Novemberlista

Listor är kul!
Jag har lånat en novemberlista av Mia. På lördag, 1 november, då kommer första inlägget från listan. Någon mer bloggare som hänger på?

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

2. 5 saker jag tänkt på idag

3. Ibland tänker jag att jag borde…

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

5. Hepp! Dagens boktips!

6. Månadens djur är givetvis…

7. Kolla! Så här ser jag ut idag.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

9. 5 saker jag borde ta tag i

10. Kolla! Här har jag ritat en hund.

11. Månadens färg är givetvis…

12. Hepp! Dagens filmtips!

13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…

15. 5 saker jag blir glad av i vardagen

16. Kolla! Så här ser min autograf ut.

17. Hepp! Dagens tv-tips!

18. Ibland retar det mig att…

19. Kolla! Det här åt jag idag.

20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…

21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen

22. Kolla! Här bor jag.

23. Hepp! Dagens måltidstips!

24. Månadens klädesplagg är givetvis…

25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet

26. Kolla! Här jobbar jag.

27. Ibland skulle jag vilja…

28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

29. Det var onekligen väldigt roligt när…

30. Kom ihåg

Utnyttja bebisfria tiden

Jobbet klart!
Disa är hos farmor och farfar med sin pappa som är dålig efter influensavaccinet.
Jag ska utnyttja tiden!

DiskBERGET!
Ta in tvätten!
Sortera barnkläder, vika tvätt!
Sätta på ny maskin!
Sopa golvet!
Göra något åt köksgolvet, som nu är så smutsigt att man måste ha skor på fötterna!
Bädda!
Planera jobb!
Ringa på hus att hyra i Aracena nästa helg!


Måste bara ha choklad först för att göra allt det här på ingen tid alls.
Hinner inte gå till affären.
Men mörk mintchoklad vore gott...



Men vad gör jag?
Sätter mig och kollar mejl?

Nu. Nu sätter jag igång.
Utan choklad.
Vi hörs.




(Men allt går så mycket lättare med en mintchoklad till hands... hinner jag?)

Doftminnen och jullåtar

Vi promenerade på stan, jag och lillan.
Hade lite småärenden att göra.
Och hur det nu var, så slog dofterna emot mig. Varenda stark doft påminde mig om något och fick mig att stanna till.
Rostade kastanjer från de små rykande vagnarna, pappstrutar, salt. Doften av höst i Sevilla.
Kände doft av bakpotatis, mindes heta, mjuka, söta potatisar med ett berg av god fyllning ovanpå, ett litet ställe bredvid körskolan i Helsingborg där jag gick intensiv körkortskurs, bakpotatisarna vars hemlighet var grillkryddan.
Doft av köttbullar, minne av råkalla regniga svenska höstkvällar, ett korvkioskbesök efter badhuset, värmen, köttbullar med mos och pommes som är mjuk av såsen.
En doft av adobo, fiskbitar som legat i vinägrett och tagit smak innan de friteras, doften som är bland de godaste som finns. Jag tror att de sprutar ut adobolukten över Callle Tetuan för att locka folk till baren, inne i den luktar det inte likadant.
Stark lukt av rakvatten som passerar förbi, lukten av stor, spansk affärsman i ren skjorta, uppkavlade ärmar, instoppad i byxorna. Mindre trevlig lukt faktiskt.
Och så en låt... Kliver in på Butler´s, möts av julsaker, kransar med små röda bär och färggranna klot, små turkosa fåglar att hänga i granen, snögubbar, och så den här julsången. Förflyttas hem. Karl Bertil, gröt, grandoft, ljus. Vi ska åka hem i jul, vi har köpt biljetter nu.
Snart är vi hemma igen...
Hemma.

Aha-upplevelsen

Ro ro barnet
katten hänger i garnet
Ro ro lilla vän
katten kommer nog snart igen.

Sitter och sjunger för Disa samtidigt som jag ger henne mat, när plötsligt...
En aha-upplevelse!
Det slår mig att ro ro i sången inte är "ro med åror-ro" som jag alltid har trott, utan ro som i "lugn och ro"!

Jag har alltid tyckt att texten har varit lite konstig...




Har ni några sådana där fåniga missuppfattningar att berätta om?

Typiskt söndagsspanska

Söndag.
Jag sov.
Vaknade då och då, kände min varma katt bredvid mig i sängen, hörde Jesús spela cello för Disa - och somnade om. Gick inte upp förrän klockan 12, åh, vad det var välbehövligt, och möttes av den glada nyheten att klockan har slagit om till vintertid.
Sedan var vi typiskt söndagsspanska. Vi åt inte paella med familjen (det gjorde vi i fredags), däremot åt vi ute. Vi åkte till Burguillos för att äta helstekt gris. Fast grisarna måste förbokas, fick vi veta. Det blev vanligt kött istället, oxkött och ibericogriskött.
Asador de Segovia var ett märkligt ställe. Jesús beskrev det så bra: "Det känns som att gå på opera på La Maestranza", och det gjorde det verkligen, lika uppklädda var folk här, och ungefär samma åldersgrupp. Ingen aning om varför, men vi stack ut kan man säga :-)
På kvällen fick Disa och jag besök, och Jesús åkte iväg på genomgång med kören inför en konsert i november.
Det var vår söndag det!

Min fina, fina unge

Alltså.
Jag kan inte få nog av den här ungen.
Om jag är ute och går med henne i vagnen tittar jag bara på henne, vi ser på varandra om hon är vaken, annars tittar jag på hennes fina ansikte om hon sover. Allt runt omkring; hus,folk, lyktstolpar, trafik och hål i vägen ser jag knappt i periferin ens.
När jag har henne i bärsjalen pussar jag henne på huvudet hela tiden.
När hon sover tittar jag på henne och vill ta upp henne.
När jag ska jobba börjar jag sakna henne redan innan jag lämnar ifrån mig henne till Jesús, trots att det bara handlar om några timmar som jag inte får se eller ta i henne. Och halvdagsjobben, ja, de känns.
När hon ligger i mitt knä tittar jag samtidigt på bilder på henne i fotoalbumet.
När hon är vaken går jag runt med henne, lägger kinden mot det varma huvudet och pussar gång på gång på det mjuka håret. Eller så för vi långa samtal, hon lutad mot mina uppfällda ben eller liggandes på skötbordet. Älskar att höra den rösten. Försöker låta bli att skratta när hon pratar allvar (ser bekymrad ut och pratar med bekymmersrösten,) eller är otålig och missnöjd, men kan inte låta bli, jag blir så glad över det talet och att se på det utrycksfulla ansiktet!
Tänk att jag fick en sån fin unge!

Den elektriska tvätten

- Nej! Problemet är inte tofflorna! Visst kan jag ta på mig tofflor! Men det är en principsak! Det är INTE OKEJ att tvingas ta på sig tofflor med gummisula varje gång man plockar ur tvättmaskinen, bara för att slippa få stötar från tvätten!!!

Vad gör folk hela dagarna med sina bebisar?

Ibland tänker jag att jag gärna hade bott i Sverige under den här perioden med Disa.
Då är det inte den långa föräldraledigheten, vab-dagarna, skogen och den rena luften eller ens närheten till vänner och släktingar jag tänker på. (Eller jo, det också.)
Nej, jag tänker på mammagrupper och öppna förskolan.

Jag känner ingen med bebis här.
Det känns som om jag uppfinner hjulet gång på gång, improviserar och gissar. Från start. Hur man bär en bebis, byter blöja och klär på den smidigast, hur man sköter om den.
Hur umgås folk med sina bebisar, vad gör de hela dagarna? Har de smarta saker till barnen, babygym och sådant, vad det nu kan finnas mer, vad har folk för saker? Hur upplever andra det att ha ett litet barn? Hurdana är andra bebisar i den här åldern?
Sånt, ni vet.

Disa tre månader

Tänk, lillungen fyller tre månader om ett par dagar.
Det blir verkligen bara bättre och bättre.
Det är så roligt att se hur hon utvecklas. Små, så förändringar som ingen mer än barnets föräldrar kan vara intresserade av, och som man därför håller tyst om utanför huset. Saker som att saliven har förändrats i konsistens. Ett nytt ljud. En ny rörelse.

Hon är så stark, vår unge. Liten som en fågel, men stark. För några veckor sedan började hon försöka rulla över på mage. Hon kämpar och kämpar, men armen är hela tiden ett hinder som hon inte har kommit över än. Men när som helst nu...
Hon har nacken upprätt hela tiden, nyss vinglade den och huvudet gungade darrande upp och ner, men nu vänder och vrider hon på det stadigt. Ganska.
Disa är mer rastlös, och samtidigt lugnare. Hon är sysselsatt långa stunder i taget med att suga på sina händer.
Hon ler allt mer.
Hon pratar, ligger och berättar långa ramsor, speciellt på skötbordet, medan hon ser mig i ögonen och ler, eller tittar bekymrat på mig och då byter hon till bekymmersrösten också, det verkar som om hon berättar problem för mig.. Hon är så rolig! Och när jag svarar, imiterar, pratar hon tillbaka.
Jag tittar och tittar tillbaka och undrar vad hon kommer att ha för ögonfärg. Den håller på att förändras.
Hon blir lättare uttråkad och vill bli underhållen.
Jag har mina metoder, Jesús har sina:
.

Hon sover mindre i bärsjalen, tycker om att titta på allt som passerar. Bara hon blir lite starkare i nacken ska vi börja bära henne framlänges
Disa tycker också om att sitta upp. Hon behöver stöd så vi sätter henne i ett soffhörn.
Ibland blir hon trött och somnar.

Hon är så vansinnigt söt med sin trollnäsa, hårtofsar på öronen och oerhört uttrycksfulla ansiktsuttryck som ständigt växlar.
Hon är det sötaste jag har sett.

Blues och paella i Alamillo-parken

Sevillas stora friluftspark är Parque del Alamillo.

Här hålls födelsedagskalas, arrangeras konserter, picknickar och allt möjligt.
I går var en av bluesföreningarna där. Från lunchtid kunde man äta paella och andra tapas och lyssna på en grupp som spelade.
Lite senare var det jam sesion, Jesús spelade munspel förstås.

Vi satt på en filt och åt tapas, lyssnade på musik, låg och tittade i trädkronorna och gosade med den här lilla ungen, som återigen har varit med på konsert.

Det var så kul att vi försöker nog åka varje månad som det här arrangeras.

Sedan åkte vi till Triana, köpte smaskiga bakverk och hälsade på Jesús föräldrar.
Det var vår söndag det!

Lördagsbilder

Vi lämnade Disa hos hennes farmor och farfar och åkte mot Aracena med matsäck i ryggsäckarna.
Det var en ljuvlig dag.

Vi utgick från Fuenteheridos samt Alajar.

Vi gick under korkekar.

De andra letade svamp, jag sysslade med annat.
Satt och läste i skuggan, åt mandariner vid en liten bäck och tittade på saker genom kameran till exempel.

Djur såg jag också.

Det har blivit höst...

 ...så massor av sevillabor åker hit för att plocka kastanjer.

Lördagstips

Medan jag luffar runt i svampskogen under korkekarna kan ni titta på denna youtubepärla; Malagatas Chiquilina bonita.
Youtube är otroligt, vilka grejer man hittar där!
Den här låten hörde jag gång på gång under tredagarsturen i Bolivias salöken och intilliggande fantastiska nationalparker när jag var i Bolivia första gången. Guiden hade bara en skiva med sig, en cumbiaskiva, och jag avskydde cumbia, men den här låten, den fastnade på något sätt. Nu kan jag bara le när jag hör den, och särskilt när jag ser Malagatas danssteg till.

Här när jag var i Salar de Uyuni med Jesís förra sommaren:
Saltöknen - tågkyrkogården
Saltöknen - kaktusön
Saltöknen dag två
Saltöknen dag tre


Och ta gärna och lyssna på Emil Jensens Stressa inte, oroa dig inte. Så roligt, så träffande!
Trevlig lördag allihop!

Bortglömd kissblöja

Jag är visserligen väldigt trött nu, men det ÄR verkligen något som luktar konstigt.





Jaha.
En gammal kissblöja på skrivbordet.
Under högen med bebiskläder, hårblås, pillerask, hårdrocksbok, hörlurar, en ask med tops, tygtrasor, påsklämmor, cd-skivor med foton, pennor och en liten nappflaska.
Det är omöjligt att hålla ordning och rent med en bebis i huset.

Ett kilo på tre månader

Två nya läkarbesök med lillan igår, och jo minsann, reflux-medicinen fungerar. Om hon fortsätter att gå upp i vikt som de senaste veckorna kommer hon att vara 4,5 kilo tung på sin tremånadersdag om nio dagar. Hon vägde 3,5 när hon föddes, och att gå upp ett enda kilo på tre månade är inte mycket, men som sagt, nu är hon på gång.
Det där med att bebisar växer ur kläderna hur fort som helst stämmer inte i det här fallet, eftersom Disa fortfarande har samma kläder som när hon föddes, även om ett par plagg börjar bli korta i ärmarna. Och fortfarande har hon nyföddblöjor.
Lilla fågelungen.
Den här gången slapp hon att bli stucken i armen.
Inte jag.

God nyhet att hon går upp i vikt förstås, men det som jag särskilt kommer att minnas dagen för är att vi nu slipper väcka Disa på natten för att ge henne mat. Eftersom hon har ätit så lite har det varit viktigt att hon ätit var tredje timme, dygnet runt, och det har varit jobbigt. Disa sover gott på nätterna, sover gärna fem-sex timmar utan att vakna, så vi har fått ställa klockan flera gånger. Främst jag, J slipper oftast pga tidigt jobb. Först ska jag själv vakna, det tar en stund, sömnbristen känns värst på natten när jag måste vakna. Därefter ska flaskan göras iordning. Sedan ska lillan väckas, och hon är svårväckt på natten. Det tar ganska lång stund. Byta blöja, tvätta henne i ansiktet, knep för att väcka henne. Sedan är det maten och sedan somnar hon om och jag går ut i köket och gör iordning nappflaskan inför nästa gång.
Ibland sover hon så djupt att det inte finns någon möjlighet att väcka henne.

Nu är det alltså slut på det. Nu får hon sova så länge hon vill. Och under tiden sover jag också...


Mellan de båda läkarbesöken försökte jag få ett nytt födelsebevis att lämna till konsulatet, men det gick inte.
Vi var inne på bb för att fråga om det, och det var intressant att se alla pyttesmå bebisar i sina små sängar, jag berättade för Disa att där stod vi också i kö för vägning och mätning när hon var ett par dagar gammal. Vad stor hon verkar nu! Och jag berättade om baren där jag och Jesús åt frukost sista morgonen innan jag stängdes in på sjukhuset. Tjejen som jobbar där frågade Jesús hur det gick med förlossningen och barnet varenda dag han åt där sedan under sjukhusvistelsen. och nu är det mitt frukostställe när lillan har dubbeltid på sjukhuset, vi går dit och äter frukost medan vi väntar på nästa tid. Jag har numera ett stammhörn med egen stol:-)

Karljohan på första svampplockardagen

Man måste känna honom för att förstå hur mycket Jesús hade sett fram emot den här helgen, den första på svampsäsongen.
Ändå trodde jag kanske att det inte skulle bli någon tur till Aracena på måndagen efter kräftkalaset.
Det blev sent med andra ord.
Eller tidigt, hur man nu ser på det.
Jesús, som var den som la sig sist, vaknade ändå redan klockan nio. Disa fick mat, vi gjorde oss i ordning, köpte baguetter med tortilla, hämtade Lidia, lämnade Disa hos sin farmor och åkte iväg.

Jesús hade hoppats att vi skulle bli ensamma i svampskogen med tanke på väderprognoserna som hade hotat med oupphörligt regnande, men ensamma var vi knappast.
Men inte alla hade åkt hit för att plocka svamp. Nu är det även säsong för kastanjer. Och vi hittade madroños, bär från smultronträdet, även om det är tidigt, de var fortfarande ganska omogna.

Svamp blev det ändå. En korg med finfina tentullos, eller karljohan som vi brukar säga i Sverige.
Igår blev det till lunch pasta med lök, vitt vin, peppar, grädde och karljohansvamp förstås.

Dill

Jag har fått ett stort knippe dill.
Så stort att jag aldrig förut haft så mycket dill på en gång.
Har ni tips på vad jag kan göra med den?

Spansk-svensk kräftskiva

Jag såg en bild på Facebook på kräftor, och kom på att visst, vi borde ju ha kräftskiva!
Kräftor äter man inte här, men det stora svenska möbelvaruhuset säljer frysta kräftor i livsmedelsaffären.
Söndag blev perfekt kräftskivedag. Spaniens nationaldag, vilket innebär att måndagen var ledig dag för de flesta, ni vet, när en helgdag infaller på en söndag här får man ledigt på måndagen för att inte missa en ledig dag.

För första gången någonsin blev vi klara tidigt med förberedelserna (förmodligen för att vi inte behövde laga någonting mer än efterrätt) så vår vän Kocken fick greja fritt i köket när han kom. Han gjorde lax med dillskum, och en grönsakswok till den av oss som för tillfället inte kan äta skaldjur.
De flesta hamnade i köket.

I alla fall tills all mat stod på bordet. Det var inte ett rent kräftkalas, men vem vill ha det? Vi hade kräftor, hemkokta räkor, Jesús perfekta skagenröra, vitlöksbröd, svensk ost, snaps, lax med dillskum, wokade grönsaker, samt efterrätt bestående av Polly och hemgjord chokladmousse!

Det var väldans gott.

Och skoj!

Disa vaknade när vi ätit färdigt. Jag gav henne mat, lämnade henne till Jesús och gick ifrån en stund. Möttes av det här när jag kom tillbaka :-)

Löss

Att ha en partner som är lärare är suveränt. Semestrarna, ni vet. Speciellt i Spanien är lärarens lov värdefulla, här där många inte har mer än två veckors semester om året.
Men allt är inte positivt med en lärare...

- Du, jag måste be om något som du tycker är lite läskigt. Kan du kolla om jag har löss? Det går löss i skolan, engelskläraren har redan fått dem och varenda unge i klassen luktar avlusningsmedel, en har till och med fått håret klippt. Så fort jag pratade med engelskläraren kände jag hur det började klia i huvudet, men det kanske bara rä inbillning. Men kan du kolla?
- !!!??!?!

När Disa somnar

Plötsligt blir det lilla huvudet tungt mot min axel.

Shiiit! Hon har somnat!

Lägger henne i soffan. Står en stund och kollar om hon tänker vakna.
Verkar faktiskt inte så.
Fort, vad är det jag måste göra?
Prio ett, duscha och klä på mig, vi måste ut på förmiddagen.
Springer till duschen, funderar samtidigt på vad jag måste göra därnäst, om hon fortfarande sover.

Beslutsångest, ingen tid att förlora!
Äta frukost?
Sätta på tvättmaskinen?
Skicka nödvändiga mejl eller kanske skicka den försenade deklarationen?
Förbereda kvällsjobbet?

Klär på mig samtidigt som jag letar efter tandborsten i ouppackade resväskan från helgen.
Är hungrig,
Kollar ungen. Sover.
Springer till köket, lägger bröd i brödrosten, mosar avokado till avokadoröra, har inte tid att fylla på lilla olivoljeflaskan, häller direkt från den stora. Avokadoröran förvandlas till sås.
Tar in tvätt.
Ska bre det rostade brödet och upptäcker att jag glömde sätta på brödrosten.
Sover Disa?
Ja, hon sover.
Mejlen, mejlen, hinner inte, måste förbereda nappflaska, koka vatten till mjölkersättningen, måste...

Där kommer första gnyendet.
Men jag hann bli ren och mätt i alla fall.

Trött på att prata

Jag är så trött på att prata!
Har pratat hela dagen med lillan.
Sedan med Jesús när han kom från jobbet.
Som följd på det tre timmars jobb med prat, prat, prat.
Och inte så att jag har något emot att prata. Det är bara så att nu när jag är själv hemma med Pipen (Jesús åkte till sina föräldrar med lillan medan jag jobbade) så kan jag inte sluta! Jag kommer få kortslutning i huvudet! Jag fortsätter att prata med Pipen, vill egentligen bara vara tyst, men kan inte!

Prästen som ville ha ebolavaccin

Det här har jag skrivit tidigare men inte publicerat:

En spansk präst som arbetade i Liberia har avlidit av sjukdomen. Han fördes hem till Spanien under mäktiga säkerhetsåtgärder och fraktades som om han vore en rymdvarelse, inplastad, med läkare i vita rymddräkter, i ambulanskolonn, och han vårdades på ett sjukhus som utrymdes för hans skull.
Denne präst har i många år kämpat för att det ska forskas fram ett vaccin mot ebola.
Ingen respons.
Förrän nu, när även nordamerikanska medborgare har blivit smittade.
Då börjar det forskas, snabbt som sjutton, och strax finns ett vaccin som visserligen inte har hunnit testas så noga, men det finns i alla fall.
Någon som är förvånad?

Efter nyhetsinslaget om den spanske, avlidne prästen, direkt efter, sänds ett inslag om de svarta immigranterna som lyckas nå det spanska fastlandet.
Det är så fult gjort, tanken är att få spanjorerna med sig i projektet med den farliga, kritiserade muren som ska hindra ovälkomna immigranter. Medborgarna ska förknippa de svarta med ebola. Det låter bättre om staten skyddar de egna invånarna mot ebola, inte mot immigranter...
Det är farligt när nyhetskanaler och medier ägs av politiska partier.



Läs gärna Sydkustens text om det aktuella fallet med den smittade sjuksköterskan.
Finns mycket att säga där, och fallet blir bara värre och allt mer obekvämt för den spanska regeringen...

Ebola i Spanien

Gårdagens stora nyhet i tidningar, radio och tv var den spanska sjuksköterskan som har smittats av ebola. Första ebolafallet utanför Afrika.
Sköterskan vårdade en av de smittade spanjorer som flögs hem till Spanien för att kureras.

Hur hon kunde bli smittad vet ingen. Enligt hälsominister Ana Mato (inte särskilt populär efter att, för att bara nämna något, vara i utkanten av en enorm muthärva och efter den gången då hon påstod att skolbarn i Andalusien inte har möbler i klassrummen, efter att hon sett en bild i tidningen av en morgonsamling på golvet) var risken lika med noll att någon skulle smittas. Hälsoministern sa också att vårdarna kontrollerades och följdes upp noggrant, men det verkar inte vara sant.
Nämnda sköterska gick på semester strax efter dödsfallet av patienten för ett par veckor sedan. Den 30 september fick hon feber och åkte till vårdcentralen för att bli testad för ebola, hon visste att febern kunde vara ett symptom. Men trots att hon berättade att hon vårdat en av ebolapatienterna fick hon ingen provtagning. Inte vid något av följande besök heller, det var först den 5 oktober som hon blev testad, och det visade sig att hon var smittad.
Under tiden som kvinnan väntade på resultatet befann hon sig bland patienter och personal på sjukhuset, vilket kritiseras hårt. Dessa, samt de personer som kvinna har haft kontakt med tidigare, ska följas upp.

Sköterskan borde inte ha kunnat bli smittad, säkerhetsåtgärderna var omfattande, även om det nu kommer fram mindre smickrande detaljer om dem. Till exempel tycks det ha använts en billigare, enklare form av säkerhetsdräkt i Spanien än i andra länder.
Hur dräkten ska tas på och användas behöver stå klart för användaren. Det tar 40 minuter att ta på sig specialdräkten, men kursen för hur det ska gå till gick på bara en halvtimme, vilket många menar var otillräckligt.


Lite ironiskt är det att Spanien för ett tag sedan erbjöd EU hjälp i hur man undviker ebolasmitta...

Utflykter i Andalusien

Strax utanför Sevilla ligger byn Coria del Río.
Ett trevligt ställe med risfält och kräftodlingar i området.
Där är det mysigt att gå och titta på båtar som passerar på väg mot Sevillas hamn, titta på den lilla färjan över till andra sidan floden och sköldpaddorna i vattnet, äta glass och tapas.

Det är visserligen varmt fortfarande men nu är hösten här, det ska regna i slutet av veckan och Andalusien börjar leva igen efter den heta sommaren.
Får se vad det blir för utflykter de här månaderna framöver. Ett besök i Almería i december, grillning, en massa svampplockning och vandringsleder i Aracena med start när som helst.
Välkommen svala årstid!

Vila

El Portíl igen.
Det är så skönt att åka dit.
Lukten av hav och barrträd och inga måsten alls. Om vi stannar i stan går det inte att slappna av, det är alltid trista saker som måste göras. Jobbplanering, tvätthögar, dammtussar längs listerna, matlagning, handling...

Här på kusten kopplar vi ur helt, det är bara vi tre och vi gör bara enkla saker som vi har lust med.
(Tyvärr försvinner inte tvätthögarna och dammtussarna under tiden...)


Vi lagar god mat...

spelar spel...

sover...

beundrar blommor i folks trädgårdar...

går strandpromenader...

och ser folk plocka almejas när det är lågvatten...

läser...

går en bit under de lummiga barrträden på vandringsleden och tittar på flamingor i lagunen...

åker till Cartaya för att handla mat och upptäcker att det är en av de där (förbannade) lokala helgdagarna där, byns jungfru Maria som firas i dagarna fem, stängt överallt...

och lyssnar på sötungen som pratar allt mer med oss.

Vilohelg.
Men snart är det slut med kusthelgerna, så fort svampsäsongen börjar kommer en av oss (inte jag) vilja åka och plocka svamp varenda ledig dag.
Tur att svampsäsongen är så kort här.

Token

- Mira, ¡el Loco!
Jag tittade och tittade på dem framför mig, blicken stannade på en äldre rund man i vit skjorta, men inte såg han särskilt tokig ut?
- Han den gamle? Vadå?
- Nej där, där! Nä, nu försvinner han ju...

Och då fattade jag.
Jesús Quintero, även kallad El Loco (efter hans program El loco de la colina). Den ende spanske kändis som intresserar mig. Ja, jag är rejält förtjust i den här mannen.
Jag såg det lockiga håret i nacken under hatten försvinna bort.
Fan.

Jag grämde mig resten av dagen över att ha missat honom.

Bloggträff

Ett stort plus med att ha en blogg är när man verkligen träffar någon som läser den, och att träffa någon som skriver en blogg som man följer.
I veckan var Lena Dyche, som driver bloggen Lena i Wales, i Sevilla, och vi passade på att ses. Så roligt det var!
Lena arbetar som reseledare och leder just nu en rundresa i Andalusien. Ett av stoppen var Sevilla.
Vi sågs utanför katedralen, Lena var lätt att känna igen med det långa ljusa håret, och jag hade som kännetecken gula byxor och bebis på magen.

Vi tänkte ta en lunch ihop, men att äta lunch i centrala Sevilla är inte helt enkelt, tycker jag. Nästan alla matställen runt katedralen är turistställen, och jag är skeptisk mot barer och restauranger som har meny på engelska. litar inte alls på dem. En del dyra, bra ställen finns det också, men en vanlig tapasbar med bra, billig mat är svårare att hitta. Jag känner till två. Den ena är Las Columnas (, Calle Mateos Gago, gå rakt upp från katedralen mot barrio Santa Cruz). Bra mat, men jättemycket folk och mest ståbord,. Vill man sitta ner inomhus är det svårt att prata för den höga ljudvolymen och svårt att röra sig på grund av trängseln.
Vi gick istället till Casa Morales. Den hittar man på Calle García de Vinuesa, alldeles nära kafeterian San Buenventura på avenyn. mitt emot ligger en freiduría (stekt fisk, bläckfisk och räkor som man får i pappstrutar och äter med händerna) med sittplatser, också bra val av matställe.
Jag hade inte varit på Morales på flera år. Numera har baren kök och serverar mat, inte bara kalla tapas.
Vi delade på papas alioli, rökt torsk med salmorejo på rostat bröd, croquetas (som inte ska förväxlas med potatiskroketter) och queso viejo.

Därefter intogs efterrätt på favoritglasstället La Fiorentina på Calle Zaragoza.
Himla kul!
Och Lena fick förstås träffa Disa som har förekommit här på bloggen en del den senaste tiden...

Har ni varit med om bloggträffar? Berätta!