onsdag 8 augusti 2012

Algarvekustens grottor och hemliga stränder


- Innan jag träffade dig kom jag aldrig försent till något. Jag hade aldrig missat något färdmedel. Minns du när vi missade tåget till Stockholm? För att du ville köpa fika.
Jo, det mindes jag, och vi blev fast på en liten station någonstans halvvägs.
- Men det gick ju fler tåg.
- Det där tåget i Rom då? Det var ditt fel också, vill jag minnas. Hur många tåg har du missat egentligen? Hur många bussar? Hur många flygplan?
Det där med bussar och tåg kan man väl inte hålla räkningen på heller, men flygen vet jag.
- Tre plan. (Eller är det fyra?)
- Och vems fel var det? Ditt?
Jag är måhända lite av en tidsoptimist. Och jag tycker att det är mycket långtråkigt att vänta på färdmedel, och försöker därför utnyttja tiden maximalt, vilket ofta går bra.
Anledningen till denna, rätt onödiga, konversation, var att det var första gången som jag missade en båt. Eller, rättare sagt, vi missade en båt.
Och ja, det var tråkigt nog mitt fel.

Från El Portíl åkte vi till Portugal på måndagsmorgonen.


Vi körde på småvägar (för att slippa betala den höga motorvägsavgiften) genom byarna på Algarvekusten tills vi kom fram till Albufeira, en stor, rätt ful stad belamrad med turister, samt den ännu tristare hamnen, där vi skulle ta en båt för att se kusten från havet.
Det här var något jag länge hade velat göra, nu skulle det äntligen bli av.
Vi gick till det lilla kontoret i hamnen för att boka, det måste man nämligen göra på plats, och fick då veta att den tur klockan 16 som vi hade tänkt ta inte går på måndagar, men vi hade tur som kom tidigt för då kunde vi följa med på turen 14.30.
Okej, sa vi lite snopna och förstod att den kulinariska upplevelsen som vi sett fram emot till lunch inte skulle bli av. Vi hade en timme på oss, och det var sant som tidsrealisten Jesús sa, att det var dumt att på så kort tid ta bilen och åka iväg. Bättre då att äta på någon av de dyra, dåliga hamnkrogarna. Så det gjorde vi.


Liksom Solkusten är Algarvekusten är översvämmad av engelsmän, så maten på hamnkrogarna var engelsk.
(Varför kan inte engelsmännen äta mat från det land de väljer att semestra eller bosätta sig i??!)
Vi åt i skuggan va ett parasoll och upptäckte plötsligt att det inte var lång tid kvar innan vi skulle träffas för att gå på båten.
Jag stack in på toaletten för att tvätta händerna... och passade på att byta om till bikini, det skulle ges tillfälle till dopp under turen, och bättre att byta om innan än på en trång båttoalett, tänkte jag.
Under den korta stund som det tog hade alla andra bildat kö, släppts ut på bryggan och klivit ombord, enligt Jesús som nervöst sett allt där han stod och väntade på mig.
Vi blev inte mer än en eller två minuter sena. Men det var försent.
Vi fick tillbaka biljettpriset och bokade oss på en annan tur som skulle gå senare samma eftermiddag, med ett annat företag. Visserligen med en ful katamaran istället för med den tjusiga segelbåt som vi hade missat, men strunt samma.


Vi åkte till en strand i närheten för att vänta.


Jesús var rätt tyst, men jag njöt av stranden.
Albufeira är ett tråkigt ställe, men stränderna är underbara. Små stränder mellan jätteklippor, vackert, klart vatten, men mycket mycket kallt.

Vi kom med 17-turen.
Och det finns inte så mycket att säga om den. Jag älskar att åka båt. Jesús tyckte att det var trevligt med höll sig mitt i båten, på en bänk, under tak hela tiden för att inte bli sjösjuk.
(Han blir sjösjuk i Gerenas simbassäng till och med.)


Jag la mig på ett nät som var uppspänt och tittade på ur vattnet svoschade förbi under mig.


Kusten är så vacker. Vi såg häftiga klippformationer, hemliga stränder dit ingen når landvägen och åkte in i grottor.





Jag rekomenderar verkligen turen.
Det finns olika alternativ. Man kan vara ute hela dagen, en halv dag, stanna till på en fin strand och äta grillunch. Många turer utgår också från Lagos. Vår tur var på tre timmar och alldeles utmärkt, men jag hade gärna åkt med en av de där små snabba båtarna som vi blev omkörda av hela tiden och som åkte omkring i grottorna.


På hemvägen stannade vi till och åt middag i en liten restaurang med helt gul belysning, så gul att Jesús blå tröja såg grön ut.
Bacalao a la god sås och lök samt ett par helstekta fiskar av något slag. Sedan sov jag de tre återstående timmarna av hemvägen.


- Det var nog lugnare att leva utan mej va?
- Ja.
- Men mycket tråkigare! Och det gick ju bra nu också! Vi fick tillbaka pengarna från turen vi missade och åkte på en annan istället! Ingen skada skedd!

5 kommentarer:

  1. Haha! Gött att åka båt! Tur att det inte var båten till Marocko ni missade, det trodde jag först.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nix, vi flyger dit, för säkerhets skull ;)

      Radera
  2. Annika: "Jag är måhända lite av en tidsoptimist."
    Själv skulle jag använda helt andra ord för att beskriva dig.
    Jag ser dig som en person som förstår tid som ett begrepp men inte hur du själv berörs av den :)
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. + Jättetjusig bild på dig i nätet!!! Du ser så nöjd och tillfreds ut.
      Kramar

      Radera
    2. Jag tycker att många har ett alldeles för spänt förhållande till tiden, vilket är trist. Nämner inga namn här i bloggen, men...
      Man kan inte vara annat än nöjd och tillfreds om man befinner sig i ett nät en meter ovanför vattenytan på AALgarvekusten. Eller, Jesús kan det, han rörde sig inte från sin plats mer än två gånger på tre timmar, och vägrade prova nätet.

      Radera