Matstånd på vägen

Om man tappar bort lappen med läkartiden kan man gå till vårdcentralen och fråga.
Ifall läkartiden inte gäller sjukhuset. Då måste man gå dit istället.
Det blir en promenad på en och en halv timme fram och tillbaka, vilket inte är jättemycket, men åh, vad jag har dragit mig för det. Så irriterande! Varför ska det vara så besvärligt att få veta när tiden är?
Men nu har Jesús semester, han följde med, så då blev det roligare.
Vi tog den roliga gatan efter järnaffären på Avenida Miraflores, där är altlid kul att gå med alla småbutiker och matstånd!

Vi höll oss till hemvägen.
Först in på det enda bageri jag vet där det säljs russin- och valnötsbröd. Det brödet var slut, så det blev en vanlig andaluza istället.
Vidare till en av fiskaffärerna som vi gick förbi tidigare.
Den var full av folk - ett bra tecken. Och mycket att välja på fanns det också. Massa fisk och skaldjur. Det blev boquerones (småfiskar), coquinas (en slags liten mussla) samt det konstigaste sjöodjur jag sett. Percebes. Jesús påstår att de kallas fingermusslor på svenska efter någon affisch han sett, men jag vet inte. En slags havstulpan kanske?
Det ska vara en delikatess. Växer på de mest svåråtkomliga klipporna i Galicien och måste plockas för hand. Går inte att odla. Vi köpte lite grann för att testa.

Ett paket grädde blev det, och sedan stopp vid olivståndet.
Här är det vanligt att familjer själva lägger in oliver och sedan säljer över bord på gatan. Billigare och mycket bättre än fabriksoliver i snabbköpen.
Det blev en stor påse med Jesús favoritoliver, samt en påse altamueces som jag tycker om.

Sista stoppet blev i en av fruktaffärerna, där vi köpte med ett kilo jordgubbar.

Nu var det bara att gå hem och fixa lunch!
Och vad det blev, det kommer i nästa inlägg. Med ett litet enkelt recepttips!