Frisör-problem

Håret var verkligen långt, det var det.
"När ska du klippa dig" brukade folk fråga, och jag svarade; "När jag tröttnar. Då klipper jag av det."
Jag tröttnade för två år sedan. Schopp sa det. Lätt som en plätt. Flätan sparade jag för att sälja till en perukmakare och köpa en trollkarlshatt för pengarna. Jag fick den bästa trollkarlshatt jag kunde tänka mig av min morbror, så flätan har jag kvar.
Det var lätt att klippa av håret, ja, men jag hade inte räknat med vad som skulle komma därefter.
Problemet med att hitta en frisör.
Ni vet. En sådan där frisör som man kommer ut leende från. Som alltid får en fin, och vet mycket bättre än man själv hur ens kalufs borde se ut. Som förstår en utan onödigt pratande. En egen frisör!

Det följande året kom jag ut med tårar i ögonen varenda gång jag hade klippt mig.
Värst var hos frisör nummer två i grannstaden.
Jag skulle bara gå in och beställa tid, men kom intill direkt. Och varför inte, tänkte jag när jag pratade med den stadiga, trevliga frisören. Hon såg pålitlig ut.
Tyvärr, visade det sig, var det inte hon som skulle klippa mig, utan den unga söta som just hade gått ur frisörgymnasiet.
Tjejen var nogrann. Sannerligen att hon var! Herregud, hon tog så lång tid på sig att salongen hade gått i konkurs om alla vore lika långsamma som hon! Vid tvättfatet satt jag längre tid än någon annan. Hon grejade med krämer och schampon medan de andra kunderna kom och gick och förmodligen blev de färdigklippta också medan mitt hår fortfarande behandlades med balsam och inpackning.
Sedan började hon klippa. Hon klippte. Och klippte. Tio strån i taget. Först tyckte jag att det var lugnande att hon var så noggrann. Efter en timme hade träsmaken i rumpan ersatts av domningar och jag brydde mig inte längre om noggrannheten, jag ville därifrån. Men tjejen var långt ifrån klar.
Jag kände mig som Harry i Love Actually, ni vet när han köper ett halsband av Mr Bean och är livrädd att hustrun ska få syn på honom (halsbandet var ju inte till henne). Han har superbråttom men kassören Mr Bean pillar med torkade blommor, fina band, cellofan och så vidare, allt för en vacker inslagning av det dyrbara smycken.
Mr Beans paket blev säkert mycket fint.
Mitt hår blev det inte.
Men det sa jag förstås inte.
Jag ljög och sa: "Vad fint det blev. Vad duktig du är."
(Hon var ju så ung.)
Men så fort jag hade kommit utom synhåll på gatan drog jag på mig mössan, röd av skam, jag hade fått en tantfrisyr och åldrats 20 år!
Gick sedan till jobbet, men tog inte av mig mössan på hela dagen.

Till slut hittade jag faktiskt en riktigt bra frisör. Riktigt bra.
Då flyttade jag till Spanien på heltid.
Så jag måste jag hitta en ny.
Jag går på en rekommendation. (Fast eländesfrisören var också en rekommendation, så man vet ju inte.)
Idag ska jag klippa mig i alla fall.
Spänningen, spänningen...