Besvikelsen

Var ute en runda på stan igår kväll, och vart vi än kom hördes samma sak. Klagan över regnet!
Det har inte regnat på ett år, varför måste det komma nu???
Folk är så besvikna att de gråter. Igår skulle de första semana santa-processionerna avgått, men allt blev inställt på grund av regnet. Likaså idag. Och det ska regna imorgon också, och på tisdag och på onsdag och därefter vet vi inte. Påskveckan verkar regna bort. Folk har längtat i ett helt år. Betalat mycket pengar för att vara med som nazareno till exempel, och så ställs allt bara in.
Så mycket förberedelser...
Sådan besvikelse.

Russin

Fasen alltså.
Jag är så sugen på russin, jag känner att jag måste ha russin för att kunna skriva, men jag ser för dåligt för att hitta dem på kvällen, och jag kan inte väcka Jesús för att han ska gå upp och leta...

Eller...?

Den nya tanden

Kände en spricka uppe i munnen igår. Fattade inte vad det var.
Inte i morse heller när jag upptäckte att sprickan har utvidgats så mycket att den inte kan kallas spricka längre.
Jesús däremot fattade.
- Det är visdomstanden ju! Har du inte fått den än?
- Näe.., sa jag, lite ställd.
Visdomstand?
Jag?

Vet inte vad jag ska känna för det. Extra tand - fler bekymmer.
Ny tand strax innan jag fyller 30. Får man tänder i den här åldern? Är det normalt?
Visdomstand... låter... fint. Visdom. Jag. Min visdomstand.

Men vad äckligt att köttet spricker upp så här för att tanden ska kunna komma ut. Faktiskt jätteäckligt när jag tänker efter. Var det så när man var liten också? Eller hände det så ofta att man inte la märke till det?

Brukar inte ungar bli dåliga och gnälliga när de får tänder? Jag har sovit dåligt i en vecka, är det på grund av detta tro? Borde jag få en släng feber? Bli på dåligt humör?

Bild från stock.schng

Besök!

Har Sverigebesök (!) och har därför inte tid att skriva.
Kan tala om att Katrina har anlänt vid en mindre väl vald tidpunkt. Det ska regna, och idag är det generalstrejk i Spanien som en protest mot den nya arbetsreformen. Nästan allt har stängt, så det var på håret att hon fick sitt förmiddagskaffe. Men tjurfäktarpeñan hade öppet...

Knytkalas - i regnet

Skrev ju nyss om den regniga picknicken..
Det vilar något ont över platsen.
Eller ett väderfenomen.
Vi skulle picknicka där igen i lördags. Fast inte vid bäcken utan lite längre upp i backen, där bord och bänkar finns utställda.
Det regnade.
Det har knappt regnat alls sedan förra våren, men i lördags skulle det regna.
Vi åkte dit ändå, jag och J och sju till. På grund av torkan (ironiskt va) är det förbjudet att grilla, vilket var planen från början, så vi tog alla med lite av varje. Det var filetes empanados, ensaladilla, couscous, hemmagjord falafel, migas, tortilla, empanada, kycklingsallad, bröd, chorizo, jamón, muffins med nutella och hasselnötter samt ett bakverk gjort på pumpa. Och en massa dricka och en hink med is.
Vi blev kvar hela eftermiddagen.
Sedan åt vi tapas på baren, där piraten hade fixat en riktigt bra blueskonsert.
Och sedan var det rockkonsert i rockbaren.
För att vara en så liten by händer det verkligen grejer...

Men det var inte bara regnet som påminde om den där picknicken. Utan även här fick jag en fästing. Bara en den här gången, men ändå. Visst är det märkligt när man inte ens har varit i närheten av någon växtlighet? Satt den på bänken och väntade?

Hos damen i brödaffären

- Var var det du kom ifrån nu igen... Holland?
- Nej, Sverige.
Köper bröd hos den vänliga och pratsamma damen i brödbutiken.
- Då är du väl van vid sådant här väder, säger bröddamen och nickar menande ut mot den mulna himlen.
- Där är det mycket värre, svarar jag. där regnar det varje dag. Och är kallt och blåsigt.
- Sverige... Sverige... Var ligger det nu igen? Är det nära Finland?
- Ja, och granne med Norge.
- Vänta! Jag studerade det i skolan när jag var ung. Vänta...
Bröddamen tar fram ett papper och börjar rita.
Hon ritar en... penis. Alltså med... hm... pung och allt. Jag blir alldeles generad. Kommer det grova skämt nu? Kan jag smita?
Bröddamen är klar. Drar ett rakt streck genom hela bilden.
- Sådär! Det här är Sverige, eller hur? Och detta är Norge!
- Uhm... ja, ungefär, säger jag, tar pappret och förstör snabbt figuren genom att rita dit ett till land.
- Och det här är Finland, på andra sidan av det här lilla havet. Och där nere Danmark och Tyskland.
- Min syster har varit i Finland. Hon sa att det var fult. Ingenting att se.
- Jaså, säger jag och börjar le, men hinner inte svara för det plingar i dörrklockan och en äldre man kommer in för att köpa bröd. Jag tar min brödpåse och säger hej då, och börjar skratta högt så fort jag kommer ut. Skrattar hela vägen till grönsaksaffären.
Det är ju det jag har sagt hela tiden!
Jesús har i flera år envisats med att vilja åka till Finland, och jag säger alltid att där finns ingenting att se, det är alldeles ointressant i jämförelse med Sverige och Norge. Han hävdar att om det ligger så nära vackra Sverige och Norge finns det ingen möjlighet i världen att det är fult.

Egentligen vet jag ju inte. Har inte varit i Finland. För Åland och Helsingfors räknas inte.
Vad säger ni, ni som läser? Har jag rätt eller fel? Borde vi åka till Finland någon gång?

Lågt valdeltagande på grund av sommartiden?

Det regnade.
Det är politikernas förklaring till varför inte en enda har gått och röstat i valet i nobelpristagaren José Saramagos bok.
Tankeväckande läsning.
Det regnade... Man tänker att den där Saramagos fantasi tog luriga svängar, men kommer man hit till Spanien förstår man att Saramago inte fantiserade.
Valdeltagandet i höstas var lågt, och politikerna sa att det berodde på... att det regnade.
Igår var deltagandet till valet i Andalusien knappt 60 procent, näst sämsta resultatet någonsin, och vet ni vad politikerna skyller på den här gången?
Jo; "el cambio de la hora".
Att sommartiden har inletts!

!!!

Här händer saker som ibland får mig att känna som om jag är långt, långt bort från Europa.

Det här är tredje valet på mindre än ett år. Först var det provinsvalen förra våren. Därefter riksvalet, som av någon anledning skyndades på (skulle ha varit igår) och därför hölls i höstas. Och igår val i provinserna Andalusien och Asturias (Asturias på grund av något mickel om kraschade överenskommelser efter förra valet.).
Jag fattar inte varför inte alla val hålls samma dag.
Provinsvalen är viktiga. Provinserna har egna lagar, och det betyder att även om abort och samkönade äktenskap förbjuds i övriga provinser, vilket är troligt då nästan alla styrs av högerpartiet Partido Popular, så kan Andalusien vara en fristad om det har ett annat styre.
Partido Popular fick flest röster igår, men socialistpartiet har gått ihop med vänsterpartiet och är därigenom i majoritet.

Men att så få röstade...
Vilken skam.
Det är ingen rättighet att rösta. Det är en skyldighet. Varenda en som lever i samhället är skyldig att gå och rösta.
Och den som inte har röstat på grund av lättja eller ointresse har inte rätt att visa missnöje över den politik som förs.

Nu blir det spännande att se vad som händer.
Folk tror att det är nu, efter valet, som de verkliga sanktionerna börjar efter regeringsskiftet i höstas. Fram tills nu har högern legat lågt för att inte riskera röster i den stora Andalusiska provinsen...

Jädra spanjorer!

Jag är så trött på Spanien.
På spanjorer.
Det finns en massa bra saker med det här landet, som jag önskar att Sverige kunde ta efter, men nu orkar jag inte tänka på dem för jag är bara less och irriterad.
På alla jävla bilförare som kör så farligt och tutar hela tiden. Åh vad arg jag blir!
På alla gorillas som kräver pengar när man ställer sig på en gratis parkeringsplats, och ger man dem inte pengar kan de slå sönder en ruta på bilen. Olagligt, men polisen struntar i det.
På alla lata, ignoranta spanjorer som klagar och gnäller över odugliga politiker, men som inte ens går och röstar.
På idioterna som firar politiska segrar med att slänga smällare alldeles bredvid där man går på trottoaren. En blixt i mörkret och en knall och man hoppar högt av rädsla.
- Helveteeee! skrek jag åt idioten. Jag hade fått nog. Hade fått min överdos av dumma spanjorer.
- Los espanjoles son idiotas, ropade jag ut i mörkret, Idioootas!!!


Kändes bättre efter att ha ätit en knäckemacka med ägg och kaviar, och efter att ha betraktat min egen snygge spanjor som inte är någon idiota alls.
Men irritationen har inte helt försvunnit...

Grubbel över tiden

Sommartid?
Börjar sommartiden idag?
Betyder det att man ska vrida fram klockan eller vrida den tillbaka?
Lyckas aldrig lära mig det.
Det är som sju gånger åtta i matten, det går bara inte.
Det går inte.
Det finns en massa hjälpramsor för det där med klockan. Till exempel den där med att ställa fram utemöblerna och ställa in dem igen.
Efter väldigt mycket grubblande (vi pratar om år här) kom jag för ett par dagar sedan på vad det förmodligen betyder. Förklaringen bara kom, som en blixt! Det är ordet fram som är hemligheten. Fram möblerna... fram klockan...

Jag har alltid haft min egen hjälpregel, även om den inte är glasklar ens för mig. Det är mer en känsla:
Vår - vårdepp - måste dessutom gå upp tidigare = bara elände.
Höst - glädje över mörkret och löven - får dessutom sova en timme längre på morgonen (!) = mer glädje!

Så visst ställer vi... fram klockan? Förlorar en timme? Går upp tidigare?

Grillade sardiner och hämnd på katten

Skulle ju avslöja vad det stora inköpet var.
Här kommer det:
En grill!
En vanlig enkel grill, men den saknade pusselbiten i det Elwingska-Romeroska köket.
Fredag lunch var det invigning av den.
Vi grillade sardiner, korv (marknadskorvar, inga fabrikskorvar) och maschmallows. Sommarvarmt i luften, färskt bröd till korven, fina körsbärstomater och alla glada.
Fram till efterrätten.
Sedan spårade det ut.
Jag reste på mig, och pipen passade på att ta min stol.
- Titta hur han mäter dig med blicken för att se hur du reagerar, sa Jesús genast.
Han hade rätt. Pipen värderade mig, precis som ett barn.
- Kör ner katten! Sätt ner foten nu!
Felet är att vi inte är överens om reglerna i den här frågan. Jag bryr mig inte om ifall pipen tar min plats. Men det gör Jesús.
- Du skulle aldrig kunna ha barn. Eller mitt jobb, sa han. Man måste vara konsekvent.
- Och ha gemensamma regler, svarade jag.
För att få utlopp för sin irritation försökte Jesús skrämma pipen genom att härma en duva.
Pipen blev inte rädd. Han är bara rädd för riktiga duvor.

Övrigt: ska inhandla någon slags kniptång. När man använder kökssaxen istället är det lätt att den trillar ned i den brinnande kolen.

Fyra svenska produkter

Shoppingrunda igår.
Kul innan, men redan efter första stället var jag hjärtinnerligt trött på köpcentrum.
Avskyr köpcentrum.
De är så deprimerande.
Den allra mest deprimerande butiken i den här kategorin är för mig Jula i Skara.
Jesús håller med förstås.
- Men på andra plats kommer Skokanonen. När man har varit inne där vill man skjuta sig med två skott.

Nå, men ibland måste man och senare ska jag visa vad Det Stora Inköpet är!

Vi var en liten sväng på Ikea också, alldeles oplanerat.
Många tycker att det är roligt att åka till Ikea ibland.
För en utlandssvensk blir besöket något annat. Det handlar inte längre om att titta på möbler, utan om att köpa mat. Svenska matvaror. De där grejerna som inte är nödvändiga egentligen, men som man blir väldigt glad över att smaka. Pepparkakor, must, choklad, salta fiskar, fläderdryck, ja ni fattar.
Men så hände ju det där att Ikea bestämde sig för att slänga ut alla riktiga märken och bara sälja produkter från sitt eget märke.
Åh, vad ledsna vi blev! Vilket skräp! Och tänk spanjorerna som handlar produkterna och tror att vi äter så illa i Sverige! Pinsamt!
(Äckligast är nog Ikea-sillen, varning för den!)
Men så har det varit tal om att Ikea har ångrat sig och ska börja sälja riktiga produkter igen, och vi åkte alltså dit för att kolla.
Men nej. Inget har hänt. Det kanske dröjer.
Hittade i alla fall två riktiga grejer; Leksands knäckebröd och Kalles kaviar. Har aldrig gillat kaviar, men nu kände jag ett starkt begär efter just kaviar så det blev en tub. Och en ask cocosbollar! Och... MUST! Butiken har börjat sälja must igen! Under namnet Cola (tänk vad besvikna spanjorerna blir när de köper en flaska cola och den smakar helt annorlunda), så klart Ikeas märke, men den smakar must, och den är god! Must! Hurra!

María Luísa-parken

El parque de María Luisa är min favoritpark. Den ligger i anslutning till imponerande Plaza de España och de underbara paviljongerna från histpanicoutställningen 1929, men är äldre än så.
Det är som att gå in i en djungel med alla palmer, exotiska träd och fåglar. Man promenerar på små vägar och stigar, upptäcker statyer, kaklade bänkar och porlande fontäner.

Det finns ett asfalterat motionsspår som går runt om. Där klapprar hästhovar från los coches de caballos med turister i som får en privatguidning av staden.
Man kan också hyra trampbilar.

I ena änden finns det här fina monumentet som gjordes till minne av poeten Gustavo Adolfo Bécquer.

I andra änden ligger arkeologiska museet, Sevillas folkmuseum med gamla saker och kläder, Flamencobiennalens högkvarter och förstås barnens favorit: duvparken. Försäljare säljer påsar med duvmat till små och stora. Här är det alltid mycket folk, och massor med duvor!

Strax intill finns Don Quijote-bänkarna som kaklats med motiv från berättelsen om Don Quijote. Där har Jesús suttit och pussats i hemlighet, men inte med mig, det var före min tid.
Ta en titt på kaklet du hittar. Kanske upptäcker du dramatikerbröderna Álvarez Quintero på någon bänk.

Sista korven

Den där korven vi köpte med från Lissabon, ni vet?
Igår åt vi upp den sista.
De här veckorna när vi har sparat på den har jag tänkt på den varje gång jag varit hungrig. Känt smaken i munnen så det har kittlat i gommen. Och ändå överträffade verkligheten minnet. Den var så SAGOLIKT god! Har aldrig i mitt liv ätit en så god korv!
Vi delade den på mitten och tillagade den a la plancha.
Nu lobbar jag för att vi ska åka till Portugal snarast, till vilken liten by som helst, bara för att köpa korv. Ett kilo minst.
- Men tänkt om den bara finns i Lissabon då, säger Jesús. Det kanske är en typisk Lissabonkorv.
Ja, tänk om. Men Jesús känner en kille från Lissabon som åker dit då och då. Han kan säkert köpa med sig korv åt oss.
Måste ha korv.
Måste!

Väldoft

Jag: "Mmmm, vad gott det luktar! Har du gjort varm choklad?"
Han: "Jag kokar blomkål..."

Övrigt: Har fixat bilderna på min favoritpark. Imorgon eftermiddag kommer ett rejält bildsvep på fontäner, fåglar och djungel!

Svensk vår vs spansk

I Sverige ändras naturen och ljuset varje månad.
Jag älskar det.
Tidigare avskydde jag våren, jag blev deppig av den, men njöt när höstmörkret smög sig på.
Det har ändrats. Det är roligt att hitta krokus och tussilago, höra fåglarna, plocka vitsippor, sitta ute en stund, se hur ett efter ett av träden får löv, känna doften av våren. Och det där som börjar ännu tidigare, som man bara känner en aning av, trots att snön ligger kvar. Känslan av våren. En känsla bara.

I södra Spanien är det annorlunda. Här finns egentligen bara två årstider; sommar och vinter. Just nu pågår ett mellanting, och det är det som får kallas vår.
Vårtecknen här är helt annorlunda: Jag börjar gå på den skuggiga sidan av gatan istället för den soliga. Jag går upp på taket med nytvättat hår, och när tvätten är upphängd är håret torrt. Jag kan gå i kortärmat igen, men bara under dagen, för på kvällen är det fortfarande kallt. På vintern är det kallt hela tiden. På sommaren plågsamt hett dygnet runt.
Och det bästa vårtecknet: Apelsinblommorna blommar!
Det börjar med att man känner doften av en ensam blomma som inte syns, men den sprider doft när man går där på trottoaren, och man vänder leende ansiktet upp mot trädet och försöker upptäcka blomman. Nu är träden fulla med azahar, så fort man går ut sveps man in i denna underbara doft. Under ett par korta veckor pågår det, sedan har alla blommor fallit till marken. Det är ett vårtecken om något!

Fast i Spanien bestäms inte våren av apelsindoft eller känsla av vår. Nej, inte ens av temperaturen. Det är redan ett datum utsatt för när våren infaller.
Det skedde igår, den 20 mars (på grund av skottåret) klockan 14 minuter över sju. Vet tyvärr inte om det var på morgonen eller kvällen. Årstiden pågår i 92 dagar och 18 timmar, sedan kommer sommaren.

Kampen om ostmackan

Sedan Jesús slutade äta kött från fabriksdjur har han haft svårt att hitta på något kul pålägg på mackan. Det blir dyrt med sobrazada och chorizo från ibericogrisen.
Jag har i en vecka propsat på att han ska äta smörgås på svenskt vis.
- Ostmacka! Alla äter det i Sverige!
- Går ju inte.
- Går inte? Är det nåt fel på svenska matvanor?
- Jag vet inte hur man gör.
- Men det är bara att bre smör på brödet och lägga på en ostskiva! En del dekorerar med lite paprika eller gurka. Vissa tar lite marmelad också, tror jag.
(Äter ju själv inte ost)
- Fy vad äckligt.

Han har så envist hållit fast i det där att smör och ost inte passar ihop (han som bad om att få en baguette med pannbiff och skagenröra på Fifflers) att han liksom stängt av när jag har argumenterat.
Men när vi nu var på Más gav han upp. Han köpte ett paket med färdigskivad ost och gjorde en ostmacka med gurkskivor och smör redan samma kväll.
Och gissa om han gillade det!
Nu blir det ostmackor varenda dag, och det ska han inte tröttna på om Åsa Mwansa har rätt. Att ost är det enda pålägg som man aldrig tröttnar på. Hon säger också att 90 procent av svenskarna är beroende av ost. Resten äter inte ost alls.
Jag hör till de sista tio procenten. Vill inte se ost. Inte känna lukten av den. Och absolut inte snudda vid den! Hu!

Men det gäller förstås inte ostbågar. Tänk om man kunde gå in någonstans här och köpa en påse ostbågar. Jag blir tårögd bara av tanken... Vad underbart att bo i ett land där man kan gå in i vilken mataffär eller kiosk som helst och köpa en påse ostbågar. När man vill.
Vi måste åka en sväng till Solkusten i vår. Eller sommar. Där finns svenska butiker har jag hört.
Kanske de säljer dillchips och sirap också?

Elakt skoj

Uttråkad efter tredje lektionen i notlära.
- Do mi-mi do sol sol-mi sol-do mi miii...
Har hunnit till sidan fem i rytm- och notläroboken.
- När jag är klar med den här boken, kan jag notlära då? Kan jag gå med i orkestern då?
- Näää... vänta lite...
Jesús försvinner och kommer tillbaka med TVÅ rytm- och notläroböcker till i samma serie!
- När du har klarat av de här också!

(Jesús skojar elakt. Jag kan börja tidigare. Han har själv inte avslutat bok nummer tre, och dessutom finns det en nummer fyra också.)

Nutid.

Framtid...?

29 års väntan är över

Det är 29 år sedan sist.
I helgen vann Villa Lidköping BK mot Bollnäs och har därmed gått till final i bandy-SM.

"Medan Bollnässpelarna låg på Sävstaås is och grät över den missade finalplatsen rann det glädjetåtar efter Villaspelarnas kinder. Och det är inte konstigt. 29 års väntan på en plats i SM-finalen är över.
– Vi är ju ett loosergäng, säger matchvinnare Karlsson.
– Och helt plötsligt har vi chansen att vinna SM-guld. " //NLT


Alltså, som några av er vet är jag inte direkt... sportintresserad.
Bandy är inte en av mina starka sidor.

En och annan tycker säkert att det var lustigt när jag blev skickad att skriva bandyreferat, den där gången ni vet.

Men sportchefen skulle iväg och glamma på någon prisutdelning på travbanan, och det fanns ingen annan.


Var nervös hela eftermiddagen.

Som Lidköpingsbo hade jag förstås ett visst förhållande till Villa. Fast inte så omfattande. När jag var liten brukade pappa klä sig i de tjockaste kläder han hade och med laddad bandyportfölj gick han för att kolla bandy med kompisarna.

Enda matchen som jag själv hade varit på var en klassisk annandagsbandy med pappa och Jesús, och det jag minns från den matchen var Jesús faschination över den fulle token som skrålade med bar överkropp i smällkalla vintern.

Nu skulle jag alltså skriva om en match och det var en annan femma.

Letade information på internet och hittade en Bandy for dummies. Den läste jag igenom några gånger för att ha ett hum om vad som skulle hända på planen.

I pressbåset hade bandyfnattarna från Nya Lidköpingstidningen laddat upp. Någon från radion var där och ytterligare en reporter. Jag la upp block och kamera och försökte se ut som om jag brukade göra sådant här.

Så började matchen.

Det var förfärligt. Jag fattade ingenting! Såg inte bollen ens! Visste inte vad som hände! Hur i jösse namn skulle jag kunna skriva något om det här?

Började tjuvlyssna på NLT-folket, bandy är inte bara deras jobb utan även deras största intresse. De känner spelarna, är experter. Lyssnade och försökte sno citat. Funkade inte. Fattade inte.

Var ett nervvrak när det var paus. Smög ut, ställde mig i snön långt från pressbåset för att ingen skulle höra mig och ringde sportchefen. Tre akutsamtal under den pausen. Måste fråga om linjer och hörnor och varför spelarna trängde in sig i ett mål och sedan plötsligt for ut, alla på en gång, och varför räknetavlorna visade olika siffror (tydligen pågår en annan match någon annanstans, samtidigt, och på det sättet ser publiken hur de lagen ligger till medan de följer den här matchen.

Efter matchen hade jag bara antecknat obegripliga citat från de andra reportrarna, och följde efter dem till omklädningsrummet för att prata direkt med spelarna. Det är en bra taktik när man inte har fattat. "Vad tyckte du om matchen? Hur gick det? Hur skulle du sammanfatta det?" är bra frågor för att få sammanhang i problemet. Tappade bort de andra reportrarna, gick vilse på väg till omklädningsrummet, kom fram när de andra var klara. Ställde några frågor till de mer eller mindre nakna spelarna. Fattade inte vad de sa.

Som tur var behövdes inte texten förrän nästa dag, och på den tiden hann jag prata med en kompis till pappa som hade varit på matchen, samt (fult, fult) läst och... skrivit om radions text. 

Monsterfästingarna

Den där bäcken som jag nämnde igår?
Den upptäckte jag för ganska precis ett år sedan.
Jag hörde porlandet och började följa efter den.
Det var en ljuvlig plats! Gräshoppor som knirkade, fjärilar som lyfte, grodor som plumsade ned i vattnet när vi kom. Bäcken smalnade och försvann i gräset ibland, breddades ibland till små söta dammar.
Vi klev över några stenar, rundade ett lågt, tjockt träd och hittade den mest underbara plats. Bäcken hade bildat små bassänger, det porlade från dem där vattnet rann, det var kallt och klart och kanske 30 centimeter som djupast.
Här skulle man tillbringa en varm eftermiddag, tänkte jag.
Vi plaskade lite i vattnet men var snart tvungna att gå tillbaka.

Jag släppte inte det här minnet, och någon månad senare bestämde jag mig för att överraska Jesús.
Jag gjorde filetes empanadados och picadillo, köpte bröd, hans favoritbakverk och la öl på kylning. Packade solglasögon, solkräm, böcker och annat nödvändigt och väntade sedan utanför dörren på att Jesús skulle komma från jobbet.
Jag pussade på honom och sa att vi inte skulle äta hemma. Tog över bilen och körde till den lilla bäcken.
Det var varmt och kvavt och... hade börjat bildas moln på himlen, men de blåser snart bort, tänkte jag.
Vi började gå, Jesús förstod nu vad jag hade tänkt ut och var munter av överraskningen.

Sedan vi var här senast hade det växt något otroligt. Jag hade lite svårt att se stigen i det höga gräset, men hittade fram till vadstället.
Då såg jag att något kröp på benet.
Något stort... det såg ut som en... fästing!!! I jätteformat! Jag skrek och tappade matsäcken. Få saker är jag så rädd för som fästingar.
Innan vi kom fram hade jag hittade två till.
Jag tyckte inte alls att det var roligt längre, men eftersom vi inte skulle komma tillbaka till bilen utan att passera samma områden satte jag mig på marken och letade efter fler odjur på kläderna.

Då började det regna.

Vi väntade en stund, men regnet avtog inte så.vi packade till slut upp matsäcken. Det regnade på brödet och på det marinerade, panerade köttet och i ölen, men vi åt tappert vidare. Tänkte att det slutar väl snart och då torkar vi i solskenet.
Det slutade inte.
Jag fiskade upp bakverken och Jesús lyste upp, han tycker så mycket om de där Rosa Panternmuffinsen med rosa glasyr, barndomsminnen tydligen, och vi fortsatte.
Jag hittade en ny fästing krypandes på kroppen.
Jag ville bara bort.
Gick ut i vattnet en stund, var ju redan genomblöt. Då slutade det att regna. Vi log mot varandra, nu skulle vi njuta i solskenet med medhavda böcker och solkräm och plask i vattnet.
Då började det regna igen, kraftigare än innan.
Efter att ha picknickat i trekvart i regnet gav vi upp och gick tillbaka till bilen.
Det var en plågsam vandring med nerverna utanför. Jag lät Jesús gå först för att fästingarna skulle fastna på honom, men jag fick ett par stycken ändå. Herregud så stora de var! Samma storlek som en vanlig svensk fästing EFTER att ha sugit blod och släppt taget. Inte roligt!

Hemma slet vi av oss kläderna i pation. Det ramlade visst av några odjur för Jesús träffade på fästingar ända till slutet av sommaren.
HU!

Söndags-picknick

När jag vaknande efter en skön sovmorgon sken solen. Det har varit mulet i tre dagar, till och med fallit några droppar regn en tidig morgon (sägs det) och som den svenska jag är kan jag inte ens i södra Spanien sitta inne en solig dag.
Vi bestämde oss för picknicklunch.
Vi gick ut och köpte bröd och grönsaker, sedan gjorde jag en tortilla och Jesús picadillo, vi packade ihop mat, dryck som legat på kylning, böcker och solglasögon och åkte iväg.
Om man tar till vänster in på den trånga gatan bredvid grönsaksaffären upptäcker man snart att byn är ganska stor ändå. Efter backar upp och backar ned, förbi skällande hundar och fina sommarhus med simbassänger kommer man ut på landsbygden igen. Man kör förbi stället där Jesús plockade sin enda vildsparris någonsin, kör över en liten bäck och igenom en grind.
En bit uppför backen bland ekarna finns picknickbord utställda och vi parkerade vid det sista lediga, ett som skuggades av en ek.
Lite längre bort grillades det, ungar lekte och någon hade tagit med en gitarr och spelade flamenco. Många tillbringar söndagarna här.
Vi packade upp vad vi hade. Tortillan, picadillon med lök, tomat, paprika och tonfisk i vinägrett, en chorizo, apelsin, avokado, ansjovis och färskt bröd.
Mmm, vilken lunch! Vi smååt från picknickbordet ända tills det enda som återstod var en halv chorizo (åh, vad god den var). Då hade det börja blåsa och blivit lite kallt, så vi bestämde oss för att åka tillbaka.
Men det blev en glass i solen också. På baren var det eftermiddagskaffedags, bakverken hade åkt fram och folk satt och småpratade vid borden.
Det finns tillfällen då en glass är det enda rätta.
Det här var ett sådant.
Njuuutning!

Bröllopet - eller historien om att inte passa in

Jag hade nyss kommit till Santa Cruz, till den moderna storstaden som inte liknar någon annan stad i Bolivia, och väntade ensam i ett luxuöst hus på att placeras i ett projekt.
Franska Marguerite kom och ringde på dörren. Hon vägrade prata engelska med mig för att jag snabbare skulle lära mig spanska, så därför fattade jag inte vart vi skulle när hon tog med mig ut. Trodde att vi, tja, skulle ta en nypa luft bara. Såg ut som man ibland gör när ingen ser en. Hängiga slitna mysbyxor i plysch, enorm grådaskig t-shirt, svettluktande, oduschad med fett hår, ansiktet blankt av svett och fullt med röda kliande myggbett på kroppen.
Det blev så att vi gick hem till Marguerites värdfamilj. Sedan kom hennes rike bolivianske pojkvän förbi med flådig bil och kompisgäng och jag kunde inget annat göra än att följa med. Hem till honom för drinkar och grejer, sedan iväg till de fiiina kvarteren. Där stadens alla rika ungdomar samlas på kvällarna. Gud, vad snygga de var, vilka frisyrer! Vilka kläder! Sminkade upp till hårfästet. Och där släpptes vi av för att promenera fram och tillbaka och slutligen gå in på någon klubb.
Jag har aldrig känt mig så obekväm varken förr eller senare. Så fullständigt, fullständigt fel klädd. Så ful.

Det där tänkte jag på idag, på bröllopet, även om det här inte var lika illa.
Jag har inte varit på något bröllop i Spanien tidigare, men jag har ju sett folksamlingarna utanför kyrkorna på lördagarna. Vänner och släktingar som väntar på de nygifta. Och alla klädda som om de var på väg till en bal! I underbara klänningar i alla färger, konstfullt lagda håruppsättningar, hattar och fjädrar i håret... Jag blev lite nervös när inbjudan damp ned, men Jesús försäkrade att det här var ett vanligt bröllop, så jag släppte lättad tanken på att behöva införskaffa en 100-euroklänning och tog min svarta sköna med små blommor, 15 euro på H&M, och kände mig helt bekväm i den ända tills vi kom fram.
Man kan säga så här. Vi passade inte in.

Men jag kunde ändå njuta av synen av de andra. De var så fina! Utom hon med pizzahatten kanske, hon såg mest kul ut.
Tydligen är någon 20-talsstil på bröllopsgästmodet, och det gillar jag, framför allt alla fina band och fjädrar runt huvudena. Jesús tyckte att det var bättre än de konstiga grejer som brukar nålas fast på sniskan i av frisyren. Påfågelbröllop kallar han det. Och visst, det går kanske långt ibland.

Det var ett par universitetskompisar till Jesús som gifte sig.
Festen hölls på ett hotell alldeles intill stranden i Cádiz.
Först var det mingel på takterassen. Kypare gick i en ständig ström och serverade kalla drycker, små grillspett, tortilla de camarones, laxrullar och kanapéer. I varsin ände av takterassen stod skinkskärare och skar jamón oavbrutet ända tills båda skinkorna tog slut. Jag har aldrig ätit så mycket jamón förut! Det blev så mycket att jag till slut hade fått nog. Trodde inte att det var möjligt, men det är det alltså. Man kan äta så mycket pata negraskinka att man får nog av den. En stund.
Sedan började middagen.
Och sedan dansen.
Och det är egentligen inte så mycket mer att säga om det mer än vi hade kul.

Tröööött

Ööööh....
Fattade fel beslut ang konserten.
Blev sent igår.
Har klivit upp fyra timmar för tidigt.
Vill  inte åka på bröllop.
J kör.
Hoppas att vi fastnar i en bilkö på väg till Cádiz. Jag tänker nämligen sova i bilen.

Överlevde Pipens vaccinering.
Pipen också.

Önskar att jag drack kaffe.
Måste börja med kaffe.
Man vaknar av kaffe sägs det.

Hm...

Hejdå.

Förspanskad

Lunch onsdag: Avokadosallad samt musslor tillagade i vin, vitlök, citronsaft och olivolja.

Lunch torsdag: Favoritfisken.

Lunch fredag. Tyvärr min tur att laga mat så det blev köttfärssås. Vet inte varifrån jag fick idén. Det blir aldrig bra när jag försöker göra något svenskt här. Maten bleknar i jämförelse med den spanska. Nu fick jag för mig att piffa upp receptet lite, men det tog bara en och en halv minut innan jag förstod att jag höll på att piffa upp den med en vanlig spansk refrito.
Spetsade köttfärssåsen med en slurk soja, och jädrar vad den slurken tog! All smak av tomat försvann och köttfärsåsen smakade plötsligt väldigt... vuxet.
Saknade bittert doften av olivolja, men är det svenskt så är det och då steker man i smör (Kväljningar i näsan av den feta smörlukten, vad är det här? Har jag blivit förspanskad???!).
Gladde mig dock åt att slippa brännsår på armarna av oljeskvättet.

Övrigt: Funderar på om jag ska följa med på headbangar-konserten ikväll, eller lägga mig tidigt för att inte sova på bröllopet imorgon. Man är ju inte 15 längre utan nästan... öh... 30.

Lutar åt konserten...

Men nu besök hos vår snygge veterinär. Hade varit något för moster det!
Pipen Pip ska få sin sista spruta, vilket betyder att Jesús kommer att tillbringa mer tid med veterinären än jag, eftersom jag under tiden kommer att gömma mig ute på gatan för att slippa höra pipens vrål.

Montaditos och bio

Det blev en sådan bra avslutning på torsdagen.
Mat och bio är ju aldrig fel!

Efter svensklektionen gick vi till 100 Montaditos.
Det är ett roligt ställe. Inte det bästa för en montadito men kul!
100 Montaditos är en kedja och som namnet syftar på har de 100 olika montaditos (minismörgåsar) att välja bland. Man hittar också sallad, pommes frites- eller nachostallrikar med olika  såser till och strutar med goda chips.
Billigt, och ölen är billigare än på de flesta ställen.
För min del blev det, fantasilöst nog, min favorit; jamón con salmorejo som vanligt samt en ny; pollo al ajillo con mayonesa. Jesus beställde visst ansjovis och rökt lax, båda med ost.
Sedan gick vi på bio.
Det finns en biograf i Plaza de Armas där vi redan var, men vi gick bort till Avenida 5 Cines istället. Det är den enda biografen i Sevilla som visar filmer på originalspråk. Och de brukar ha ett bra utbud, inte bara de senaste Hollywoodproduktionerna.
Filmen vi ville se var Intocable (Intouchables), en fransk storfavorit tydligen.
Och vilken film det var! En äkta feelgoodfilm, rolig, sympatisk och så bra!
Det hade lätt kunnat välta över, ung man från de låga pinnarna på samhällsstegen blir av en händelse anställd som personlig assistent åt en superrik man som är förlamad från halsen och nedåt, unge mannen rör till hela huset och rike mannens livslust väcks. Men det blev aldrig fånigt, tack vare Omar Sy och Francois Cluzet.
Det var år sedan jag hade så roligt på bio.
Dagens tips: Se den här filmen innan det kommer en Hollywoodversion av den.

På borden finns det lappar där man får skriva i nummer på sina montaditos. Lappen lämnar man i kassan.

Montaditos med jamón, ansjovis, lax och vitlökskyckling! Och en näve chips i mitten förstås.

Bästa biografen i Sevilla. Hit brukar vi utlänningar gå. Men man måste kunna spanska om man inte förstår originalspråket, eftersom filmerna textas på spanska.

Se den!

Trumpetar-Annika

Jag ska gå med i en orkester!
Jag ska spela trumpet igen!

Det finns ett gäng blåsband här i Sevilla, och alla spelar de sorgemarcher under Semana Santa, men den här har annat i repertoaren också. Vet inte så mycket mer, och jag bryr mig inte så mycket om vad de spelar, jag vill bara spela.
Har bara spelat med andra när jag började med trumpeten för en sisådär tio år sedan. På Skara musikskola. (Jag var för gammal för musikskolan hemma.) Jag fick vara med i musikskolans orkester. Det var jag och 15 ungar som var hälften så gamla som jag, och det var så roligt! Mamma kom och lyssnade på julkonserten :)
Jo, sedan spelade jag ju med min goda vän Åsa förra året när vi skulle tomta. Hon skulle hjälpa till på fiolen, men strängarna gick av i kylan.
Denna ringa erfarenhet vet de inget om i orkestern, och jag tycker inte att de behöver veta det heller. De blev så glada ändå, för de är tydligen i behov av trumpetare.
Förresten kan man investera den peng man får för konserter och uppdrag i instrumentallektioner. Bra va?

Jag ska börja efter påsk, så nu hårddrillas jag i notlära av Jesús på kvällarna.
Ja, det är inte gratis att gå med. Det kostar arbete.
Noter.
Jag tror att jag har en blind fläck i huvudet där notminnet skulle ha suttit.
Avskyr noter. Klart att jag vet skillnaden på en helnot och en halvnot, men när det kommer till sådana där punkter och grejer efter dem, ja då svartnar det framför ögonen.
Och att spela efter noter...
Nu måste jag lära om namnen på dem också. Det är inte c, d, e längre utan do, re, mi. G-klav heter inte g-klav utan clave de sol, och sedan har vi negras och blancas och corchea... Det är som ett nytt språk.
Gud, så tråkigt.
Sitter och lallar för mig själv för att öva rytm och takt och allt vad det heter med Jesús metronom. La lala lala la laaa lala lala lala la lala...
Men om det är vad som krävs för att man ska få spela, ja, då får jag väl göra det!

Lentejas

Lentejas, linser, är banne mig en av Spaniens nationalrätter.
Spanska tanten som jag bodde hos i Ronda (där jag träffade Jesús!) hade rykte om sig att vara en riktig mat-tant (sa hon själv), en hejare på spansk matlagning och alla inneboende studenter berömde henne för det (återigen, hon själv).

Jag var så förbannat besviken.
Tänkte att ingenstans i Europa äter man sämre än i Spanien. Vad var det där?
Salladsblad indränkta i vinäger till varje måltid. Därefter något fryst, panerat halvfabrikat. Utan potatis eller ris.
Det var först när jag fick följa med Jesús till Sevilla (läs Bjöd in mig själv över jul) som jag begrep att spansk mat är något helt annat.
Men linser skulle det ju handla om!
Tanten lagade två spanska rätter själv, och jag älskade dem båda.
Hon var expert på tortilla och på lentejas. Ibland gjorde hon puré av linsgrytan, och det var det bästa jag visste ända tills den dag då jag hittade ett obeskrivligt tjockt, långt hårstrå i maten. Sedan dess har jag inte kunnat äta den här purén.

Nåväl. Det här är snabb, enkel, traditionell spansk mat. Och framför allt god!
Här är receptet som vi brukar köra med:

1 tomat
1 lök
2 vitlöksklyftor
1 grön paprika
ett halvt paket gröna linser
1 matlagningschorizo (helst iberico-chorizo så kommer korven från en glad gris)
salt
paprikapulver


Lägg linserna i blöt i kallt vatten.

Skölj tomat, paprika och chorizo och lägg i en rätt stor gryta till hälften fylld med vatten.

Skala lök och vitlöksklyftor och lägg i.

När vattnet kokar, häll i linserna. Tillsätt en tesked paprikapulver.
Låt koka en halvtimme. Smaka av med salt.

Plocka ur grönsakerna (dem äter man inte) och servera linser och chorizo. Korven är särskilt god att spara till sist och äta med en bit färskt vitt bröd!

Krisen

I miljonstaden Sevilla finns två sjukhus. De båda har hand om alla småbyar runt omkring också.
På mitt sjukhus, fick jag veta idag, sätts bara tre eller fyra insulinpumpar i år. Sammanlagt.
Tre-fyra.
Till de mest akuta fallen.
Sjukhuset har även det tvingats spara på grund av den ekonomiska krisen.

Googlat

Det finns en kul funktion här på bloggen och det är att man kan se vad folk har googlat för att hitta hit. Igår var det bland annat marulk simsätt, en ärta under 7 madrasser, "marcelo puttar annica" och "enligt reformen ska" (???)..

Ni blir fler och fler som läser och det är kul! För jag tycker att det är så roligt att skriva. Och kameran har jag plockat fram igen.
Allra roligast är era kommentarer. Responsen. Jag vet ju inte vad ni tycker om det som hamnar i bloggen annars. Vad ni kommer att tänka på. Eller om ni undrar över något.
Så släng gärna in en kommentar eller en liten hälsning när ni tittar förbi!

Rullskridskokurs?

Titta vad jag hittade i simhallen igår!
En lapp om en rullskridskokurs!
Efter den den första och enda turen på rullskridskorna känner jag att jag kanske borde anmäla mig.
Men på nybörjarnivån står det inget om att lära sig stanna...

Palla citroner

- Nu skulle jag vilja...
- Nu skulle jag vilja...
- Du först.
- Jag skulle vilja vila bara, säger Jesús när vi parkerar, han är trött efter simningen.
- Jaså. Jag skulle säga att jag vill plocka citroner.
Det är citronträdet utanför huset som lockar. Det är fullt av citroner och jag spanar alltid efter nedfallna frukter innan jag går in. Men det är sällan jag hittar några. Nu är det mörkt, få ute på gatan och jag vill så gärna plocka citroner. Man kanske kan banka ned dem?
- Du tycker att det är fel att stjäla, men vill sno frukter, konstaterar Jesús.
- Äh, det här är väl inte att stjäla. Trädet tillhör ju ingen. Mer än kommunen kanske. Förresten ligger det i min kultur. I Sverige har vi ett verb för sådant här. Palla. Palla äpplen till exempel.

Jesús fattar inte grejen, men ställer upp ändå.
Jag hämtar hundskrämmarpinnen i lägenheten och försöker sedan slå ned citroner med den. Men det är svårt, de sitter så hårt fast i grenarna!
Och de sitter så högt upp! Har grannarna gjort detsamma?
Lyckligtvis har butiken travat en hög stapel med lastpallar precis bredvid trädet, så jag tar stöd av stammen och klättar upp på lastpallarna.
Jajemensan. Nu faller mer än löv. Fyra citroner dunsar ned i marken. Jesús är en hårsmån från att få en citron i huvudet, men får en doftande citronblomma istället.

Vad jag ska göra med citronerna vet jag inte riktigt. Jag behövde dem ju egentligen inte.
Förslag?
Nu ligger de och doftar gott från en skål. Ska nog skiva upp en till en kanna citronvatten att ha i kylen. Det är gott.
Idag, tisdag, kommer sommaren. 27 grader varmt ska det bli enligt väderleksrapporten.

Söndag i Cádiz

Det bästa med Jesús kör ProyectoeLe är inte att de har övat varenda helg de senaste tre månaderna (verkligen inte!) utan att de åker iväg och sjunger på olika ställen. Och som partner till en medlem följer man ju gärna med som stöd:)
Igår var det inte så långt, men Cádiz är alltid Cádiz, och jag har längtat efter att komma till havet. Så medan Jesús övade och fixade inför konserten hade jag ett par timmar på mig att ströva omkring i stan.
Cádiz, Europas äldsta stad, är litet. Stan går inte att bygga ut heller eftersom den ligger på en ö som nätt och jämnt hänger ihop med fastlandet.
Eftersom det var söndag var affärerna stängda och centrumgatorna tomma. Alla hade dragit ned till stranden. Där satt kompisgäng på uppdragna båtar och drack öl, en grupp grillade och sjöng, flera spelade fotboll i sanden och serveringarnas bord var alla fulla.

Det finns en sådan fin liten park. Det är den jag minns bäst från när jag besökte Cádiz för första gången, det var med språkskolan i Ronda för fem år sedan. Att jag minns parken så väl är inte för att den är vacker, utan för att en liten hund blev påkörd av en bil på vägen bredvid, och han skrek så.
Men jag tcker mycket om parken och brukar gå hit när jag är i stan.
Lite längre fram finns förresten en park för barn, med stora plastdinosaurier, lekplatser och en konstgjord ö med vattenfall.
Där bor en helt familj med kolsvarta katter.

Sedan lämnade jag havet och gick inåt stan istället.

Köpte empanadas på en empanadería, tre olika storter i en liten kartong och fikade på en parkbänk. Åt bara hälften av varje (kanske lite mer av den med camarones, miniräkor, för den var så god!) för att spara till Jesús, men han tyckte inte om dem!

Sedan gick jag till katedralen, för konserten skulle strax börja.
Jag har inte varit inne i den, bara sett den pampiga, imponerande fasaden. Men den var så vacker invändigt!
Över hela hänger nät som fångar upp bitar som lossnar från taket så att besökarna inte ska få dem i huvudet. Bra idé.
Det var tjusiga stycken som kören sjöng, alltså inte alls den moderna konstmusik som de brukar ägna sig åt. Bra, tyckte jag, men jag vet att Jesús inte håller med.

Efter konserten visade Jesús mig kryptan där de bytte om. Vilket ställe! Det är som en scen ur Fantomen på operan. Man kommer ned för trappan, möts av ett lågt, rundat tak och gångar åt alla håll.
Kryptan är byggd så att det bildas märkliga ekoljud när man stampar i golvet. Jag roade mig en lång stund med att stampa och lyssna på ljuden som bildades. Lät som elektroniska knäppar, inte alls som ett vanligt eko. Har aldrig hört något liknande.
Sedan tittade jag på Manuel de Fallas grav, och kärlet där Sankta Victorias blod förvaras.
Sedan åkte vi hem.