Ungen hade inte rört sig på hela förmiddagen.
Jag la mig på rygg för att känna rörelser, de brukar fungera, men icke.
Jag la mig på sidan, men inte det heller. Fulkomligt stilla.
Då satte jag mig upp, tog tag i magen med händerna och skakade på den. Vakna nu, sa jag.
Jag skakade inte hårt, jag lovar, men det fungerade ändå, en liten duns inifrån. Barnet hade visst sovit.
Den här oron.
Som började ungefär en kvart efter att jag gjorde graviditetstestet.
Jag tänker, att bara ungen kommer ut... När den är där inne i magen kan man inte göra ett dugg. Inte se, inte röra, inte känna om allt är som det ska.
Men jag gissar att oron inte försvinner efter födseln.
Jag hörde att man kan dricka ett glas iskallt vatten fort om man inte känner rörelser. Då "ska" barnet visst vakna till liv snabbt. Hehe. Jag hade dock ingen sån oro eftersom Victor i princip aldrig var still eller sov i magen. Det är ju likadant med honom "live" också. Som bebis sov han sammanlagt 7h/dygn ungefär, men bara i intervaller om 5-20 min dygnet runt. Min poäng är... Du kommer säkert få en bebis som älskar att sova! Kommer bli perfekt! Man vill verkligen ha ett barn som sover, creeme :)
SvaraRaderaDen där oron försvinner tyvärr inte när barnet fötts. Den ersätts med annan oro. Min största oro i början, förutom rörande min egen hälsa, var innan nacken blev stabil - tänk om jag skulle råka knäcka nacken? (ganska dum oro) och sedan plötslig spädbarnsdöd. Man hör alltid om någon som känner någon som drabbats. Det är ju så enormt få som drabbas, ändå kommer den där oron. Väldigt onödig oro som jag hoppas du slipper!
Jag är vidskeplig så jag vågar inte ens nämna vad som skrämmer mig.
RaderaHoppas det blir en sovbebis! Ungen har hela tiden varit stilla långa perioder i taget och inte rört sig så kraftfullt när hen är vaken heller. Hoppas att et är ett gott tecken!
Jag har oxo hört det om iskallt vatten, men det hjälpte då inte på storan. Gu' det va några gånger jag var helt säker på att bebben dött för det var så still. Kallt vatten hjälpte inte ett dugg. Men, att knuffa på magen, det funkade varje gång.
SvaraRaderaOron släpper inte. Man är alltid orolig för dem. Även elva år senare. :) Gäller bara att våga låta dem göra saker ändå. Som ridläger, cykla till kompisar, åka buss till faster o farbror i Lidköping på egen hand osv.
Det är väl så, bara att försöka gömma oron!
RaderaJag har hört om tricket om iskallt vatten samt att låta en väckarklocka ringa bredvid magen. Men jag har inte hjärta att göra det, föredrar att skaka magen.
Jag tyckte att oron blev bättre när min bebis föddes. Då var det inte bara jag som hade koll/bar ansvar. Plus att det gick att se på ungen. Oron fanns fortfarande, men en helt annan, skönare oro.
SvaraRaderaDet låter helt logiskt. Det måste vara lättare när barnet är ute! Två som tittar till det, två som kan kontrollera, och det hänger mer på oss hur barnet mår. Nu går det ju inte att göra någonting.
RaderaJag håller med Jenny! Jag tyckte det var jobbigt när jag var gravid att ansvaret var bara mitt, på något sätt, det var ju bara jag som kunde ha koll på när den rörde sig i magen. Väl utanför magen är vi i alla fall två som kan dela på det. Oron finns ändå, men ansvaret är inte 100% mitt och det gör ändå skillnad.
RaderaDet måste vara skillnad! Det ska bli så skönt när vi är två om det!
RaderaHej Annika!
SvaraRaderaJo visst är och var man orolig :( Är fortf orolig fast hon är 43 :-) Fånigt men så är det att vara förälder. Då är man inte värst tuff :-)
Kram P ♥
Vi har skojat om det, att den här oron som började med testet kommer att sitta i för alltid nu!
RaderaNej, det gör den nog inte, men precis som dendäromjenny säger så blir oron annorlunda när bäbisen är ute. Slipper väckas med knuffar o buffar i alla fall (gjorde exakt som du), bara att hålla fingret under den lilla näsan för att se om den fortfarande andas. Typ tre gånger per natt. :). Äsch, det kommer gå så bra så! Kram!
SvaraRaderaJag blir säkert likadan, med att kontrollera så att ungen andas. Hu!
RaderaÅh jag förstår att du var orolig!!! Skönt att du kände rörelser till slut. Det ÄR stressigt att vara gravid och inte ha "full koll". Tyvärr är väl den stora negativa baksidan med just föräldraskap attt man för evigt kommer leva med oro. Inte påträngande kanske men sådär lite i bakgrunden. Alltid är det något. Du vet, i början kan det vara mer fysiska saker som att ä
SvaraRaderar barnet friskt, utvecklas det som det ska, har det ont, äter det tillräckligt/inte för mycket/"rätt" etc etc... Sedan blir det lite äldre och då kommer andra tankar in som är mer åt det psykologiska hållet som "har barnet social kompetens? har det vänner? blir det mobbat? är det en mobbare? behöver det mer stöd i skolan vad gäller skolarbetet? mår det bra (rent mentalt)?" etc etc.... MEN trots att man lever med sådana tankar så är det en ynnest och en fantastisk glädje att ha barn!!! Så nu önskar jag dig en lugnare och mindre orosfylld avslutning av din graviditet.
Kram!!
Jag tror att det är som du säger, oron kommer aldrig att släppa, bara förändras, med barnets ålder. Ändra karaktär. När banet blir äldre är det nog bra att försöka gömma en del av den oron. Jag vet att det kan bli för mycket rädsla hängandes över barnet annars, det är inte bra.
RaderaUsch jobbigt, det där hände mig också alldeles på slutet. Men då var det nog för att det var så trångt där inne att han inte längre kunde röra sig! Det är helt normalt att noja och nej, oron försvinner inte när bebisen kommer ut, men det är en annan oro. Faktiskt lättare att leva med. Det är så abstrakt och overkligt att ha en bebis i magen att oron får mycket plats. När man väl har henne/honom ute och kan se, ta, känna, lukta, så har man ju lättare koll på att allt är ok.
SvaraRaderaKanske blir man mer upptagen av barnet också, som behöver mycket, så att man inte hinner tänka lika mycket? Som det är nu finns det ju egentligen inget annat att göra än att tänka, och att fortsätta med vanliga livet (som inte ägnas så många tankar egentligen). Jag har läst att barnet blir mer stilla på slutet när det blir trångt i magen. Ska komma ihåg det. Men kommer nog att skaka magen fler gånger:-)
RaderaJa, precis så. Jag var rädd för att jag skulle gå omkring och vara rädd för att han ska dö hela tiden. Men så är det inte tack och lov. Precis som man inte går omkring och är rädd för det när det gäller andra man älskar. Däremot kollar jag honom ofta när han sover (när jag inte själv sover) och har varit lite besatt av tanken på att han ska kvävas av något som hamnar över honom. Men inom rimliga proportioner.
SvaraRaderaTyckte det var jobbigt de sista veckorna för det blir verkligen mindre rörelser och samtidigt som man vill lugna sig själv med att det är helt normalt (vilket det är), så läser man överallt att man ska kontakta läkare omedelbart om rörelserna avtar. Och den rekommendationen kan man inte riktigt följa... Men man får lyssna på sin intuition helt enkelt. Jag åkte in en gång, jag förstod själv att det var noja men hade då gått en vecka över tiden och kände att det kvittade om jag åkte till sjukhuset en gång i onödan. Allt var bra men gynundersökningen de gjorde satte igång värkarna och 36 timmar senare föddes han vilket jag var rätt glad för :)
Jag hoppas att min oro också kommer att vara inom det rimliga.
RaderaBättre att åka en gång för mycket än att inte åka när man verkligen borde. Häftigt att förlossningen kom igång tack vare den undersökningen!