Hej bloggvanner!
Dataviruset finns kvar, men ska nog forsvinna i mitten av den har veckan.
Vad kan jag beratta sa lange?
Jo, i lordags var vi och plockade svamp, Jesús och Patri och jag, och vi fick ihop en hel stor korg full med blodriskor. Vi akte hem och lagade blodrisklunch.
Det ar verkligen, verkligen kallt nu, bade ute och inne. I morse var det inte mer an 13,9 grader inne. Men man vanjer sig gradvis vid kylan. Pa lordagskvallen kandes det varmt och skont i sovrummet nar elementet varit pa en stund och temepraturen stgit till nastan 16 grader, man markte skillnaden nar man kommer fran ett annat rum.
Vi har atit sondagslunch hos Jesús foraldrar. Hans mamma hade lagat min favoritratt, det underbara langkokta kottet med himmelsk sas. Sedan hade hon kopt sotsaker i pa ett konditori, en bricka med pestiños som alla i J:s familj ar valdigt fortjusta i. Det ar ett ganska torrt bakverk indrankt i honung, som sa manga andra av de traditionella bakverken har, ett arv fran nar Andalusien var ett arabiskt land.
Jag tycker inte sarskilt mycket om dessa pestiños, och hans mamma kom ihag det och kopte min favorit; en chokladbomd, glansig, rund, fylld med mork chokladmousse.
Det basta med besoket var, trots maten, trots fler familjemedlemmar pa besok, trots allt, att ett stort paket lag och vantade pa mig. Jag hade varit nyfiken pa det sedan i fredags nar Jesús pappa ringde och sa att han hade hamtat upp ett tungt paket till mig som brevbararen kommit med.
Och det var helt otroligt! Vilket paket jag fick! Jag ska beratta och visa er sa fort jag kan lagga in bilder! (Tack snalla, snalla Anitha!)
Darefter skjutsade jag Jesús till Camas. Pa kvallen skulle det bli premiar for korens nya program, en konsert med svenska och finska kompositorer, i en kyrka bredvid tjurfaktningsskolan.
Jag korde tillbaka till stan, for det var flera timmar kvar innan det skulle borja, och jag gick den ljuvligaste promenad. Jag var sa behagligt matt, log nar jag tankte pa lunchen, fros inte i kvallssolen, gick langs Río Guadalquivir, forbi Jesús farmors hus dar hon bodde, ett gammalt casa de vecinos med patio, forbi inkvisitionsgranden bredvid San Jorgeborgen, under Trianabron, over Trianabron, tittade pa hanglas som karlekspar satt fast, gick utmed floden igen men pa andra sidan. Traffade pa en bekant som det var langesedan jag pratade med, kul! Gick till guldtornet, forbi Maestranza-teatern och sjukhuset vars grundare inspirerat till berattelsen om Don Juan.
Alltsa, det ar en sa vansinnigt vacker stad det har. Med alla lustfyllda byggnader, kakeldetaljer, sa mycket att titta pa. Och hela tiden upptacker man nya saker.
Jag gick langs avenyn, forbi julkrubbemarknaden som satts upp, katedralen varifran det hordes sang, flera kastanjeforsaljare, och jag var sa sugen pa att kopa en strut rostade, salta kastanjer nar jag kande rokdoften i nasan men var for matt. Det var saxofonister som spelade, en djavul som verkade sitta i luften, marionetteater, rullskridskogang, den upplysta bokmarknaden, massor oav folk som gick langs affarsgatorna arm i arm och tittade i julskyltade butiksfonster. Prasslande, nedfallna eukalyptuslov, klapper fran skor, dragspel och kaffedofter fran barerna.
Jag har kameran full av bilder att visa er, och dessutom forbereder jag advenskalendern, det ar ju premiar om bara en vecka!
Snart tillbaka, hoppas jag!
måndag 25 november 2013
tisdag 19 november 2013
Vintern har kommit till Sevilla
Det har varit tyst har pa bloggen nagra dagar.
Det beror pa att jag har nagot virus i datorn hemma sa jag kan inte skriva inlagg till bloggen dar. Inte lagga in bilder i datorn heller.
Jag ar pa ett internetstalle nu.
Varifran kommer datavirusen egentligen? Vad har de for syfte?
Jag ar nog tillbaka och skriver som vanligt om nagra dagar.
Det har blivit vinter har i Sevilla. Det marks inte sa mycket, det ar lika soligt som vanligt, torrt, vacker vader, gronska, blommor.
Men man marker det pa temperaturen, for den har sjunkigt rejalt.
Nagon skrev "Vintern ar nar man valjer att ga pa den soliga sidan av gatan istallet" eller nagot liknande, och det ar sa sant har (Pa somamren gar vi langa omvagar for att sa mycket som mojligt ga i skuggan.)
Det har varit pa gang ett tag, det var inte mer an 13-14 grader ute pa formiddagar coh kvallar, men solen varmde upp lagenheten under dagen sa det har inte varit sa farligt, 18- 19 grader inne. Helt okej.
Men i sondags var vi borta hela dagen, och nar vi kom hem rackte det med att oppna dorren sa kande vi att vi behovde behalla ytterkladerna pa. Jovisst, 14,9 grader inne. Och daromkring har det hallit sig sedan dess, en innetemperatur pa ungefar 15 grader.
Det var ingen idé att satta pa elementet da i sondags, for vi skulle stada och greja och ga ut och in i olika rum, men vi bytte till tjocka duntacket i sangen, och sedan dess har vi haft pa elementet flera ganger om dagen.
Ni vet, sydspanska bostader ar inte gjorda for att halla kylan ute. Eller for att halla kvar varmen inne. Och elektriciteten ar valdigt dyr. Manga har som vi ett element pa hjul som man tar med sig till det rum dar man ska vara en langre stund och later det vara pa under tiden (om man inte kan losa kylan med tjocka klader och filtar, som beroende pa situation ofta ar att foredra fñr att inte slosa med strom). Varmen forsvinner strax efter att man stanger av elementet.
Jag tycker inte alls om den spanska vitnern, for jag avskyr att frysa.
Spanjorer skrattar at mig, for de forstar inte hur jag kan frysa sa, jag som ar svensk. Men i Sverige behover man ju aldrig frysa, om man bara klar pa sig bra nar man gar ut. Inne kan vi ju ga i kortarmat och i bara strumplasten.
Det beror pa att jag har nagot virus i datorn hemma sa jag kan inte skriva inlagg till bloggen dar. Inte lagga in bilder i datorn heller.
Jag ar pa ett internetstalle nu.
Varifran kommer datavirusen egentligen? Vad har de for syfte?
Jag ar nog tillbaka och skriver som vanligt om nagra dagar.
Det har blivit vinter har i Sevilla. Det marks inte sa mycket, det ar lika soligt som vanligt, torrt, vacker vader, gronska, blommor.
Men man marker det pa temperaturen, for den har sjunkigt rejalt.
Nagon skrev "Vintern ar nar man valjer att ga pa den soliga sidan av gatan istallet" eller nagot liknande, och det ar sa sant har (Pa somamren gar vi langa omvagar for att sa mycket som mojligt ga i skuggan.)
Det har varit pa gang ett tag, det var inte mer an 13-14 grader ute pa formiddagar coh kvallar, men solen varmde upp lagenheten under dagen sa det har inte varit sa farligt, 18- 19 grader inne. Helt okej.
Men i sondags var vi borta hela dagen, och nar vi kom hem rackte det med att oppna dorren sa kande vi att vi behovde behalla ytterkladerna pa. Jovisst, 14,9 grader inne. Och daromkring har det hallit sig sedan dess, en innetemperatur pa ungefar 15 grader.
Det var ingen idé att satta pa elementet da i sondags, for vi skulle stada och greja och ga ut och in i olika rum, men vi bytte till tjocka duntacket i sangen, och sedan dess har vi haft pa elementet flera ganger om dagen.
Ni vet, sydspanska bostader ar inte gjorda for att halla kylan ute. Eller for att halla kvar varmen inne. Och elektriciteten ar valdigt dyr. Manga har som vi ett element pa hjul som man tar med sig till det rum dar man ska vara en langre stund och later det vara pa under tiden (om man inte kan losa kylan med tjocka klader och filtar, som beroende pa situation ofta ar att foredra fñr att inte slosa med strom). Varmen forsvinner strax efter att man stanger av elementet.
Jag tycker inte alls om den spanska vitnern, for jag avskyr att frysa.
Spanjorer skrattar at mig, for de forstar inte hur jag kan frysa sa, jag som ar svensk. Men i Sverige behover man ju aldrig frysa, om man bara klar pa sig bra nar man gar ut. Inne kan vi ju ga i kortarmat och i bara strumplasten.
fredag 15 november 2013
Tack Spanien
Äntligen har jag gått igenom hela processen. Eller, min ansökan har gjort det. Jag är nu godkänt insulinpumpanvändare på mitt sjukhus, vilket innebär att jag får kanyler och grejer som jag behöver till insulinpumpen.
Hittills har jag fått dem lite på nåder, och jag har haft oron att de en dag ska neka mig det jag behöver, och undrat vad som händer om pumpen går sönder efter att garantin går ut. Får jag hjälp av sjukhuset då?
Oron har varit befogad. Spanien, som ni vet, har riktigt, riktigt dålig ekonomi, och det märks även i sjukvården. Inom diabetesvården till exempel ges nästan inga insulinpumpar alls längre, bara till de allra svåraste fallen av diabetes. När jag fick in första pump för sex år sedan kostade den svenska skattebetalare drygt 50 000 kronor. Vad priset är nu vet jag inte, men den kartong som jag får hämta en gång i månaden på sjukhuset, kartongen som innehåller infusionsset, nålar och slangar, är värd 200-300 euro. Den räcker i en månad.
Det är mycket pengar alltså, väldigt mycket om jag skulle behöva stå för kostnaden själv.
Jag blev inte bara godkänd av sjukhuset, utan det beslutades också att jag skulle få en helt ny pump, så i går var jag på pumpkurs med tre andra diabetiker.
Vi fick varsin jättestor kasse med pump och tillbehör och en splitter ny blodsockermätare, och jag tänkte, att jag är verkligen tacksam över allt det här.
Över vården i Spanien. Över husläkaren som jag kan gå till hur ofta som helst utan att det kostar något alls. Över den subventionerade medicinen. Över de nödvändiga, obehagliga ögonbehandlingarna som jag inte heller betalar för. Över min fantastiska diabetesläkare som har hjälpt mig att förbättra blodsockret så.
Över den nya pumpen.
Så mycket jag får utan att det kostar något, och så bra det fungerar för det allra mesta.
Och jag som är utlänning.
Jag är ju inte född här.
Det är fantastiskt.
Jag är väldigt glad över att ha jobb och betala skatt och kunna bidra lite till det här systemet.
Hittills har jag fått dem lite på nåder, och jag har haft oron att de en dag ska neka mig det jag behöver, och undrat vad som händer om pumpen går sönder efter att garantin går ut. Får jag hjälp av sjukhuset då?
Oron har varit befogad. Spanien, som ni vet, har riktigt, riktigt dålig ekonomi, och det märks även i sjukvården. Inom diabetesvården till exempel ges nästan inga insulinpumpar alls längre, bara till de allra svåraste fallen av diabetes. När jag fick in första pump för sex år sedan kostade den svenska skattebetalare drygt 50 000 kronor. Vad priset är nu vet jag inte, men den kartong som jag får hämta en gång i månaden på sjukhuset, kartongen som innehåller infusionsset, nålar och slangar, är värd 200-300 euro. Den räcker i en månad.
Det är mycket pengar alltså, väldigt mycket om jag skulle behöva stå för kostnaden själv.
Jag blev inte bara godkänd av sjukhuset, utan det beslutades också att jag skulle få en helt ny pump, så i går var jag på pumpkurs med tre andra diabetiker.
Vi fick varsin jättestor kasse med pump och tillbehör och en splitter ny blodsockermätare, och jag tänkte, att jag är verkligen tacksam över allt det här.
Över vården i Spanien. Över husläkaren som jag kan gå till hur ofta som helst utan att det kostar något alls. Över den subventionerade medicinen. Över de nödvändiga, obehagliga ögonbehandlingarna som jag inte heller betalar för. Över min fantastiska diabetesläkare som har hjälpt mig att förbättra blodsockret så.
Över den nya pumpen.
Så mycket jag får utan att det kostar något, och så bra det fungerar för det allra mesta.
Och jag som är utlänning.
Jag är ju inte född här.
Det är fantastiskt.
Jag är väldigt glad över att ha jobb och betala skatt och kunna bidra lite till det här systemet.
torsdag 14 november 2013
Ni har rätt
Klart att ni har rätt, ni som kommenterade förra inlägget och påpekade att jag borde byta frisör.
Tanken har faktiskt inte slagit mig.
För det blev nämligen bra, en gång. Det må vara ganska längesedan, men den gången kände jag att jag hittat rätt, att jag haft tur, att jag skulle fortsätta på det här stället. Billigt som sjutton är det också.
Jag ska söka vidare.
Någonstans där ute finns MIN frisör, det är jag övertygad om.
Raquel tycker att jag är dum som går till en kvinnlig frisör, enligt henne klipper kvinnliga frisörer som de vill, medan manliga klipper som kunden vill.
Jag tycker att det låter som en rätt grov generalisering, men har inget att sätta emot, eftersom jag nog aldrig varit hos en manlig frisör. Undrar varför.
Övrigt: Jesús är i svampskogen. Han ringde förut och var alldeles lycklig, skogen var proppfull av blodriskor, bara medan vi pratade plockade han några stycken, han befinner sig i blodriskhimlen.
Jag har använt hela min övertalningsförmåga för att han ska plocka alla han hittar så att vi kan frysa in. Jesús vill nämligen inte plocka mer svamp än man kan äta upp samma kväll.
I morgon kommer jag nog att få en liten dos julkänsla. Har nämligen planerat ett besök på den speciella marknaden...
Tanken har faktiskt inte slagit mig.
För det blev nämligen bra, en gång. Det må vara ganska längesedan, men den gången kände jag att jag hittat rätt, att jag haft tur, att jag skulle fortsätta på det här stället. Billigt som sjutton är det också.
Jag ska söka vidare.
Någonstans där ute finns MIN frisör, det är jag övertygad om.
Raquel tycker att jag är dum som går till en kvinnlig frisör, enligt henne klipper kvinnliga frisörer som de vill, medan manliga klipper som kunden vill.
Jag tycker att det låter som en rätt grov generalisering, men har inget att sätta emot, eftersom jag nog aldrig varit hos en manlig frisör. Undrar varför.
Övrigt: Jesús är i svampskogen. Han ringde förut och var alldeles lycklig, skogen var proppfull av blodriskor, bara medan vi pratade plockade han några stycken, han befinner sig i blodriskhimlen.
Jag har använt hela min övertalningsförmåga för att han ska plocka alla han hittar så att vi kan frysa in. Jesús vill nämligen inte plocka mer svamp än man kan äta upp samma kväll.
I morgon kommer jag nog att få en liten dos julkänsla. Har nämligen planerat ett besök på den speciella marknaden...
onsdag 13 november 2013
Någon som inte ljuger för frisören?
Ja, så var det dags igen.
Det var tvunget. Kunde inte vänta längre.
Jag satt nervös, på helspänn hela tiden, svettades, för man vet ju aldrig hur det slutar. Bara att det inte slutar väl.
Ändå säger man "bra", "fint", "javisst, jättenöjd" när det är klart. Eller "sätt tillbaka tio centimeter av mitt hår!" när frisören frågar om man är nöjd, eller om något ska ändras.
Finns det någon av er som läser som tycker om att gå till frisören?
Finns det någon av er som någon gång blir nöjd?
Är någon av er bloggläsare frisör, och ser ni i så fall på kunderna när de ljuger?
Och viktigast: finns det någon av er som inte ljuger för er frisör när det är färdigt?
(Alltså, vi var överens. Vi var det. Inga missförstånd. Hur kunde det då bli så kort? Jag är inte direkt långhårig, så jo, att hon tog en decimeter för mycket, det syns.)
Det var tvunget. Kunde inte vänta längre.
Jag satt nervös, på helspänn hela tiden, svettades, för man vet ju aldrig hur det slutar. Bara att det inte slutar väl.
Ändå säger man "bra", "fint", "javisst, jättenöjd" när det är klart. Eller "sätt tillbaka tio centimeter av mitt hår!" när frisören frågar om man är nöjd, eller om något ska ändras.
Finns det någon av er som läser som tycker om att gå till frisören?
Finns det någon av er som någon gång blir nöjd?
Är någon av er bloggläsare frisör, och ser ni i så fall på kunderna när de ljuger?
Och viktigast: finns det någon av er som inte ljuger för er frisör när det är färdigt?
(Alltså, vi var överens. Vi var det. Inga missförstånd. Hur kunde det då bli så kort? Jag är inte direkt långhårig, så jo, att hon tog en decimeter för mycket, det syns.)
tisdag 12 november 2013
Filmfestival i Sevilla
Just nu pågår den europeiska filmfestivalen i Sevilla.
Massor av film på tre biografer och två teatrar under hela vecka.
Det är bra film som visas!
I lördags såg jag som sagt Miele, i söndags blev det filmen Imagine av Andrzej Jakimowski. Och gud en så bra film!.En sådan där som stannar kvar länge. Så vackert gjord. Den handlar om en blind man som kommer som ny lärare till en skola för blinda i Lissabon. Han undervisar ungdomarna i att klara sig själva, trots att de inte har någon syn. Han vill lära dem att använda hörseln. Själv har han utvecklat tekniker för att kunna gå utan käpp. Och han gör det så bra att han blir ifrågasatt om han verkligen är blind på riktigt.
HÄR är en länk till trailern.
Jag rekommenderar den varmt.
Det visas även svenska filmer under veckan. Vi är bäst av Lukas Moodyson, Äta, sova dö av Gabriela Pichler, kortfilmer av Gunvor Nelson, och i går var jag på Anna Odells Återträffen med ett helt gäng svenskelever. Kul!
Det är verkligen roligt med filmfestivalen. Det negativa är väl att man lätt blir utan biljetter för det är stort intresse. Synd också att de flesta filmerna visas på vardagseftermiddagar och vardagskvällar, så den som jobbar missar det mesta.
Toppenbra däremot att intresset är just så stort, att sevillaborna går på bra, europeisk film som visas på originalspråk.
Billigt är det också att gå, bara tre euro per film, eller 20 euro för åtta för den som skaffar rabattkort.
Massor av film på tre biografer och två teatrar under hela vecka.
Det är bra film som visas!
I lördags såg jag som sagt Miele, i söndags blev det filmen Imagine av Andrzej Jakimowski. Och gud en så bra film!.En sådan där som stannar kvar länge. Så vackert gjord. Den handlar om en blind man som kommer som ny lärare till en skola för blinda i Lissabon. Han undervisar ungdomarna i att klara sig själva, trots att de inte har någon syn. Han vill lära dem att använda hörseln. Själv har han utvecklat tekniker för att kunna gå utan käpp. Och han gör det så bra att han blir ifrågasatt om han verkligen är blind på riktigt.
HÄR är en länk till trailern.
Jag rekommenderar den varmt.
Det visas även svenska filmer under veckan. Vi är bäst av Lukas Moodyson, Äta, sova dö av Gabriela Pichler, kortfilmer av Gunvor Nelson, och i går var jag på Anna Odells Återträffen med ett helt gäng svenskelever. Kul!
Det är verkligen roligt med filmfestivalen. Det negativa är väl att man lätt blir utan biljetter för det är stort intresse. Synd också att de flesta filmerna visas på vardagseftermiddagar och vardagskvällar, så den som jobbar missar det mesta.
Toppenbra däremot att intresset är just så stort, att sevillaborna går på bra, europeisk film som visas på originalspråk.
Billigt är det också att gå, bara tre euro per film, eller 20 euro för åtta för den som skaffar rabattkort.
 |
| Program+filmkatalog. |
söndag 10 november 2013
Mat, bio och konsert
Lördagslunk.
Vi tog bilen och parkerade utanför Jesús föräldrars hus i Triana, sedan letade vi efter dem för att meddela att vi bjöd in oss själva på lunch.
Vi gick ned till floden, för Jesús pappa brukar sälja tavlor på konstmarknaden vid bron på lördags- och söndagsförmiddagar.
Men där var varken han eller hans fru.
Vi gick upp genom inkvisitionstunneln bredvid den gamla inkvisitionsdomstolen som nu rymmer matmarknad och teater, och hittade Jesús pappa på en bar i närheten. Han drack mosto ("färskt" vitt vin) med sin äldre syster, Jesús gamla faster, och hennes dotter.
Sedan gick vi längs San Jacinto, huvudgatan i Triana.
Kastanjeförsäljaren var på plats, det rök och luktade så gott från hans vagn där han grillade både kastanjer och sötpotatis. Den doften förknippar jag med höst.
Klockan var halv två och därmed sevillabornas inbyggda öltimme, tiden för la cervecíta här, så vi tog varsin dryck på Marisco Emilio, där man får två räkor per glas.
Jesús mamma hade lagat en stor bit kött med världsgod sås till. Det var så otroligt gott, precis lika gott som en perfekt paella.
Efter lunchen åkte Jesús på övning med kören och jag gick över Trianabron, till centrum.
Jag gick på stan en stund och fixade grejer, sedan gick jag på bio.
Det är Sevillas europeiska filmfestival nu, och jag hade en biljett till Miele på Alamedateatern klockan åtta.
Filmen var riktigt bra. Om en kvinna som utför dödshjälp i hemlighet.
Sedan var det alldeles mörkt ute. Jag gick till livespelstället Fun Club som ligger i Alameda. Jesús var redan där. Vi såg en konsert med en bekant till J, och det var den bästa konsert vi sett tillsammans tror jag. Riktigt, riktigt bra var den! Med musik i någon blandning av jazz, psykedelisk rock och heavy metal. Malheur heter gruppen.
Vi tog bilen och parkerade utanför Jesús föräldrars hus i Triana, sedan letade vi efter dem för att meddela att vi bjöd in oss själva på lunch.
Vi gick ned till floden, för Jesús pappa brukar sälja tavlor på konstmarknaden vid bron på lördags- och söndagsförmiddagar.
Men där var varken han eller hans fru.
Vi gick upp genom inkvisitionstunneln bredvid den gamla inkvisitionsdomstolen som nu rymmer matmarknad och teater, och hittade Jesús pappa på en bar i närheten. Han drack mosto ("färskt" vitt vin) med sin äldre syster, Jesús gamla faster, och hennes dotter.
Sedan gick vi längs San Jacinto, huvudgatan i Triana.
Kastanjeförsäljaren var på plats, det rök och luktade så gott från hans vagn där han grillade både kastanjer och sötpotatis. Den doften förknippar jag med höst.
Klockan var halv två och därmed sevillabornas inbyggda öltimme, tiden för la cervecíta här, så vi tog varsin dryck på Marisco Emilio, där man får två räkor per glas.
Jesús mamma hade lagat en stor bit kött med världsgod sås till. Det var så otroligt gott, precis lika gott som en perfekt paella.
Efter lunchen åkte Jesús på övning med kören och jag gick över Trianabron, till centrum.
Jag gick på stan en stund och fixade grejer, sedan gick jag på bio.
Det är Sevillas europeiska filmfestival nu, och jag hade en biljett till Miele på Alamedateatern klockan åtta.
Filmen var riktigt bra. Om en kvinna som utför dödshjälp i hemlighet.
Sedan var det alldeles mörkt ute. Jag gick till livespelstället Fun Club som ligger i Alameda. Jesús var redan där. Vi såg en konsert med en bekant till J, och det var den bästa konsert vi sett tillsammans tror jag. Riktigt, riktigt bra var den! Med musik i någon blandning av jazz, psykedelisk rock och heavy metal. Malheur heter gruppen.
lördag 9 november 2013
Två missöden med vaniljsås och ett med glögg
Eftersom vi fortfarande hade beranaisesås kvar så bestämde jag mig för att göra om succén med den hemgjorda pizzan.
Den blev ju så himla god sist.
Det blev två stycken, en liten till mig till lunch, en större som jag tänkte att vi kunde dela på till middag.
När J kom hem, sent, jobbade jag och vi hann inte prata, men han passade på att äta innan han skyndade iväg till replokalen.
Vad han åt?
Pizzan.
Hela pizzan.
Snopet för mig, men han fick sitt straff.
Han var sugen på mer sås på pizzan, och tog ett paket som stod i kylen. Det var inte bearnaisesås, för den var slut, utan vaniljsås.
Japp, han hällde vaniljsås på pizzan.
Det var inte gott, fick jag veta i efterhand.
Så lika tycker jag inte att paketen är.
Inte i det fallet.
Men vaniljsvisppaketen och gräddpaketen i Sverige är nästan kopior.
Det tyckte i alla fall jag för några år sedan när jag skulle steka kantareller. Hade äntligen hittat lite kantareller och skulle steka skatten till Jesús, och pappa. Åh, vad vi såg fram emot den svampen! Jag skulle prova ett recept på kantarellstuvning som en vän rekommenderat, den skulle vara himla god sa hon. Och jag testade.
När vi väl skulle äta våra smörgåsar med kantarellstuvning smakade det... Konstigt.
Sött.
Har du hällt socker i stuvningen istället för salt, undrade någon.
- Nej, det har jag verkligen inte!
Jag var säker på att jag inte hade sockrat.
Men började ändå tveka. Varför smakade det så sött?
Vi saltade och saltade och försökte rädda stuvningen, men det gick inte, det var verkligen inte gott.
Det visade sig sedan att jag hade förväxlat paketen och hällt vaniljvisp i stuvningen istället för grädde...
Jesús gjorde en riktig tabbe en gång. Jag var i Sverige och fick det berättat för mig i efterhand.
Han skulle laga en köttgryta, som krävde rött vin.
Det enda röda vinet som fanns hemma var en flaska glögg, så Jesús hällde glögg i grytan.
Jag fattar inte hur han tänkte, men det var vad han gjorde.
Grytan blev oätlig, inte bara till smaken, utan även för att allt kokade ihop till ett enda stort klibb.
Nikki var förresten och hälsade på, och berättade om när hon häromdagen skulle göra fisk med yoghurtsås. Grekisk yoghurt. Fast det visade sig, när de började äta, att yoghurten som hon rört ihop med kryddor och grejer var... yoghurt med jordgubbssmak. Och såsen var tyvärr inget tillbehör, fisken var tillagad i den.
Har ni gjort några dumma misstag i matlagningen?
Den blev ju så himla god sist.
Det blev två stycken, en liten till mig till lunch, en större som jag tänkte att vi kunde dela på till middag.
När J kom hem, sent, jobbade jag och vi hann inte prata, men han passade på att äta innan han skyndade iväg till replokalen.
Vad han åt?
Pizzan.
Hela pizzan.
Snopet för mig, men han fick sitt straff.
Han var sugen på mer sås på pizzan, och tog ett paket som stod i kylen. Det var inte bearnaisesås, för den var slut, utan vaniljsås.
Japp, han hällde vaniljsås på pizzan.
Det var inte gott, fick jag veta i efterhand.
Så lika tycker jag inte att paketen är.
Inte i det fallet.
Men vaniljsvisppaketen och gräddpaketen i Sverige är nästan kopior.
Det tyckte i alla fall jag för några år sedan när jag skulle steka kantareller. Hade äntligen hittat lite kantareller och skulle steka skatten till Jesús, och pappa. Åh, vad vi såg fram emot den svampen! Jag skulle prova ett recept på kantarellstuvning som en vän rekommenderat, den skulle vara himla god sa hon. Och jag testade.
När vi väl skulle äta våra smörgåsar med kantarellstuvning smakade det... Konstigt.
Sött.
Har du hällt socker i stuvningen istället för salt, undrade någon.
- Nej, det har jag verkligen inte!
Jag var säker på att jag inte hade sockrat.
Men började ändå tveka. Varför smakade det så sött?
Vi saltade och saltade och försökte rädda stuvningen, men det gick inte, det var verkligen inte gott.
Det visade sig sedan att jag hade förväxlat paketen och hällt vaniljvisp i stuvningen istället för grädde...
Jesús gjorde en riktig tabbe en gång. Jag var i Sverige och fick det berättat för mig i efterhand.
Han skulle laga en köttgryta, som krävde rött vin.
Det enda röda vinet som fanns hemma var en flaska glögg, så Jesús hällde glögg i grytan.
Jag fattar inte hur han tänkte, men det var vad han gjorde.
Grytan blev oätlig, inte bara till smaken, utan även för att allt kokade ihop till ett enda stort klibb.
Nikki var förresten och hälsade på, och berättade om när hon häromdagen skulle göra fisk med yoghurtsås. Grekisk yoghurt. Fast det visade sig, när de började äta, att yoghurten som hon rört ihop med kryddor och grejer var... yoghurt med jordgubbssmak. Och såsen var tyvärr inget tillbehör, fisken var tillagad i den.
Har ni gjort några dumma misstag i matlagningen?
fredag 8 november 2013
När Jesús lagade korv stroganoff
Jag kom att tänka på den här händelsen häromdagen.
Vi var båda i Sverige under sommaren. Jag jobbade, Jesús hade semester och skötte hushållet litegrann. Vi bodde i föräldrahemmet.
Jesús var snäll och lagade mat och bad mig om idéer till svensk mat som han kunde laga till oss alla, och jag tänkte, att korv stroganoff är alltid gott. Lätt att göra också, det skulle han nog gilla.
Jag skrev receptet på spanska, plockade fram ingredienser och åkte till jobbet.
Jesús stod där i köket och hackade och stekte och blandade, och när han var klar tänkte han... vad lite det blev.
Snopet la han hälften i en matlåda som jag kunde ta med till jobbet nästa dag, resten värmde han när min pappa och min bror kom hem från sitt jobb mitt på dagen för att äta.
De blev också snopna kan jag tala om, men de sa inget.
Det var nämligen bara korv stroganoff som serverades. Ingenting mer. Och eftersom Jesús hade lagt undan hälften var det ganska lite mat att dela på för tre personer.
Att man äter någonting till korv stroganoff, eller köttfärssås, eller köttbullar och så vidare, det tar vi för givet i Sverige, men i Spanien är det inte på samma sätt. Här kan grytan eller köttet vara den enda rätten, och man äter den med bröd, ibland med en liten kokt potatis kanske, eller lite stekt potatis eller något annat för att bryta av smaken med. Men man brukar inte äta sig mätt på potatisen, som i Sverige.
Jag hade alltså inte nämnt för Jesús att han borde koka ris eller potatis också.
Pappa och bror var rätt fulla i skratt när de hade kommit över förvåningen, men sa inget till Jesús och åkte sedan till korvkiosken för att stilla hungern.
Jag kan hålla med om att bilden inte har jättemycket att göra med berättelsen, men det här är vad jag hittade på J.
Vi var båda i Sverige under sommaren. Jag jobbade, Jesús hade semester och skötte hushållet litegrann. Vi bodde i föräldrahemmet.
Jesús var snäll och lagade mat och bad mig om idéer till svensk mat som han kunde laga till oss alla, och jag tänkte, att korv stroganoff är alltid gott. Lätt att göra också, det skulle han nog gilla.
Jag skrev receptet på spanska, plockade fram ingredienser och åkte till jobbet.
Jesús stod där i köket och hackade och stekte och blandade, och när han var klar tänkte han... vad lite det blev.
Snopet la han hälften i en matlåda som jag kunde ta med till jobbet nästa dag, resten värmde han när min pappa och min bror kom hem från sitt jobb mitt på dagen för att äta.
De blev också snopna kan jag tala om, men de sa inget.
Det var nämligen bara korv stroganoff som serverades. Ingenting mer. Och eftersom Jesús hade lagt undan hälften var det ganska lite mat att dela på för tre personer.
Att man äter någonting till korv stroganoff, eller köttfärssås, eller köttbullar och så vidare, det tar vi för givet i Sverige, men i Spanien är det inte på samma sätt. Här kan grytan eller köttet vara den enda rätten, och man äter den med bröd, ibland med en liten kokt potatis kanske, eller lite stekt potatis eller något annat för att bryta av smaken med. Men man brukar inte äta sig mätt på potatisen, som i Sverige.
Jag hade alltså inte nämnt för Jesús att han borde koka ris eller potatis också.
Pappa och bror var rätt fulla i skratt när de hade kommit över förvåningen, men sa inget till Jesús och åkte sedan till korvkiosken för att stilla hungern.
Jag kan hålla med om att bilden inte har jättemycket att göra med berättelsen, men det här är vad jag hittade på J.
torsdag 7 november 2013
Slutet på en lång dag
Inte för att klaga.
Inte alls, det har varit en rätt bra dag.
Men jag slutade nyss att jobba och är väldigt trött i huvudet känner jag, så det är skönt att veta att inte alla dagar är torsdagar.
Jesús kommer hem sent, han har konsert.
Nu: varm macka med skinka och ananas, och varm choklad, finns inget jag hellre äter till middag i kväll.
Och bok och katt och varm filt i soffan.
Precis vad jag behöver för att ladda för morgondagen, då jag ska åka till spansk myndighet med ett papper, och förhoppningsvis få ett papper tillbaka.
Bara tanken på det kan ta musten ur vem som helst.
Inte alls, det har varit en rätt bra dag.
Men jag slutade nyss att jobba och är väldigt trött i huvudet känner jag, så det är skönt att veta att inte alla dagar är torsdagar.
Jesús kommer hem sent, han har konsert.
Nu: varm macka med skinka och ananas, och varm choklad, finns inget jag hellre äter till middag i kväll.
Och bok och katt och varm filt i soffan.
Precis vad jag behöver för att ladda för morgondagen, då jag ska åka till spansk myndighet med ett papper, och förhoppningsvis få ett papper tillbaka.
Bara tanken på det kan ta musten ur vem som helst.
Recept: Fricandó
Ett favoritrecept här hemma är fricandó; carne guisada con setas.
Vi gör det rätt sällan eftersom det innehåller kött, men när Jesús plockade så fina blodriskor var det perfekt tillfälle för att laga rätten.
Det blev så fantastiskt gott (även om det inte synd på bilden hur smakrikt det är) så jag delar med mig av receptet.
För fyra personer behövs:
1 kg nötkött
600 g svamp
1 lök
2 tomater
1 vitlöksklyfta
1, 5 glas vitt vin
1 lagerblad
salt
mjöl
olivolja
persilja
Skala och hacka tomaten.
Hacka löken.
Skär köttet i tärningar och vänd i mjölet.
Stek köttet i oljan och lägg det sedan åt sidan.
Stek lök och tomat. När löken är mjuk, lägg tillbaka köttet i pannan med lök och tomat, tillsätt lagerblad och vin. Salta lite. Lägg på locket och låt steka/koka på låg värme 30 minuter.
Tillsätt därefter svampen i bitar.
Mortla vitlök och persilja och rör i det i pannan. Smaka av med salt.
Låt steka/koka på svag värme ytterligare 15-20 minuter.
Servera med hemgjord pommes frites stekt i olivolja.
Vi gör det rätt sällan eftersom det innehåller kött, men när Jesús plockade så fina blodriskor var det perfekt tillfälle för att laga rätten.
Det blev så fantastiskt gott (även om det inte synd på bilden hur smakrikt det är) så jag delar med mig av receptet.
För fyra personer behövs:
1 kg nötkött
600 g svamp
1 lök
2 tomater
1 vitlöksklyfta
1, 5 glas vitt vin
1 lagerblad
salt
mjöl
olivolja
persilja
Skala och hacka tomaten.
Hacka löken.
Skär köttet i tärningar och vänd i mjölet.
Stek köttet i oljan och lägg det sedan åt sidan.
Stek lök och tomat. När löken är mjuk, lägg tillbaka köttet i pannan med lök och tomat, tillsätt lagerblad och vin. Salta lite. Lägg på locket och låt steka/koka på låg värme 30 minuter.
Tillsätt därefter svampen i bitar.
Mortla vitlök och persilja och rör i det i pannan. Smaka av med salt.
Låt steka/koka på svag värme ytterligare 15-20 minuter.
Servera med hemgjord pommes frites stekt i olivolja.
onsdag 6 november 2013
Plåt-vampyren
Jag är ingen halloweenare, men kunde inte annat än stanna till när jag såg den enorma lådan i mataffären, lådan som var full av plåtaskar formade som spöken, pumpor, vampyrer och monster.
Så söta!
Och de innehöll choklad!
Det var förra året, och jag köpte ingen.
När lådorna var tillbaka det här året tänkte jag, att i år måste det bli en ask, men jag köpte ingen förrän då nästan alla askar var slut. Stod bara en liten kartong vid varje kassa med kvarvarande spöken och en vampyr.
Det blev vampyren.
När jag öppnade den hemma upptäckte jag till min glädje att chokladen i den var stora, runda chokladhalvor inslagna i guldpapper. Himla fina.
Två dagar senare var jag tillbaka för att köpa en till, nej två, för jag skulle ge en till Jesús också, men då var askarna slut.
Vilken besvikelse.
- Men varför köper du inte någon annan choklad då, undrade Jesús.
Han fattade inte.
Det var ju inte bara chokladen. Det var ju alltihop. Gulpappret, de tjocka, halva chokladkulorna, monstret i plåt...
Och då skrattade han så där igen, som om han inte kunde sluta, och pussade mig i ansiktet och på håret gång på gång.
Slå in kakor eller choklad eller te i världens finaste ask. Jag är en ask- och burkmänniska. Jag väljer asken före innehållet.
Så söta!
Och de innehöll choklad!
Det var förra året, och jag köpte ingen.
När lådorna var tillbaka det här året tänkte jag, att i år måste det bli en ask, men jag köpte ingen förrän då nästan alla askar var slut. Stod bara en liten kartong vid varje kassa med kvarvarande spöken och en vampyr.
Det blev vampyren.
När jag öppnade den hemma upptäckte jag till min glädje att chokladen i den var stora, runda chokladhalvor inslagna i guldpapper. Himla fina.
Två dagar senare var jag tillbaka för att köpa en till, nej två, för jag skulle ge en till Jesús också, men då var askarna slut.
Vilken besvikelse.
- Men varför köper du inte någon annan choklad då, undrade Jesús.
Han fattade inte.
Det var ju inte bara chokladen. Det var ju alltihop. Gulpappret, de tjocka, halva chokladkulorna, monstret i plåt...
Och då skrattade han så där igen, som om han inte kunde sluta, och pussade mig i ansiktet och på håret gång på gång.
Slå in kakor eller choklad eller te i världens finaste ask. Jag är en ask- och burkmänniska. Jag väljer asken före innehållet.
tisdag 5 november 2013
Skördetid för bomull
Jag blir helt faschinerad varje höst när det är bomullsskörd här i Andalusien.
Vägrenarna täcks av vit mjuk bomull, bomull som flugit av fraktbilarna och fastnat i vägkanternas taggiga växter.
Det ser ut som snö.
Och jag får sådan lust att stanna och plocka upp bomullen.
Har gjort det också, fyllde en påse.
Den här gången hade jag tur, för vi körde förbi ett fält som ännu inte var skördat.
Jag stanande bilen, klev ut och sprang över vägen, mot fältet som bredde ut sig brunt och vitt under mig.
Klev ned och hittade en bortglömd hatt.
Satte mig och stirrade på bomullen och kände på det mjuka som sprängde ut ur torra växter.
Det var varmt, solen stod som högst på himlen, men det spelade ingen roll. Häftigt att se bomull växa.
måndag 4 november 2013
Cello
Jesús har dammat av cellon och sitter på den runda, röda mattan och spelar.
Fint!
Kul att han använder den igen, till annat än improvisationsmusik.
Mitt bästa cellominne är när jag var så sjuk i början av vårt förhållande, en vecka innan jag skulle åka hem till Sverige igen, och Jesús satt och spelade den sorgnaste musik man kan tänka sig för mig där uppe i rummet hos den onda spanjorskan där vi båda hyrde varsitt rum.
Fint!
Kul att han använder den igen, till annat än improvisationsmusik.
Mitt bästa cellominne är när jag var så sjuk i början av vårt förhållande, en vecka innan jag skulle åka hem till Sverige igen, och Jesús satt och spelade den sorgnaste musik man kan tänka sig för mig där uppe i rummet hos den onda spanjorskan där vi båda hyrde varsitt rum.
Vinnarsöndag
Jag skriver visst ungefär samma sak varje helg, men vi brukar försöka äta lunch hos Jesús föräldrar på lördagen eller söndagen, så då blir det så.
Vi fick lamm med ärtor och bönor tillagat på något vis så att det blir en otroligt god, gul sås.
Sedan somnade jag i soffan under en filt med huvudet på Jesús mage, och när jag vaknade var det mörkt och alla sov sittandes i sofforna.
Vi åkte hem, spelade Carcassone (försökte lära oss broarna och de där brickorna med marknader men det gick så där) medan vi åt chips och lyssnade på den här vackra musiken på grammofonen (samtidigt som jag inte kunde låta bli att tänka på Nötknäpparen som vi ska se, titta på den här fina potpurrin i Pär Isbergs koreografi förresten), och allt slutade med att jag vann med över 50 poäng.
Inte illa!
Vi fick lamm med ärtor och bönor tillagat på något vis så att det blir en otroligt god, gul sås.
Sedan somnade jag i soffan under en filt med huvudet på Jesús mage, och när jag vaknade var det mörkt och alla sov sittandes i sofforna.
Vi åkte hem, spelade Carcassone (försökte lära oss broarna och de där brickorna med marknader men det gick så där) medan vi åt chips och lyssnade på den här vackra musiken på grammofonen (samtidigt som jag inte kunde låta bli att tänka på Nötknäpparen som vi ska se, titta på den här fina potpurrin i Pär Isbergs koreografi förresten), och allt slutade med att jag vann med över 50 poäng.
Inte illa!
söndag 3 november 2013
Jerez de la Frontera
Trots att Jerez de la Frontera bara ligger en dryg timmes väg från Sevilla hade jag inte sett staden förrän i går.
Staden är känd för vin, tapas, flamenco och hästdans.
Det är faktiskt en riktigt fin stad, jag blev förtjust i den.
Vi gick en massa och kollade runt.
Vi hittade till teatern, och utanför den satt programmet uppsatt på en stor skylt, och roligt nog kommer Nötknäpparen hit i december, så den ska vi gå på! Ser fram emot det!
Vi åt medhavda baguetter i en liten park, och efterrättsbakverk på ett kafé.
Vi hittade den finaste kyrkan, en gotisk en. Det var bröllop där.
I närheten av kyrkan snurrar en vacker karusell, drygt 100 år gammal, drömlikt vacker, två våningar hög.
Vi snubblade på en kvartersfest också, med flamencosång.
Jerez är centrum av sherryområdet, men vi smakade ingenting. Jag gillar ju inte alkohol, och Jesús tycker bättre om viner från norra Spanien. Men annars har man goda tillfällen till provsmakning i Jerez.
Det blir mörkt så himla fort nu.
Men det var lika bra, för vi skulle ju egentligen till musikfestivalen Monkey Week i El Puerto de Santa María, så dit åkte vi sedan
lördag 2 november 2013
En dag i södra Spanien
Hade jag bott hemma i min egen stad hade nog lördagen sett ut så här: Gå på torget på förmiddagen (alla gör det i min stad), köpa något gott till middagen, kanske loppisbesök eller promenad vid vattnet eller i skogen med Jesús och... inte mycket mer.
En toppendag, utan tvekan.
Men visst låter det lite roligare att säga följande: Idag ska vi åka på kul musikfestival i El Puerto de Santa María vid kusten i södra Spanien, musik hela natten nästan. Innan dess eventuellt ett stopp i sherrystaden Jerez. Solen kommer att skina hela dagen och värma kinderna, vågorna plaskar, vi ser massa oliv- och apelsinodlingar och sherrybodegor och vi kommer att äta stapas på någon uteservering i ljummen temperatur trots att det är november.
Alltså: även om jag gärna skulle bo i Sverige så kommer man inte undan att ett liv i södra Spanien har sina fördelar!
En toppendag, utan tvekan.
Men visst låter det lite roligare att säga följande: Idag ska vi åka på kul musikfestival i El Puerto de Santa María vid kusten i södra Spanien, musik hela natten nästan. Innan dess eventuellt ett stopp i sherrystaden Jerez. Solen kommer att skina hela dagen och värma kinderna, vågorna plaskar, vi ser massa oliv- och apelsinodlingar och sherrybodegor och vi kommer att äta stapas på någon uteservering i ljummen temperatur trots att det är november.
Alltså: även om jag gärna skulle bo i Sverige så kommer man inte undan att ett liv i södra Spanien har sina fördelar!
Två tecken på att det var ett tag sedan jag bodde i Sverige
1. Förvirring gällande helgdag
2. Slutat steka i smör
Angående den första punkten. I går var det helgdag i Spanien. Jag är lika förvirrad angående den, som Alla helgons dag i Sverige. När ÄR Alla helgons dag i Sverige? Jag hörde av en spanjor som informerat sig, att oavsett vilken dag Alla helgons dag infaller så firar man den på söndagen för att inte ge folk ledigt en vardag. Är det sant? Är det förresten en riktig helgdag? När tänder man ljus på kyrkogården?
Var det i går vi firade helgdagen Día de los Santos i Spanien? Varför finns det en sådan dag, när vartenda helgon har en egen dag här? Är det i så fall Día de Difuntos i dag, de dödas dag?
Andra punkten: Det var inte så att jag valde att sluta med smör. Det är bara det att alla spanska recept kräver olivolja. Smör är över huvud taget rätt illa ansett här, som en riktigt hälsofarlig produkt (de läskiga margarinerna med konstigt innehåll är inte omtalade på samma sätt, tyvärr). Ibland har vi smör hemma. Antingen lyxsmör i plåtburk till smörgåsar, eller baksmör. I går tänkte jag steka pannkakor i baksmör, men det blev bara två stycken för jag fick kväljningar av den feta smörlukten. Resten stektes i olivolja.
Ps Läser på nätet att Alla helgons dag är en rörlig helgdag som infaller första lördagen i november i Sverige. (Lite lustigt när man tänker efter, att man kan flytta en helgdag så.) Är det sådant som alla vet? Visste jag det förut och har jag då bara glömt bort det?
2. Slutat steka i smör
Angående den första punkten. I går var det helgdag i Spanien. Jag är lika förvirrad angående den, som Alla helgons dag i Sverige. När ÄR Alla helgons dag i Sverige? Jag hörde av en spanjor som informerat sig, att oavsett vilken dag Alla helgons dag infaller så firar man den på söndagen för att inte ge folk ledigt en vardag. Är det sant? Är det förresten en riktig helgdag? När tänder man ljus på kyrkogården?
Var det i går vi firade helgdagen Día de los Santos i Spanien? Varför finns det en sådan dag, när vartenda helgon har en egen dag här? Är det i så fall Día de Difuntos i dag, de dödas dag?
Andra punkten: Det var inte så att jag valde att sluta med smör. Det är bara det att alla spanska recept kräver olivolja. Smör är över huvud taget rätt illa ansett här, som en riktigt hälsofarlig produkt (de läskiga margarinerna med konstigt innehåll är inte omtalade på samma sätt, tyvärr). Ibland har vi smör hemma. Antingen lyxsmör i plåtburk till smörgåsar, eller baksmör. I går tänkte jag steka pannkakor i baksmör, men det blev bara två stycken för jag fick kväljningar av den feta smörlukten. Resten stektes i olivolja.
Ps Läser på nätet att Alla helgons dag är en rörlig helgdag som infaller första lördagen i november i Sverige. (Lite lustigt när man tänker efter, att man kan flytta en helgdag så.) Är det sådant som alla vet? Visste jag det förut och har jag då bara glömt bort det?