torsdag 16 augusti 2012

Marrakech - dag ett

Kan med glädje tala om att vi kom till Marocko precis som planerat.
Jag hade aldrig åkt med en flygbuss så långt före avgången, men nu var det Jesús som bestämde.
(Han pratade om senaste gången som jag tog flygbussen till Sevillas flygplats själv... Men det ordnade sig ju!)
Vi fyllde i papper, fick stämplar i passen och växlade till dirham.


Chauffören Mustafa körde oss till en korsning i centrum där vägen tog slut. Där hämtade söte Youssef oss och visade vägen till riaden.
En riad är som ett litet hotell. Ett restaurerat gammalt hus i medinan, den gamla stadsdelen.
Vår riad heter Le Coq Fou, har fem rum och en massa takterasser.
Vi hade ett enkelt men vackert rum på bottenplanet. Luftkonditionering och tjocka gammaldags kranar. En liten uråldrig dörr ledde in.

Vårt rum det rakt fram.




Vi fick en flaska vatten (mycket välkommet!), en skål vindruvor och mynta-te, och så satte sig Youssef med oss, gav oss en stadskarta, förklarade stan och ritade på ett papper hur vi skulle gå för att inte gå vilse med en gång.
Det var mycket varmt. 46 grader skulle det ju bli enligt prognosen. Här på riadens innergård var det svalare, men svetten droppade oavbrutet från Youssefs panna, och Jesús såg tagen ut. Bara jag var oberörd.
Nä, det var jag inte.
Sedan gick vi och åt lunch. Hittade en restaurang tillräckligt nära riaden för att inte gå vilse.
Det var väl lite senare än lunchtid kan jag tänka mig, de hade väl inte räknat med några gäster så dags, det är fullt förståeligt att de sex kvinnorna låg och sov middag i sofforna dit vi blev visade, och vi fick lite dåligt samvete för att de kördes iväg för vår skull.
Men det samvetet släppte när maten kom in. Starka oliver (de starkaste som olivkännaren  J har provat), tomatröra med kanel, bröd, den typiska harira-soppan som där och då blev Jesús favorit, krämig grönsakssoppa till mig, couscous med kyckling och grönsaker samt lamm-tagine.
(Tagine är både namnet på rätten och på kärlet som maten lagas i, som en lerskål med högt, toppigt lock).


Och hemgjord yoghurt samt mynta-te och marockanska bakverk till efterrätt.
Vi blev mycket, mycket mätta.
Jag kände en oemotståndlig längtan efter att lägga mig och sova i soffan som vi satt i.


Men höll mig upprätt tills vi kom tillbaka till rummet, och sov siesta där istället.
Det är två timmars tidsskillnad, så vi kunde inte sova så länge eftersom det mörknar tidigare i Marocko.
Vi gick ut i den lilla gränden och kom ut på gatan. Vi bodde mitt i en zoco (marknad eller basar). Det är så spännande att gå längs de här smala marknadsgatorna! En del butiker kan man gå in i, andra är en lucka i väggen, eller bara en man som ställt upp sina saker i en trappa och ställt ett bord framför. Här säljs allt från livsmedel och färdiglagad mat till mattor, läderarbeten och lampor. Kryddor har lagts upp i stora, spetsiga högar, det säljs dadlar och russin, kaftaner, levande djur och korgar gjorda av utslitna däck. Vackra skor, smycken, lerkärl och träspel.


Jesús blev särskilt faschinerad av kycklingbutiken, där kycklingarna sitter i bur tills någon kommer för att handla, då slaktas fåglarna en efter en, på plats.
Försäljarna som diskuterar tidningsartiklar, män i vita kaftaner, kvinnor med sjalar, ungar som leker, katter som ligger och sover i gathörnen, ungdomar som tvättar sig utanför moskéerna, små åsnor med fullastade träkärror...

Det säljs mängder av kaktusfrukter, vndruvor och färskpressad apelsinjuice på vagnar som ställts upp här och var. Och medan man går och tittar på allt det här gäller det att se upp och inte bli påkörd av en motorcykel, de kör rakt igenom marknaderna i hög fart.

Vi kom fram till det berömda torget Djemaa el-Fna.


Där stod apelsinjuiceförsäljare på rad, varvat med dadel och torkad frukt-försäljare. Från matstånden hade det börjat ryka, vi hörde musik från ormtjusare, men ormarna rörde sig inte. Det var ändå inget jag ville titta på, vad jag har läst så rör sig ormarna för att de tycker att ljudet från musiken är obehaglig. En man drog bestämt i armen på en stor apa som satt på marken. Apan var där för att arbeta. Mannen satte skyndsamt apan på axeln på någon förbipasserande turist, som kunde få en bild av sig med apan för en summa pengar.
Det sved i hjärtat.
Vi gick därifrån, lite besvikna, Djemaa el-Fna var inte vad vi hade väntat oss. Vi gick och tittade på den stora moskén med tillhörande torn istället. Som en kopia av La Giralda i Sevilla, även om det här tornet var äldre. La Giralda, tornet till katedralen, som byggdes där Sevillas stora moské stod. Tornet som tillhörde moskén har fått en liten tillbyggnad ovanpå med religiösa symboler. I Sevilla alltså.


Sedan gick vi tillbaka till riaden. Vi var fullkomligt uttröttade av alla intryck. Och av värmen.
Satte oss på en takterass, J i en liggstol, jag i en vit, skön soffa medd kuddar och tak av vita tygskynken. Läste i en bordslampas sken och lyssnade på böneutroparna. Vi stannade där uppe tills vi höll på att somna.

3 kommentarer:

  1. Åååh vad jag vill resa! RESA RESA RESA!

    SvaraRadera
  2. Det låter som en underbar första dag i Marrakech!! Hjälp nu längtar jag efter en couscous, fastän det är närmare 30°C varmt i Paris...

    SvaraRadera
  3. Anna: Gör det! Föd ut den där du har i magen och boka en resa!
    Krokofanten: Det var det! Vi äter ibland kall couscous med granatäpple och grejer, det funkar som sommarmat.

    SvaraRadera