Columbus båtar och första doppet

I Spanien är skärtorsdagen röd dag, så vi åkte tillkusten för att tillbringa påskhelgen där, liksom Jesús systers familj. Svärföräldrarna har en sommarlägenhet i El Portíl.
Vi åkte på onsdagskvällen, åt Jesús mammas hemkokta räkor till middag och sov grymt illa på natten (måste vara sängens fel), och på skärtorsdags morgon steg vi upp till ljum luft, havsvind och barrdoft.
Efter frukosten åkte vi till Huelva. Inte för att besöka staden, för den är inget att ha, utan för att titta på Columbus båtar.
Till världsutställningen 1992 i Sevilla tillverkades kopior av de tre båtar som for till Amerika på den öfrsta expeditionen.
De står nu utställda strax utanför Huelva.

Det är intressant att se båtana, gå ombord och föreställa sig sjömännen på dem under den långa färden, de som ville ha ihjäl Columbus eftersom de trodde att han lurat dem i fördärvet.
Men intrycket förstörs av alla dockfigurer, fula träsköldar, ljudeffekter och annat trams som ska locka barnfamiljer. Varje hel timme visas en film som man tror ska ge mer information om expeditionerna, men nix.
Det bästa med stället är den lilla utställningen.
Och att se båtarna förstås.

Vi åkte tillbaka mot stan, och stannande till vid den stora, fina Columbus-statyn.

Sedan var vi hungriga men hade ingen lust att åka tillbaka till lägenheten än, så vi stack in på ett hamburgerställe för att mätta oss med billiga hamburgare.
Och det var där det hände.
Jesús hörde något.
- Jag tror att de bakom oss i kön är svenskar, väste han.
Vad? Svenskar?! Här?
Jag vände mig om men kunde inte avgöra om de var svenskar eller inte.
Vi var klara och gick och satte oss, men jag fortsatte att stirra mot den där familjen som kunde vara svensk.
- Hoppas att de sätter sig här i närheten sa jag till Jesús, för jag ville tjuvlyssna och spana lite på dem, och jag blev löjligt besviken när jag såg att de satte sig utomhus, där det förresten var alldeles för varmt.
Fånigt, eller hur? Men det är så sällsynt att höra nordbor här. Sevilla är en stad med mycket turism, men turisterna kommer från Nordamerika, Tyskland, Frankrike och Japan. Inte Norden. Nordbor åker till Madrid, Barcelona och Solkusten. Man hittar dem inte på Huelvakusten.

Vi tog bilen, körde förbi saltfabriken och ut på Espigón de Huelva, där Jesús pappa stannande och fiskade ibland när Jesús var liten. Längs det långa revet, som jag hört sägas är Europas längsta naturliga sandrev, finns fina stränder, och vi stannande vid en av dem.
Det var skönt varmt i luften och i vattnet också. Vi hade visserligen inga badkläder med, men strunt samma, jag hoppade i.
Underbart.

Nästa dag var vi helt förbi av trötthet efter en ännu mer sömnlös natt. Tre timmar. I Jesús fall berodde det på en film som slutade supersent, i mitt fall på att jag inte heller nu kunde sova.
Inte ens en liten siesta dagen efter. Omöjligt att få sömn. Hur är det möjligt?
Långfredagen ägnades därför i apatiskt tillstånd. En omgång Carcassonne på balkongen blev det ändå. (Hur kan det finnas lägenheter utan balkong? Varför har ägaren till vår tagit bort balkongen???)
Jag vann. Stort!

Man kan också säga att vi laddade inför den roliga dagen därpå!