Ett kilo på tre månader

Två nya läkarbesök med lillan igår, och jo minsann, reflux-medicinen fungerar. Om hon fortsätter att gå upp i vikt som de senaste veckorna kommer hon att vara 4,5 kilo tung på sin tremånadersdag om nio dagar. Hon vägde 3,5 när hon föddes, och att gå upp ett enda kilo på tre månade är inte mycket, men som sagt, nu är hon på gång.
Det där med att bebisar växer ur kläderna hur fort som helst stämmer inte i det här fallet, eftersom Disa fortfarande har samma kläder som när hon föddes, även om ett par plagg börjar bli korta i ärmarna. Och fortfarande har hon nyföddblöjor.
Lilla fågelungen.
Den här gången slapp hon att bli stucken i armen.
Inte jag.

God nyhet att hon går upp i vikt förstås, men det som jag särskilt kommer att minnas dagen för är att vi nu slipper väcka Disa på natten för att ge henne mat. Eftersom hon har ätit så lite har det varit viktigt att hon ätit var tredje timme, dygnet runt, och det har varit jobbigt. Disa sover gott på nätterna, sover gärna fem-sex timmar utan att vakna, så vi har fått ställa klockan flera gånger. Främst jag, J slipper oftast pga tidigt jobb. Först ska jag själv vakna, det tar en stund, sömnbristen känns värst på natten när jag måste vakna. Därefter ska flaskan göras iordning. Sedan ska lillan väckas, och hon är svårväckt på natten. Det tar ganska lång stund. Byta blöja, tvätta henne i ansiktet, knep för att väcka henne. Sedan är det maten och sedan somnar hon om och jag går ut i köket och gör iordning nappflaskan inför nästa gång.
Ibland sover hon så djupt att det inte finns någon möjlighet att väcka henne.

Nu är det alltså slut på det. Nu får hon sova så länge hon vill. Och under tiden sover jag också...


Mellan de båda läkarbesöken försökte jag få ett nytt födelsebevis att lämna till konsulatet, men det gick inte.
Vi var inne på bb för att fråga om det, och det var intressant att se alla pyttesmå bebisar i sina små sängar, jag berättade för Disa att där stod vi också i kö för vägning och mätning när hon var ett par dagar gammal. Vad stor hon verkar nu! Och jag berättade om baren där jag och Jesús åt frukost sista morgonen innan jag stängdes in på sjukhuset. Tjejen som jobbar där frågade Jesús hur det gick med förlossningen och barnet varenda dag han åt där sedan under sjukhusvistelsen. och nu är det mitt frukostställe när lillan har dubbeltid på sjukhuset, vi går dit och äter frukost medan vi väntar på nästa tid. Jag har numera ett stammhörn med egen stol:-)