Medeltidsborg funnen

Det var lättare att hitta ut ur Lissabon än in, men stämningen var ganska spänd ett tag...
Jag körde första biten. En jädrigt lång bit, måste jag säga, så sedan var jag trött när vi bytte och somnade nästan med en gång.
Därför körde Jesús fel.
Han hade ingen kartläsare och trodde att han hittade vägen på egen hand.
Precis som på Lofoten, med andra ord. Men den felkörningen var värre, vi fick åka runt några öar och ta en färja för att komma rätt igen, och det gick hela eftermiddagen till det. Så illa var det inte nu.
Men jag vaknade med ett ryck när bilen körde av asfalten och landade på en grusväg som varade i en mil. Vägarbete. Inte pågående vägarbete utan ett som påbörjades för ett par år sedan och lämnades när pengarna tog slut.
Det bästa med hemvägen var medeltidsborgen i den lilla portugisiska byn Mourao.
Vi hade nyss haft paus, men följde skyltarna in i byn,m upp till borgen, av ren nyfikenhet.
Till vår förvåning var porten till borgruinen öppen och vi gick in. Till höger stod en gammal biljettkiosk.
På borggården blommade ett stort mandelträd. Jag älskar blommande mandelträd.
Lite längre in i ruinen vinglade vi upp för en läskigt smal trappa som ledde upp till muren. Jag fick svindel och klamrade mig fast i murstenarna. Här fanns inga trappräcken eller varningsskyltar för de djupa hålen i tornen.
Uppe från muren har man fin utsikt, för borgen ligger ovanpå en hög kulle och man ser ut över den intilliggande sjön.
Här skulle man haft matsäck att duka upp på en filt vid mandelträdet, tänkte jag. Jesús tänkte att man kunde ta fina hårdrocksbilder till nästa skivomslag i ruinen.
Vi var båda glada över stoppet.