Deppig fredagsfilm om en lärare

Jesús repade med gruppen till jädrigt sent igår, så mellan svensklektionen och Jesús hade jag drygt fyra timmar att slå ihjäl.
Jag funderade ett ögonblick på att tala om det för någon som i sin tur kunde bjuda hem mig på middag, men bestämde mig för att gå på bio istället. Det var en film jag hade lust att se, som J absolut inte är intresserad av, så jag gick på 22.20-föreställningen.
Monsieur Lazhar heter den (Profesor Lazhar i Spanien), en fransk-kanadensisk film om en lärare.
Jag väntade mig något i stil med Gosskören, eller Döda poeters sällskap kanske (var har Robin Williams tagit vägen förresten?), ni vet, en sympatisk film om en lärare som är ny på en skola, är lite speciell och får de flesta emot sig men blir efter ett tag elevernas favorit och förändrar en massa. En trevlig film att avsluta fredagskvällen med, tänkte jag.
Men gud vad deprimerad jag var när jag kom ut en och en halv timme senare.
Filmen börjar med att en fröken hänger sig i klassrummet och två av hennes elever ser henne död.
Det behövs en ny lärare, skolan annonserar i tidningen och in kommer Bachar Lazhar. Han sätts genast i arbete.
Vad ingen vet är att Lazhar är flykting som förlorat fru och barn och är mitt uppe i processen med att få uppehållstillstånd. Han har aldrig jobbat som lärare tidigare, men hans fru hade det yrket medan Lazhar drev en restaurang.
Han klarar det rätt bra ändå. Visserligen går han över gränsen när han slår en unge i huvudet, och diktamen och hans grammatik är ålderdomliga, liksom sättet att ställa bänkarna på, men det funkar.
Under tiden sörjer eleverna sin gamla lärare, och framför allt de två som såg henne hänga mår riktigt dåligt.

Kan vi inte komma överens om att filmers textning behöver ligga mot en svart bakgrund? Vit text mot vit bakgrund syns inte och när filmen är på franska och man själv inte kan franska missar man en del...