Förklaring till klockklämtningen

Den där kyrkklockan som fick mig att tro att det larmades om giftutsläpp, krigsutbrott eller om statsministerns död, visade sig klämta för en vanlig begravning. Detta enligt Jesús, som kom hem samtidigt som begravningen var slut, kyrkdörrarna öppnades och en massa ledsna människor gick i riktning mot kryddbutiken.
Men han frågade ändå piraten på stambaren här nere nästa morgon när han åt frukost där.
- Var det begravning här igår?
- Ja, det var det.
- Min flickvän tyckte att klockan lät... konstigt.
Piraten tittade på Jesús som om det var han som var konstig, eller åtminstone den utländska flickvännen.
- Konstigt? Vadå konstigt? Det var ju bara dödsringningen.

Grejen är att kyrkan inte har någon riktig klocka, och det har man löst genom att köra ett inspelat klockljud i kraftiga högtalare. Klockan tolv varje dag hörs en gräslig melodi som får byns hundar att yla, och det jag hörde var alltså dödsringningen. Och visst, när man nu har möjlighet att välja vad klockan ska spela är det väl bra att kunna byta när det är begravning, men jag tycker inte att just den här ringningen var något bra val.

Vill för övrigt skicka en hälsning till Katrina, att nej, det är inga coctailtomater i adventsljusstaken utan vanliga dekorationslingon, modell större.

Lösnäsan

Man bestämmer sig för att rensa i byrålådorna, och fylls inte bara av förnöjd tillfredsställelse över att ha strumpor och underkläder i skilda lådor, utan även av förundran när man får syn på det där lilla röda, tar upp det i handen, och undrar tyst över varför och vid vilket tillfälle man gömde en lösnäsa bland sockarna.

Första advent på spanskt vis

Första advent.
Skyltsöndag, tomteparad, trumpeter, smällkarameller på torget...
Inga likheter med första advent i Spanien. Här finns inte första advent. Inte andra, tredje eller fjärde heller.
- Första advent? Vad är det?
- Det är ju början på julen! Vi äter pepparkakor och tänder första ljuset i staken och massor av folk går i kyrkan, till och med såna som inte är religiösa!
Jag bestämde att den här dagen ska vi fira och bjöd hit lite goda vänner på adventsfika.

Glögg och pepparkakor hittade vi på Ikea. Pepparkakorna var sådär, Ikea har ju tagit bort alla godsaker och kör sitt eget märke. Alkoholfria glöggen borttagen, liksom julmusten, eller "jul-cocacolan" som Ikeapersonalen kallar den.
Nåja.
Ischoklad tack vare insmugglat cocosfett som sparats till detta tillfälle. Hällda i de formar som pappa skickade för flera år sedan, som blev alldeles skrynkliga i kuvertet. Men vem bryr sig om vad ischokladen har för form?

(Herregud, nu börjar kyrkklockan igen! Det måste ha blivit något fel på den. Den låter så olycksbådande att jag vill fly härifrån, men den dånar ju över hela byn. Det är som en skräckfilm.)


Lussekatter.
- Tror du att du gillar lussekatter med saffran, undrade jag.
- Saffran? Den är en jävla dyr krydda som varken ger färg eller smak.
Och under bakningens gång kom jag fram till att denna Jesús inställning förmodligen beror på att saffran i Spanien inte säljs i pulveriserad form som i Sverige, utan som hela, långa, sega stänglar. Hällde två paket i smeten och tänkte att det går väl ändå, men det gjorde det inte. Ingen smak av saffran, inte. Så bara äckligt ut med de röda trådarna.
Tömde två paket i morteln och malde kryddstänglarna.
Lyckad lösning.
Jag har kommit på hemligheten med det spanska saffranet.

(Kan ingen få tyst på kyrkklockan??!)

Det luktade underbart av nybakta lussekatter, men Jesús var tyst när han provsmakade, ända tills jag frågade vad han tyckte.
- Ja, jag vet ju inte hur de ska smaka, sa han, vilket fick mig att undra om spanjorer inte gillar detta svenska vetebröd. Det kanske inte var någon bra idé att baka lussekatter? De blev inte tipp topp, får väl erkännas, det är ju ändå bara andra gången som jag bakar lussekatter, och inte vet jag varför russinen svällde upp och såg ut som oliver, men så illa var de inte.

(Har någon känd person dött? Är det ett krigslarm?)

Elljusstaken sattes på ett cd-ställ eftersom vi inte heller i denna lägenhet har fönsterbrädor.
Vit kulmossa har jag inte sett här, knappt någon annan storts mossa heller, så vad skulle vi fylla staken med? Vi stannade till vid en åker, jag plockade jordklumpar och Jesús tog kvistar från ett olivträd, och detta tillsammans med röda plastlingon blev riktigt fint. .

(Nu klingar den med vanlig ton men utan avbrott, och det hörs ett ylande larm samtidigt.)


Vännerna kom, hade lite svårt för att dricka varmt vin, men blev väldigt förtjusta i lussekatterna. Oj, vad lussekatter det gick åt! Och ischoklad. Och pepparkakor. De åt lussekatter och ischoklad tills de låg i soffan, utom de två som hamnat på den osittvänliga delen. Och första adventsljuset värmde, och änglaspelet pinglade, och julmusiken var stämningsfull. Tyckte jag.
- Stäng av den där begravningsmusiken nu och sätt på The Ramones, tyckte Jesús som är van vid festligare julsånger som spanjorerna sjunger efter den sena julaftonsmiddagen, då när alkoholen kommer fram.
- I Sverige går de och lyssnar på det här på konserter och i kyrkan, förklarade han för de andra.

Men det blev ett helt varv med Chatrins julblandning innan Ramones åkte på.

Vad som hände med svampen...

Jesús försökte backa ur.
- Alltså, den här svampen... Jag vet inte om jag...
- Du vill inte äta den? Du är rädd att den är giftig? Men tre experter har ju tittat på den! De säger ju att svampen är bra.
Jesús osäkerhet beror nog på att hans föräldrar har stor respekt för svamp.De äter odlade champinjoner i paellan, men ingen annan sort, och de tyckte inte att det var en så bra idé att vi skulle gå svampkurs (kurs och kurs, det var 50 entusiaster som gick ut för att plocka svamp tillsammans, och två nybörjare, en svenska och en långhårig spanjor, och det verkade inte som om någon annan än vi trodde att det var kurs det var frågan om). Samma vecka har det dessutom dött en kille i Barcelona som av misstag ätit giftig svamp, och i tv visar man hur lätt det är att förväxla delikata svampar med giftiga.

Vi tillagade ändå svampen. Det blev gallipiernos a la plancha (och en champinjon) med sås av olivolja, vitlök och persilja, något som jag gissar att jag uppskattade mycket mer än Jesús, som smakdade med hjärtat i halsgropen.

Med Långben i svampskogen

Klockan fem över nio stod vi utanför baren i Gerena där svampexpeditionen skulle mötas.
Vi var ensamma där. Funderade på om de andra hade åkt. Det var ju sagt 9.00...
Tio minuter senare kom organisatörerna. 40 minuter senare hade ytterligare 50 personer kommit. Ja, banne mig, jag tror det var så många. Jag som trott att vi skulle bli själva på svampkursen, eller kanske åka med ett par pensionärer, men allihop var 25-40 år.
Vi delades in i tre grupper. Hippie- och skäggruppen fick killen som såg så snäll ut, som kallades Nazi. Tyckte det lät som ett elakt skämt att kalla honom så, men fick senare veta av Jesús att han hette Ignacio och att det var jag som hörde fel. Den skäggige, speedade ordföranden åkte iväg med en grupp, och vi fick den flintskallige som jag kvällen innan tyckte verkade läskig.
Jag och J åkte med en långbent typ som hade med en liten tyst son.
Långben är en rätt van svampplockare, och eftersom alla i vår grupp försvann upp för ett berg med en gång följde vi efter honom och sonen. Eller, vi tilldelades Långben eftersom gruppledaren skulle leta rätt på ett gäng som kört vilse på vägen till berget.
Långben stegade iväg på sina långa ben för att dammsuga skogen på svamp. Jag tänkte att vi hade inte en chans mot honom, men vi hittade både små och stora svampar att lägga i min tömda garnkorg.
Efter någon halvtimme letade Långben rätt oss, kikade i korgen och var visst rätt nöjd.
" Den där är god, den också, det här var en fin en, släng den lilla gröna, den här är en champinjon, den här är dödlig, den här är god men för liten..."
Vi hade nästan bara bröstvårtesvampar i korgen, den där som jag lärde mig kvällen innan i pensionärshuset.
Egentligen heter den Gallipierno.
Vi fortsatte.
Långben och sonen försvann, och vi blev ensamma i skogen och var lite oroliga över det, men hörde röster uppifrån en höjd och följde ljudet via en gångstig, hörde en unge ropa på pappa och hittade Långbens tystlåtne son. Långben hade haft så bråttom att plocka svamp att sonen blivit kvarglömd på vägen.
Nu hittade vi ingen mer svamp, inte borgen som gångstigen skulle leda till heller, men snart kom den flintskallige gruppledare ned från en höjd och vi gick tillbaka till bilarna. Den flintskallige dömde ut ytterligare svampar, en hel del faktiskt, det blev bara sex stycken kvar, och Jesús som ärvt en stor rädsla för giftsvamp från sina föräldrar slängde iväg riskabel svamp med rasande fart. En chaminjon åkte med också.
Vid bilen hittade Långben ett par extra glasögon i bakluckan, trodde att sonen plockat upp dem på vägen, undrade sedan om de var våra, men kom därefter på att han hade dem ifall han skulle bli stoppad av polisen (?!!?). Sedan skulle vi åka, men då påminde Jesús om att Långben glömt kvar sin svampkorg i skogsbrynet, så det dröjde en liten stund till.
Tillbaka i Gerena bjöds vi allihop på kikärtsgryta med svamp och timjan. Den snälle Nazi hade kommit tillbaka med hippiegruppen utan svamp, nästan, och den skäggige ordföranden sa att vi kan komma och visa honom svampkorgar när vi vill för att inte bli förgiftade i onödan.

Svamp i pensionärshuset

Jag tycker att det är så roligt att gå och plocka i skogen. Svamp och sånt.
Har ju hittat ett eget kantarellställe också. Kantareller är den enda svamp jag förstår mig på,. tyvärr. Och nu har jag flyttat 350 mil ifrån kantarellstället.
Men det finns svamp i spanska skogar också, och nu har vi anmält oss till en kort svampkurs i grannbyn.
Klockan sju skulle vi dit för lite presentation.
Klockan sju var vi där. I pensionärshuset, där träffen skulle hållas. Säkert tio pensionärer stod och hängde utanför porten.
- Hej, vi...
Den gamle mannen avbröt med en bister nickning och pekade in mot lokalen. Vi gick in och hamnade i en lokal med ännu fler gamla män än vad som fanns på trottoaren.
- Nej, nej, sa en och tog Jesús i armen, det är nog inte hit ni ska. Gå upp för trappan där.
Och vi förstod att pensionärshuset används till annat än pensionärsträffar, för där på andra våningen stod fyra (yngre) män och plockade upp svamp på ett långbord.
Vi hade väl inte räknat med någon stor grupp, men det kändes lite snopet att inga andra än vi två hade anmält sig, och att vi skulle ut i skogen själva med de fyra föreningsmedlemmarna nästa dag.
Vackra kantareller lades upp på en pappersbricka, och jag ville gärna stoppa dem i fickan och sno med mig hem, men det fanns inte en chans, så som föreningsmännen pysslade med alla utställningsexemplar.
-Ja, kantareller ja, de är ätliga, men jag tycker inte om dem, sa killen som snabbt undervisade oss i svampkunskap. Den rörigaste introduktion jag hört. Minns en liten svamp som är utrotningshotad i Kina eftersom den anses vara afrodisiakum, och en stor svamp som man känner igen eftersom den ser ut att ha en bröstvårta på hatten, men det är allt.
Nåväl. Vet inte riktigt vad vi hade att göra där. Imorgon bitti ska vi samlas i pensionärslokalen igen för att tillsammans åka till en skog i Aracena och plocka svamp. På eftermiddagen blir det garbanzos i pensionärsbaren, och därefter genomgång av vad vi hittat.
Enligt svampkillarna har 70 personer anmält sig till imorgon. Det var bara inga av dem, mer än vi, som kom ikväll.
Men skoj ska det bli! God helg på er!

Små bläckfiskar på stambaren

Jesús hade planerat en riktig specialare till lunch, en stor rund fisk med sås, allt gjort i ugn. Igårkväll förberedde han med att tillaga ingredienser till den tjocka såsen; paprika, tomat, lök och vitlök, i ugnen. På bordet låg en påse med mandel och en med torkad paprika, och Jesús kavlade upp ärmarna för att sätta igång direkt när han kom hem från jobbet.
Men han hade inte mer än tagit fram mixern förrän vi kom på att vi glömt ta ut fisken ur frysen för att tina.
Snopet.
Vi gick ned till stambaren istället. Där var det slamrigt och fullt av folk som vanligt. Solen värmde återigen och ägaren, den svartskäggige hårdrockaren som på kvällarna driver byns bluesbar, hojtade. Här gör de fantastiskt goda vildsvinsgrytor och rådjursrätter, men vi körde med dagens. Som förstarätt valde jag puchero, hemkokt buljong med kikärter, ris och morötter, och Jesús salmorejo, som är som en tjockare gazpacho, med finhackad pata negra-skinka och ägg strött ovanpå. Fantastiskt gott. Salmorejon var dock lite godare än min puchero, så jag tog över Jesús tallrik. Därefter åt han tonfisk med stekt ägg och en god vinsås till, jag beställde förstås puntillitas, friterade minibläckfiskar. Ojojoj!
Jag tog med kameran eftersom jag visste att det skulle bli något gott, allt de lagar på den baren är bra, men kameran glömdes bort samtidigt som jag smakade på salmorejon.
Fick förresten en chokladglass efteråt. Ytterligare plus.
Nu ska vi iväg till Ikea, utlandssvenskarnas räddning, och inhandla glögg och pepparkakor till första advent.
Ska hämta specialbeställningen i kryddaffären här borta också. Frågade efter mald kardemumma häromdagen, men ingen använder kardemumma här, tjejen visste inte ens vad det är, men hon lovade att beställa hem en påse.

Makrill till middag

Efter siestan igår funderade vi på vad vi skulle hitta på till middag.

Inget skoj fanns i skåpen. Inte mycket annat heller. Så vi åkte till grannbyn Guillena. Där har de öppnat en ny stor livsmedelbutik med både charkuteri och fiskdisk, vilket är utmärkt eftersom vi har måst åka in till Sevilla förut för att köpa fisk och skaldjur.
Det ena med det andra hamnade i korgen, en stor chorizo, en burk sobrazada, nötter till nästa parti Carcassonne, hallonmarmelad till sconesen med vännerna nästa dag...
Och när vi såg vilken fin makrill de hade var middagen given.

Jesús satte ut den elektriska grillplattan ute i pation, stekte fisken med lite salt och olivolja. Jag blandade tomater med blad från basilikan som vi sådde i våras, droppade på olivolja, vinäger och strödde över lite salt. Till detta överbliven baguette från lunchen, kallt vatten för min del och vino tinto för Jesús. Gott gott gott!

Kackerlackspanik

Ett sådant skrik av panik har jag inte uppgivit sedan jag såg den spanska rysaren El Orfanato (Barnhemmet, mycket bra, men tänker aldrig se den igen) på bio, och den överkörda tanten som borde vara död slår upp ögonen. Oj, vad Jesús skrattade åt mig.
Anledningen den här gången: kackerlackor i trappan.

Skulle ut och köpa tomater. Hann inte mer än lyft foten ovanför trappsteget, så såg jag något mörkt, stort kila iväg.
Skrik ett.
Ytterligare något mörkt, stort.
Skrik två.
Vrål kan man också kalla det.

Vad jag tänkte:
Det blir inga tomater!
Jag går inte utanför dörren förrän någon kommer hem och dödar de jävlarna.
Det här är ett problem. Jag har ett problem. Jag kommer att få behandla det här samtidigt som jag går i terapi för min nål- och sprutfobi.
Jag kan inte bo i ett land där det finns kackerlackor.
Hörde de i butiken bredvid hur jag skrek? (Helt säkert, den ligger vägg i vägg.)
Måtte ingen granne vara hemma.
Om jag går upp för trappan igen, kommer de att springa efter mig?

De rör sig inte.
Är det inte...?

Det var inga kackerlackor.
Det var stora klumpar torkad lera som lossat från skorna. Det var mycket lerigt när vi letade sparris igår eftermiddag.

Renlärliga religionslärare

Att ha ämnet religion i spanska skolan betyder inte att man lär sig om olika religioner, utan att man lär sig om katolicismen. Religionslärarna är heller inte anställda av staten, utan av kyrkan.

För lärarna innebär det både fördelar och nackdelar. En nackdel är att om man inte lever enligt katolska läran kan man få sparken. Ibland berättas det i nyheterna om lärare som blivit avskedade för att de har skilt sig, gjort abort eller druckit sig berusade.

Ämnet religion är frivilligt, men de flesta har religion på schemat. I en liten by, som den där Jesús jobbar, ses det inte som ett alternativ att inte ha religion, precis som att ingen kan tänka sig att inte konfirmera sina barn, eftersom grannarna skulle prata så.

Många lärare är negativt inställda till ämnet, tycker inte att det hör hemma i en statlig skola, och protesterar genom att motarbeta religionsläraren. Jesús kollega som är religionslärare arbetar på två olika skolor, och i grannbyn har han problem både med kollegorna och rektorn som gör det svårt för honom.

Vildsparris

Det har varit en lång och het sommar i Spanien, men samtidigt som jag åkte till Sverige för en vecka i slutet av oktober kom regnet och kylan. Sedan dess har det varit kallt, vi har haft på elementet nästan varje kväll, och om jag inte vore rädd för att någon propp ska gå om jag använder både dator och element i samma rum skulle det stå här bredvid och värma mig just nu. Men det blir trippla tröjor och filt istället.
Regnet ja, landsbygden har börjat få färg igen efter att ha varit brun sedan maj. Överallt ser man kraftiga plantskott tränga upp ur jorden.
Vi slog in en kniv i en handduk och gick ut för att leta vildsparris. Handduk behövs för att skydda händerna mot de vassa taggarna, kniven skär vi av sparrisen med. Sparris växer under träden när det har regnat, men det kanske inte är säsong ännu, vi hittade ingen. Å andra sidan var jag ju ute med Jesús som bara har hittat en enda vildsparris någonsin. Det var för ett år sedan. Han använde den till en tortilla.
Det blir ingen sparristortilla till middag ikväll, men jag tänkte baka muffins. Skulle redan ha varit igång om jag inte hade skrivit av receptet, som jag hittade på nätet, med tuschpenna på en post it-lapp. Satte upp lappen på köksskåpet ovanför vasken, men lappen släppte taget, singlade ned i en kastrull med vatten och alla bokstäver flöt bort. Lärdom: skriv inte recept med tuschpenna.

Bokmarknad

Jag tänkte skriva ett inlägg om valet, men det gör jag inte, inte än, för jag vill veta siffrorna på valdeltagandet först, men det är besvärligt att få fram. Enligt nyheterna igår... men jag vet inte om det stämmer. Tystas det ned, tro?
Så.
Bokmarknaden på Plaza de San Fransisco är tillbaka. På det torget brukar det sättas upp marknader av olika slag. Två gånger om året är det böcker det handlar om, på våren säljs nya böcker i stånden och nu i november är det begagnade. Ett gäng antikvariat flyttar ut verksamheten, och det är inte bara antikvariat från Sevilla.
Jesús ser fram emot den här marknaden varje år, och jag har inget emot den, brukar kika runt, men önskar att böckerna var på svenska istället. Jag läser ännu inte avslappnat litteratur på spanska.
Nåväl, marknaden öppnade i fredags, och i fredags var vi där, efter att ha ätit en fantastisk paella hemma hos Jesús föräldrar. Hans pappa är paellamästare, och den här kycklingpaellan var perfekt. Helt perfekt.
Efter en liten siestaslummer traskade vi ner mot centrum. Jag var märkligt trött och satt och tittade på folk framför ett bokstånd från Barcelona, finfina barnböcker hade de, medan Jesús gick och kikade. Han hittade en liten skrift över fornminnen runt Sevilla, så hu, jag vet vad som väntar framöver...
Därefter gick vi bort till julkrubbemarknaden som har varit öppen en vecka. Jag köpte två nya figurer till min samling över bajsande julkrubbefigurer, en pojke som sitter på huk och tar stöd mot en säck kastanjer, och en forntidsman. Dagen innan hittade jag en kul en med grått skägg, basker och grön skjorta. Jag hade tur där, det var det sista exemplaret. Lärdom: Rutinerade samlare är ute samma dag som marknaden öppnar. Var uppmärksam nästa år.

Bokmarknaden på våren har samma utbud som butikerna, men novembermarknaden är värd att besöka. 

Kackerlacksmannen

När Jesus kom tillbaka hit efter sommaren i Sverige var lägenheten invaderad av kackerlackor. När han satte på kranen sprang det upp fem-sex förskrämda kackerlackor ur hålet.
Kackerlackor är förmodligen det äckligaste Jesus vet. Skärrad slängde han allt som han visste att odjuren varit i kontakt med (berättade han när jag frågade var mina fina turkosa skärbrädor tagit vägen), tejpade för alla möjliga ingångshål och ringde ägaren som skickade hit Kackerlacksmannen.
Kackerlacksmannen kom och fixade problemet med hemliga medel.
Allt tycktes lugnt när jag kom hit och fick höra lite i taget av historien. Jag undrade ju varfor det satt isoleringstejp for översvämningshålen i diskhon, tvättstället och badkaret. Men Jesus gick i hemlighet och var bekymrad. Han hade nämligen hittat små bajskorvar i badkaret och i besticklådan.
Han höll av omtanke tyst om det eftersom jag tycker ännu sämre om kackerlackor än vad Jesus själv gör.
Bajskorvarna fick jag höra om när Kackerlacksmannen skickades hit en andra gång.
Kackerlacksmannen är en speciell typ. Charmig, kul och pratsam. Kackerlackor är hans stora intresse, men så har det inte alltid varit.
- Nej, i början var jag rädd för dem, berättade Kackerlacksmannen som tog i så blodådrorna spändes när han försökte lyfta golvbrunnslocket under vilket kackerlackorna övervintrar.
- Första dan på jobbet så öppnade jag just en sådan här golvbrunn. Det vällde upp kackerlackor! De sprang rakt mot mig, kröp in innanför byxorna, in i tröjan. Jag sprang iväg och slet av mig alla kläderna.
Herregud, så fruktansvärt. Hur överlever man det? Och hur kan man fortsätta gå till jobbet? Ett sådant jobb?
Något hände faktiskt med Kackerlacksmannen. Avskyn omvandlades till intresse. Killen började samla på kackerlackor. Han har en stor samling hemma och väntar nu på ett exemplar som han beställt från Amerika, en kackerlacka stor som en handflata. (Fram tills nu hade jag tänkt att man kanske skulle ha satsat på en kackerlacksutrotare istället för en musiklärare till sambo.) Och allt vad han har lärt om kackerlackor, det berättar han mer än gärna för sina kunder, just nu vi. Det sprutar ut information, det går inte att få tyst på honom.
- ... och kackerlackor kan leva i sju dagar utan huvud. Huvudet har de bara för intag av föda. De ser inte med ögonen, deras känsliga fötter är deras ögon. Det går inte att ta död på äggen, vad de än säger på tv. Man vet att kackerlackor dör av en atombomb, men inte deras ägg. Därför sprutar jag ner den här vätskan här, för när äggen kläcks, då dör kackerlackorna som kommer ut.
Jag börjar själv tycka att kackerlackan är ett riktigt intressant djur.
- Finns det kackerlackor som lever i vattnet, undrar jag.
Jag vill ha svar på mysteriet med dykaren som råkade hamna i pappas akvarium, det lilla dammdjuret som Jesus avskydde eftersom han trodde att det var en simmande kackerlacka.
- Nej, men kackerlackorna är släkt med räkorna, svarar Kackerlacksmannen som skulle ha satt punkt här om han tittat på Jesus, men det gjorde han inte.
- Om man kokar en kackerlacka blir den rosa i köttet precis som en räka. Fast jag har inte provsmakat.
Det här blir för mycket för Jesus.
Han älskar räkor.
Han är tyst ända tills Kackerlacksmannen åker.
- Jag har länge misstänkt det här. När jag har hittat spröt och ben efter kackerlackor på fönsterbrädan har jag tänkt att de ser precis ut som de från räkorna. Men jag har trängt undan den tanken, intalat mig själv att det inte är så...
Jesus avkräver mig ett löfte om att inte berätta för någon hur det ligger till för att inte göra skadan större.
Själv vägrar han att äta räkor igen.

En riktig en, hurra!

Jajemen.
Har ar den.
Min blogg.
En riktig en!
Ni som har foljt med genom resedagbockerna, anda sedan Boliviatiden, far se att det blir andring fran och med nu. Jag ska skarpa mig. Skriva kortare. Och lagga in bilder.
Ska se vad jag kan gora at de dar prickarna och ringarna over bokstaverna ocksa.