting. Hur länge skulle man vänta? Varför hade jag inte tagit med en klocka?
Något började visa sig på stickan, något blått, men jag såg så dåligt, alldeles suddigt, gjorde ofta det på morgnarna trots att synen hade blivit bättre.
Jag ropade på Jesús som fick komma och titta på stickan. Jag såg en blå färg men såg inga streck.
- Du måste kolla på stickan, jag ser inte.
Han kollade.
- Jaha... ja, vad ska jag titta efter? Det är två blåa streck, vad betyder det?
-... .......... Det är positivt.
- Jag fattar inte det här. Två streck?
- Jag är visst gravid.
- Två streck, två streck, vad betyder...
- Läs instruktionerna!
Han gjorde det. Och då gick det upp för honom.
- Du är gravid!
- Jaha ja. Jag är gravid. Du, jag är verkligen jättetrött, jag går och lägger mig nu. Gonatt.

Och jag trodde på riktigt att jag skulle somna så fort jag hade lagt mig, men det blev ingen mer sömn den dagen. Jag var i chock. Gravid på första försöket, händer det? Jesús var alldeles lycklig, det var inte jag. Det var meningen, planerat, efterlängtat, men jag var för chockad för att vara glad. Istället blev jag mer och mer orolig för varje minut som gick. Tänk om något händer fostret, tänk om något går fel, tänk om det är på grund av diabetesen, ska vi få barn, vill vi det, vad har vi gjort? Borde vi verkligen behålla det? Man kan ändra sig...
Jesús ville berätta det för sina föräldrar med en gång, men jag behövde smälta det själv först. Så det blev inget sagt förrän drygt en vecka senare, efter att vi varit i Sverige tre dagar (där jag köpte första bebisplagget på en loppis, det kändes otroligt konstigt att ha det, och Lennart Nilssons Ett barn blir till som vi tittade i på vandrarhemmet i Göteborg).


Men om jag hade blivit chockad var det nog inte så farligt i jämförelse med Jesús mammas reaktion...

Mobil

En bild från Jesús konsert med ProyectoeLe förra lördagen.
Det här stycket; Stimmung av Karlheinz Stockhausen, (har ej hört länken, högtalarna fungerar inte) var fantastisk, och hela tiden satt jag och tittade på den stora mobilen ovanför.
Jag ska göra en mobil till Disa att hänga ovanför spjälsängen!
Förslag på idéer till en mobil?

En bild på det finaste jag har...

... som äntligen accepterar vagnen.
Så länge den är i rörelse.

Låna bebissaker i Spanien

Ta en titt i kommentarsfältet till det här inlägget, om hur folk klarar sig på låga, spanska inkomster.

I Spanien har man mindre pengar att röra sig med än i Sverige, och kanske är det en anledning till att lånesystemet är så utbrett. Lån av bebissaker.
När det blir känt att en bebis är på väg blir man erbjuden saker från alla möjliga håll. Vi har knappt köpt någonting. Babyskyddet till bilen fick vi köpa eftersom alla som hade använt det hade lånat av någon annan (som vi inte känner). En byrå behövde vi också köpa, och ett skötbord. Men det är allt.
Nu senast var vi och hämtade en babysitter.
En nackdel med lånesystemet är att det inte är ens egen personliga smak som styr, kanske hade man hellre vetat ha en annan vagn, eller spjälsäng, eller vad det nu må vara.

Det är ändå inte helt gratis att låna. Man betalar nämligen med utrymme. Spanska bostäder byggs helt utan förvaringsutrymme, och den som har bebissaker som inte används har ett ganska stort problem med förvaringen av dem. Alltså förvaras de hos andra med bebisar, folk som får finna sig i att ha kvar prylarna tills någon annan i bekantskapskretsen behöver dem.

Har hängt upp lillans boll i kattens skosnöre, om någon tycker att det ser konstigt ut.

Opera i Sevilla

Inte mindre än sex operor utspelar sig i Sevilla.
Torts att jag kom hit för sju år sedan har jag ännu inte sett en enda av dem.
I kväll blir det ändring på det!

7. Kolla! Så här ser jag ut i dag.

I går.
Anledningen till att det här inlägget på Novemberlistan har dröjt så är att jag tycker att det är så pinsamt att stå ute och ta självporträtt. Det är ju liksom inte att gå in i skogen med kameran så att säga, nej, det här är ett höghusområde, fullt med grannar, och, tja...

Så här såg jag ut i alla fall när jag gick av bussen och såg att lekplatsen utanför vårt höghus var alldeles tom.
Om någon tycker att jag har en stor och rund näsa, så stämmrr det. Mne jag visste det inte själv förrän Disa födes och folk började kommentera likheten mellan våra näsor. Nej! tänkte jag, inte har väl jag...?
Jo.

Disas runda näsa är väldigt söt.

Disa fyra månader

Tänk, i dag fyller lillan fyra månader.
Jag kan varken säga att det känns som lång tid eller kort, eller som att hon alltid har varit hos oss, ingenting, för jag har inget tidsbegrepp längre.

Det känns som om Disa har gått från bebisstadiet och blivit ett barn den här månaden. Hon har förändrats så mycket. Även om jag tyckte att det stod still i utvecklingen för en månad sedan. Strax därefter grep hon efter en leksak för första gången. Hon började gilla den färggranna bollen med flärpar och leksakerna som hänger över spjälsängen. Vi köpte babygym och fick händerna fria.
Hon har skrattat högt för första gången.
Är så jäkla vaken. Har varit det hela tiden, alert, Allt ska hon ha koll på, hon hänger med, tittar, övervakar, studerar allt som händer runt omkring henne.
Hon har blivit alldeles stadig i nacken.
Vill sitta rak i ryggen, eller hellre stå med stöd.
Accepterar nu att åka i vagnen.
Pratar annorlunda, använder rösten på ett annat sätt än för en månad sedan. ler mycket mer.
blivit mer en personlighet.
Lillan. Ibland vaknar hon sur och arg och blänger på mig när jag lyfter upp henne ur sängen på morgonen. Då är hon på dåligt humör hela dagen, gnällig, uttråkad, rastlös.
Andra morgnar startar med världens finaste glitterleende och hon är glad hela dagen eter det. Ler mot alla. Och det leendet. Så finurligt och busigt att man måste skratta!
Hon gillar inte att ligga på mage, och har nästan slutat att försöka rulla över från rygg till mage. Det såg ut som om hon lyckades en gång, men jag tror att hon fick hjälp av gropen i sängen.
Hon är som tokig i sina händer, stoppar dem i munnen, hela händer eller enstaka fingrar. Suger, suger. Dreglar en massa gör hon också.
Disa protesterar på ett nytt sätt, gråter inte så fort något går henne emot, ropar istället, det låter som Nej!
Lillan har svårare att somna än tidigare. Hon blir så trött, så trött men kommer inte till ro. Hon brukar gråta av trötthet, skrika, det rinner tårar från ögonen, till slut hjälper nappen eller att jag smeker henne över huvudet och kinderna.

Det är så spännande att följa den här utvecklingen. Undrar vad som händer månaden som vi har framför oss?

En spansk kirurgs månadslön

På lektionen.
Vi har tema pengar.
- I Sverige pratar man inte om pengar. Och du kan aldrig fråga vad någon har för lön.
- Här pratar man ju inte heller om pengar. Fast jag skäms inte för att säga vad jag har i lön. Folk brukar jämt gnälla över att läkare tjänar så mycket. Då säger jag att jag tjänar 1700 euro i månaden. Då blir de tysta.

Japp, 1700 euro tjänar han, min elev. Kirurg, specialist på nerver. Rings in till olika städer för att hjälpa till vid speciella operationer.
Jo, läkare har, precis som alla statligt anställda i Spanien, fått en rejäl lönesänkning på 30 procent på grund av den ekonomiska krisen. Jesús lönesänkning var också kännbar.
Men ändå.
1 700 euro, ungefär 16 500 kronor.
En läkare.
Bland de viktigaste yrkesgrupper vi har. En del, tänker jag, är verkligen värda en bra lön.

Vitlök är spanska barns första ord

- Säg ajo!

Disa var inte ens en vecka gammal när folk började säga det till henne.
- Säg ajo. Ajoooo.
Ajo betyder vitlök (uttalas achå på riksspanska, ahå i Sevilla, sevillaborna använder det riksspanska uttalet till bebisar) och här sägs det att det är bebisens första ord, att de börjar säga det jättetidigt.
- Säg ajooo... aajooooo! Säger svenska bebisar det också?
- Hm, nej. Där säger de gagaga.

Jesús och jag har tänkt, att om en unge säger ajo är det bara en följd av att hen har fått höra det upprepas så många gånger.
- Ajo, ajo, ajo, ajo!
Löjligt, tänkte vi.

Då och då, när någon har stått böjd över Disa och sagt ajo, har vi hört:
- Där! Hörde ni? Hon sa det! Säg aaajoooo!
Hon sa inte alls ajo. Folk hör det de vill höra.



Men så, nu på morgonen.
Där kom det.
Klart och tydligt.
 Inte bara sj-ljudet utan även vokalerna a och å.
- Ajo!


Så irriterande att de fick rätt...

Sondmatning?

Inte så att det nya objektivet som just kom med posten uppväger förmiddagens läkarbesök, där vi fick beskedet att om inte den nya refluxmedicinen och den nya specialnappen fungerar så att Disa lägger på sig, måste vi börja sondmata henne...
Bara... tack för att det hände något positivt i dag.

Jag får rösta i Spanien

Titta vem som har varit skriven i Spanien så länge att hon får RÖSTA i nästa kommunval!
Nu är jag mer intresserad av rikspolitiken än kommunpolitiken ärligt talat, men valet är inte förrän i slutet av maj så jag har tid att läsa på och informera mig.

Spanska sjukhusförsäljare

En sak som skiljer spanska sjukhus från svenska måste vara kommersen utanför.
Utanför vårt Virgen Macarenasjukhus finns lite olika stånd. Här finns alltid lottförsäljaren och väskhandlaren med roliga väskor. Så finns det alltid ett stånd som säljer något ätbart att ta med hem och laga. Sniglar när det är säsong, oliver, just nu stora knippen med vildsparris. Nu finns också en kastanjeförsäljare som grillar kastanjer, en man som säljer böcker på marken. Jag köpte i går ett bokstavståg i trä med Disas namn, två vagnar för en euro, och ett glas färskpressad apelsinjuice. Det där med apelsinjuicen är nytt, har inte sett den vagnen förut. Mannen har en typisk juicepress och pressar apelsinerna medan man ser på. Ett glas 90 cent, en halvliters flaska 1,80 € och en flaska på en liter för 3 €. Supergott.

Begagnade barnkläder

Nästan alla Disas kläder har vi köpt begagnade.
Varför?
Flera anledningar:

• Begagnade kläder har mindre gifter, de har tvättats många gånger.
• De är billigare, barn växer snabbt ur sina kläder (utom Disa då). När jag köper något nytt märker jag verkligen hur dyra de där små barnkläderna är till nypris.
• Större urval, man kan hitta en massa fina och roliga kläder som inte säljs i butikerna längre. Sådana kläder som på bilden går överhuvudtaget inte att få tag på här, där det är rosa, blått och vitt som gäller till små bebisar.
• Jag tror på återanvändning.

Bra anledningar till begagnade barnkläder tycker jag, så det är ju synd att jag bor i Sevilla då. Ni som bor i Sverige kan gå på loppisar och i second handaffärer och leta barnkläder när ni vill, där har minsta by en second handaffär eller två.
Inte miljonstaden Sevilla.
Second handutbudet är nästan obefintligt. Förmodligen för att det fortfarande är ganska illa ansett att köpa något i andra hand, troligen på grund av den fattigdom som rådde i Spanien tills ganska nyligen, Här är det viktigt för många att visa att de har pengar.
Att få vänners barns kläder är inga problem, men att köpa second hand? Nej nej.¨
Vi har släktingar här som inte bör få veta varifrån Disas kläder kommer.

Varifrån de kommer? Nästan alla kommer från nätbutiken Minimera, som enbart säljer begagnade barnkläder (lite nytt också, men till billigare pris). Toppenbra sida, tycker jag!
Rekommenderas!

När vi åker hem till Sverige i jul ska vi föröska köpa med oss kläder så Disa har ända till sommaren.

6. Månadens djur är givetvis...

... katten!
Och inte vilken katt som helst, utan min egen Pipekatt.
Månadens katt. Årets katt.
Stackars Pipen.
Stackars vackre, snälle Pipen, vad han har blivit åtsidosatt sedan lillan kom.
Misse, som behöver klias på huvudet, sova i knät, bli kammad, få sin kudde rengjord, lådan också, som numera söker sällskap hos dem som kommer och hälsar på, som i desperation lägger sig i mitt knä trots att den platsen redan är upptagen av bebisen, och som tvingas flytta på sig när hon sparkar honom. Som försöker leka med mig, gömma sig bakom dörren och skrämma och jagas som förut, som sällan får annat än ett vagt gensvar eftersom jag har famnen full av bebis.
Som följer med in till skötbordet för att få sig en snabb klapp när tillfälle ges, för att vara nära åtminstone. Som ibland sätter sig vid dörren och jamar högt när jag går ut.
Som ibland tröttnar på det högljudda bebisskriket bredvid och lämnar sin varma sovplats.
Min stackars, tålmodige katt. Tiden räcker inte, händerna räcker inte. Barnet gråter, ska mats, bytas på, lekas med.
Vi hoppas att det blir bättre snart. jag säger det till honom, att det kommer bli bättre. Och jag lovar honom ett hus där han ska få gå ut och in som han vill, där det finsn träd att klättra i, gräs och solstrålar att sova i, små djur att jaga.
Åh, vad jag har dåligt samvete för honom.
För honom också.

Del sex i Novemberlistan.

Finkläder till bebisar?

Snart ska vi på barndop. Det är lillans yngsta släkting, Christina, som föddes bara tolv dagar efter Disa, som ska döpas.
Lillans farmor har börjat hinta om att vi måste skaffa fina kläder till Disa.
Vi har nog tänkt att hon ska gå i sina vanliga kläder. Fyra månader gammal, varför ska man kläs upp då?
Men vad säger ni? Klär man upp fyramånadersbebisar? I så fall - hur? Vad har de på sig???

Maknader och flanerande stadsbor

Disa var arg när hon vakande på söndagsmorgonen, en timme tidigare än vanligt. Jag lutade mig över spjälsängen, men istället för det vanliga lyckliga leendet och stjärnorna i ögonen möttes jag av en ilsken blick som blängde tillbaka på mig.
Hon var så arg att jag trodde att Jesús hade glömt ge henne mat innan han åkte och plockade svamp, men nejdå. Lillan var trött och kunde inte sova. Två gånger somnade hon i min famn och vaknade i spjälsängen, tredje gången la jag henne bredvid mig i stora sängen under filtarna, och efter en stunds gråt somnade hon, och vi sov ett par timmar till.

Jesús hade genrep inför nästa veckas konsert, lillan och jag flanerade på stan liksom så många andra stadsbor. Alla butiker är stängda, men sevillaborna tycker om att äta ute, promenera och titta i skyltfönster, äta glass, så det är mycket folk på stan även på söndagar. De flesta elegant klädda, barnen i strumpbyxor och rosetter, små dockor som går bredvid föräldrarna. Eller pojkarna som spelar fotbokll på något torg med sina pappor.

Äntligen fick vi möjlighet att besöka julkrubbemarknaden. Ni vet, här har man ju julkrubbor istället för tomtar och granar, och den årliga julkrubbemarkanden är verkligen kul att gå på. Skoj att gå och titta på alla olika figurer, mekaniska grejer, miniatyrer.

Jag skulle vilja börja samla till en ordentlig krubba till Disa. J tycker att det låter bra, men vi är inte överens om figurer. Han gillar en serie som han hade när han var barn, men jag är inte alls förtjust i den. Funderar på den på bilden nedanför. Vi är ändå inte troende någon av oss så det blir knäppt att ta det på för stort allvar. Julkrubbefigurer klädda i traje de flamenca,med tjurfäktare, Rocio-vagnar och gitarrer!
Gillar de peruanska figurerna också, men de ingår inte i några serier, det är bara Josef, Maria och Jesusbarnet.

Köpte sedan en strut grillade kastanjer. Dessa små vagnar med eldknaster, rök och doft, det här höst och vinter i Sevilla det! Åt kastanjer och drack juice på en bänk på Plaza Nueva med Disa sovandes bredvid i vagnen.

Kollade sedan in bokmarknaden.

När Jesús kom hem bytte vi. Jag skulle gå på bio som kompensation för alla hans rep och grejer på sistone. Vilken film? Någon nordamerikansk komedi  tror jag, vet inte så noga, det var bara den och en dokumentär som visades så sent på la Avenida.
Jag missade filmen. Glömde nämligen portmonän hemma. Kunde därför inte lösa ut bilen från parkeringshuset heller. Fick gå hem till svärföräldrarna och be om pengar till parkeringen.
"Det man inte har i plånboken får man ha i fötterna" skojade Jesús pappa, "det är ett talesätt här!"
Var så förbaskat arg och besviken för min missade biokväll.

Det var min söndag det.
Vad gjorde ni?

Ècija

Ungefär en timme från Sevilla på vägen mot Cordoba och Madrid ligger Ècija.
Staden har funnits sedan romartiden.

Inga spår finns av det, det är istället barockarkitektur som dominerar nu. Palats, kyrkor, kloster och konditorier hittar man mängder av.
Den stora jordbävningen i Lissabon i mitten av 1700-talet var så kraftig att det ödelade stora delar av staden.
Ècija är känd för sina vackra kyrktorn samt för att vara "Andalusiens stekpanna", faktiskt den varmaste platsen i hela Spanien.

Vi åkte dit eftersom Jesús hade konsert där med ProyectoeLe.
Lidia, Disa och jag gick en promenad medan gruppen genrepade.

Konserten var bra, men jag har hört den förut, så det gjorde inget att jag fick gå ut och byta blöja på lillan på en bänk på torget. utanför.

Sedan lyssnade vi en stund till. Det är första konserten som Disa hör med sin pappa. Hon skötte sig exemplariskt.

Sedan gick vi och åt lunch.
Baren var så dålig att vi skrattade resten av eftermiddagen åt den och en bit in på kvällen också.
Men Disa var nöjd.

Vi promenerade vidare, det fanns mycket at se.
Vi hamnade utanför en grind och tittade in på en kyrkoruin. Där hade Jesús också sjungit, berättade han, och sedan blev vi upptäckta av kyrkovaktmästaren som vinkade in oss.
Det var en stolt vaktmästare, han var mycket stolt både över kyrkan och staden. Jämförde med Sevilla vilka kyrkor som hade äldst kristusstatyer, vilken stad som har flest kyrkor.
Lidia och jag betalade två euro var och klättrade upp i kyrktornet.

Utsikten var otrolig. Men fy sjutton vad läskigt det var! För att se ut över staden behöver man sätta sig i de där fönsternicherna,väggarna är så tjocka, och det finns inget räcke, ingenting som tar emot en om man skulle falla framåt. Varför man nu skulle det. Bilderna på Lidia som sitter där vid kanten är så otäcka att jag funderar på att radera dem. Jag tänker inte ens lägga ut den på bloggen, det blir en annan:

Sedan blev det mörkt och vi åkte hem.

Mys

Ibland ligger vi bara i sängen och myser...

Byta blöja på tapasbar

Vi hade varit på biblioteket när det började regna.
Regnet stör mig inte alls, men det är obekvämt när man har en bebis på tre och en halv månad i bärsjal.
Man börjar känna sig som en väldigt dålig, oförutseende mamma då, om man befinner sig ute och inte har paraply eller annat regnskydd med sig.

Jag nästan sprang till närmsta bar, som är den här i utkanten av Maria Luísaparken. En dyr en, här stannar mest turister till, men den är inte dålig.
Vi hade tur och fick det sista lediga bordet inomhus.
Jag beställde ensaladilla och gjorde i ordning en nappflaska åt Disa.
Ett franskt par kom och delade bord med oss.
Medan vi åt slutade det att regna.
Jag var redo att stoppa ner Disa i sjalen igen, men ville byta blöja på henne först. Frågade en servitör var jag kunde göra det.
- På toaletten, sa han.
- Det blir svårt sa jag (som utan att ha tittat efter visste att det inte fanns något skötbord där, eftersom det inte finns det någonstans i Sevilla mer än på Ikea), hon måste ligga ner.
- Jaha, gör det på bordet där då, sa servitören och pekade på ett ledigt bord.
Så då gjorde jag det.


Dagens lärdomar:

• Ha alltid med ett hopfällbart paraply eller annat regnskydd i skötväskan.
• Om du ska byta blöja, som visar sig vara en rejäl bajsblöja, på ett bord i en tapasbar, gör det då med ansiktet mot folk och bebisrumpan mot väggen. Alla vill inte se bebisens bajs på matbordet, även om bytet sker på en medhavd skötplast.

5. Hepp! Dagens boktips!

Del fem i Novemberlistan.
Nejdå, jag har inte glömt, har bara en grym tidsbrist!
Men vem har sagt att det ska vara listinlägg varje dag?

Ett boktips ja, fy vad svårt. Jag har många bra tips.
Jag väljer att tipsa om den här pärlan: poeten Pablo Nerudas memoarer i boken Minnen från 1974.
Den börjar så här:

"Om min barndoms dagar och år ska jag börja med att säga, att min ende oförglömlige följeslagare var regnet. Sydregionernas stora regn som störtar som ett vattenfall från polen, från himlen över Kap Horn till gränsen. Vid denna gräns, eller i mitt hemlands Far West, föddes jag till livet, till världen, till poesin och regnet.
Hur vida jag än farit har jag aldrig sett ett sådant sätt att regna, det verkar som om denna regnets konst har gått förlorad. Men i min födelsebygd Aaucanía utövade den en fruktnsvärd och diabolisk makt. Det regnade hela månader, hela år. Regnet föll som långa sammanhängande glasnålar som bröts sönder mot taken, det sköljde i klara vågor mot fönstren, och varje hus var en båt som med svårighet höll sig flytande på denna vinterocean."


Neruda levde ett spännande liv. Från fattigdomen som ung student och poet till äventyren som chilensk konsul, med en svartsjuk kvinna som försökte döda honom, han lärde känna García Lorca, Diego Rivera, Picasso, reste i Europa, berördes djupt av det spanska inbördeskriget och kämpade mot fascismem på sitt sätt, kom tillbaka till hemlandet och fick fly för sitt liv över Anderna...
Jag gillar inte memoarer och biografier, men den här boken är en favoritbok. För berättelserna och för språket. Han var som sagt poet...


"När de första kulorna genomborrade Spaniens gitarrer, när det kom blodbubblor ur dem istället för ljud, blev min poesi stående som en vålnad mitt på den mänskliga ångestens gator, och en ström av rötter och blod började välla fram i den. Från och med då går min väg samman med de andras. Och plötsligt ser jag att från ensamhetens söder har jag gått åt norr, som är folket; folket åt vilket min ringa posei skulle vilja tjäna som svärd och svetteduk, för att torka bort deras stora smärtors ångestdroppar och ge dem ett vapen i kampen för brödet."