Regnet

En kort stund tittar solen fram på den mörka himlen. Den våta trädgården börjar glittra och ånga, det är som att befinna sig i en djungel. Men snart är det dags igen. Det blir märkligt mörkt ute. Ljuden tystnar. Trädgårdsångaren slutar sjunga. Det enda som hörs är rassel i löven. Varje gång jag hör rasslet tror jag att det är regndroppar, men den här gången börjar regnet med ett åskmuller.

Regnet, som vi har väntat på sedan i vintras, har kommit.

Hemkomst

Mina jobb som reporter och reseledare är så roliga. Det är ett privilegium att ha så roliga jobb. Men åh, vad det är härligt att komma hem också!

Åtta dagar hade jag varit borta på tur runt i Andalusien. Mitt i resan hade jag en del ledig tid i Sevilla, och då kom Jesús dit med barnen. Vi gick bland annat på mumieutställning.

Jag tycker verkligen att det är urtråkigt att köra bil, och resan hem tog nära fem timmar eftersom jag stannar för att inte bli sömnig. I lunchpausen blev det finsk pirog och vaniljbulle - en av de godaste jag har ätit! - från ett finskt bageri i Fuengirola.

Iris märkte först att jag var hemma. Hon måste ha hört bilen, för hon sprang ut genom ett hål i staketet, sprang runt huset och mötte mig när jag skulle gå in, så lycklig att hon nästan kröp på marken. Sedan kom barnen springande och slog armarna om mig, de hade gjort presenter till mig.

När Disa hade lämnats i skolan nästa morgon tog jag och Iris en skogspromenad. Det var så vårigt, fåglarna sjöng och skogen doftade av honung. Sedan åkte vi till Galaroza och köpte vattenmelon och körsbär.

Till lunch blev det svenskt - kokt potatis, köttbullar och matjessill. Disa åt sill för första gången i livet och gillade det!

Kokosbollar från svenskbutiken i Fuengirola till efterrätt.

Skönt att vara hemma!

Barnkalas och sjukveckor

Disas kompis J fyllde år förra torsdagen och jag blev alltmer spänd när kalasdagen närmade sig. Skulle Disa hinna bli frisk? Jag hoppades så på det, för hennes skull - självklart - men ännu mer för min egen.

Det hade börjat en och en halv vecka tidigare. Goda vänner var hemma på lunch, det var ett efterlängtat besök. Vi hade ätit en urgod gryta, de satt ute och surrade under vinrankorna och jasminen på terrassen, och jag hade gått in i köket för att göra färdigt efterrätten. Biskvier. Den här gången visste jag att det luriga bakverket skulle bli bra. Mandelbottnen hade lyckats och smörkrämen var makalöst god. Biskvierna var gjorda särskilt med omtanke om Inca, biskvier är hennes favoriter. Jag doppade biskvi efter biskvi i smält choklad, njöt av doften och synen av den mörka chokladen som rann i strängar tillbaka ner i skålen från de uppochnedvända bakverken. Älskar att jobba med choklad.

- Choklad är ren lycka! utbrast jag på trappen när jag ställt in biskvierna i kylen och gått ut till de andra. Jag såg de nära vännernas glada ögon, men uppfattade också något annat i ögonvrån. Runa stod barbent på en stol, och det verkade som om jag såg i syne... Hade synen av rinnande choklad fastnat i mina ögon? Men det var inte choklad som rann utefter Runas ben. Utan diarré. Där och då började den långa sjukdomsperioden.

En rejäl magsjuka, med diarré, spyor och hög feber. Halsont och snor. En hel vecka med Runa i famnen, innan hon blev bra. Då slog viruset till igen. Den här gången var det Disa som drabbades, med ordentligt halsont och feber. Varför kunde de inte vara sjuka samtidigt, så det hade varit överstökat?

Här hade jag Disa i famnen och barnkalaset skulle vara om ett par dagar. Jag ville inget hellre än att gå, barnkalas här är ju lika mycket vuxenkalas. Skulle Disa hinna bli frisk? Det började kännas klaustrofobiskt att bara sitta i soffan med sjuka barn, febertermometrar, mediciner och dricksglas, och truga i barnen vätska när de ingenting kunde äta.

På torsdagsmorgonen mådde Disa så bra att hon skulle få gå till skolan. Men hon hade sovit illa så hon fick stanna hemma av den anledningen. Kalaset skulle vi dock gå på!

Klockan halv fem bromsade jag in vid busskuren i Castaño del Robledo, där N och hennes mamma väntade. Cristina lyckades till slut få på alla barnen säkerhetsbälten, tre barnstolar på rad är nära en omöjlighet i vår bil, sedan drog det kalassugna gänget iväg!

Jag nästan hoppade ur bilen. Kalaset var på en ljuvlig picknickplats, med bord, lekplats, blommor och flaggor, och med utsikt över en sjö. Runa fick jag bära ut ur bilen, hon sov, och Disa var kanske inte jättepigg, men vem är det som inte har ätit på fem dagar?

Ungarna lekte och vid ett bord satt vännerna, barnens föräldrar. Åh, vad det var roligt att se dem! Fina Noelia som jag aldrig hinner prata med vid skolhämtningarna, Hilda som planerade Stora Peruresan 2025, Rocio som dragit iväg på ensamhelg i bergen, Runas bästis pappa Manu som också fyllde år, just denna torsdag, men som inte hann fira. Han lovade att ordna kombinerat födelsedagskalas/inflyttningsfest innan jag reser till Sverige i juni.

Vilket roligt kalas! Ungarna hade också kul förstås, massa lekar och skattjakt och tårtor, och Runas bästis Alex var med. Allt eftersom solen flyttade sig bytte vi bord för att sitta i skuggan. Tapas, muggar och godisskålar följde med.

När solen stod lågt på himlen närmade sig klockan åtta och hemgång. Ett par barn skulle på bio, det var filmfestival i Aracena, övriga behövde hem och göra kväll inför nästa skoldag. Cristina och jag passade på att handla lite mat nu när vi åkte förbi Aracena på vägen hem. Disa var lite hängig, men inte hade jag kunnat tro att ett bakslag var på gång, att det var feber som fick henne att frysa i mataffären...

Under helgen efter torsdagskalaset verkade hon helt frisk, förutom att hon vaknade med lite snuva på söndagen. Jag vaknade med halsont. Måndagen var första skoldagen för Disa på en hel vecka, men efter två och en halv timme fick jag komma och hämta min lilla unge, som mådde dåligt igen. Hoppas det går över snart. Men innan hon somnade hade hon börjat få ont i örat, och nu när jag skriver vrider hon sig i sömnen. Och om 28 timmar åker jag iväg på jobbresa...

Edit: Det var öroninflammation. Efter ett par timmars gråtande sprack Disas trumhinna. Antibiotikakur i tio dagar. Tre dagars antibiotika till min egen inflammerade hals, så jag ska kunna prata under guidejobbet. Må detta vara slutet på sjukdomsperioden.

Intensiv månadsmarknad och vilosöndag

Vad den är rolig, den där marknaden! Den är som en stor månadsträff i den alternativa gruppen här i bergen. Barnen springer runt och leker, kompisar ställer väskor och påsar i skuggan av mitt bord, min belgiske barnmorska dansar förbi, portugisiska körkompisen dyker upp, bagar-Ernestos svärmor köper en hel talkrik med bakverk att ta med till familjen ett par stånd bort. Pedro, som jag inte sett sedan i somras, dyker plötsligt upp, en gammal diabetiker från Galaroza kommer och jämför sin insulinpump med min, Cristina tar med Runa till toan eftersom jag har kunder, och så fortsätter det. Mycket lite sömn dagarna innan marknaden, men när det väl är igång är det så kul att jag glömmer både mat (barnens också tyvärr) och trötthet. Nästan, jag är så trög med huvudräkningen när jag har sömnbrist. Men kunder återkommer, berömmer och njuter av mina bullar, pajer och kakor. De uppskattar dem så mycket - så kul att se!

Eftersom jag ständigt har kunder hinner jag aldrig se de andra stånden, men den här gången var flera nya med - en häxa (!?), en keramiker som jag hade sett fram emot, och en man som målade barntröjor. Runa valde en tröja som hon tyckte var så fin att hon genast drog av sig klänningen för att ta på sig tröjan. Byxor ville hon inte ha.

Den lokala folkmusikgruppen Tresök spelade i min ände av marknaden, och alla besökare satt på marken eller dansade borta hos mig för att lyssna.

Efter marknaden var jag nära döden trött. Och törstig. Solen gassade och barnen hade fått allt vatten som vi tagit med. Det kändes för jobbigt att ens köra iväg med bilen och hälsporrefoten dunkade av smärta. Jag körde ändå till macken för att tanka och köpa vattenflaskor, sedan åkte vi vidare till mataffären Mercadona i Cortegana. De började för ett tag sedan med färdigmat och byggde upp en del med bord där man kan sitta och äta det man köpt. Klockan var halv sex och varken barnen eller jag hade egentligen ätit. Vi gick in, och jag tänkte att nu mer än någonsin blir vi uttittade som en av hippiefamiljerna i området (de alternativa går under samlingsnamnet hippier av byfolket här), blonda alla tre, Disa med rufsigt, ovårdat hår och Runa med handmålad regnbågströja och Pippi Långstrumptrosor. Ingen bymänniska skulle låta barnen gå så bland folk! Men vem bryr sig. Vi köpte sushi, friterad kyckling, köttfärs-empanada, ensaladilla rusa, melonjuice, gazpacho och kall dricka, och blev så behagligt mätta i magen. Efter maten gick vi in igen, även om det kändes övermänskligt för en tröttis som jag, och köpte lördagsgott.

Samtidigt spelade Jesús på en festival i Palencia i norra Spanien och hade hur roligt som helst, barnen och jag tittade på Bäst i test på youtube och åt lördagsgott.

Söndagen tänkte jag skulle bli en enormt lugn vilodag, kompisar som varit på besök till dagen innan hade åkt hem, jag tänkte bara vila med mina ungar, bada dem, plantera växter och hjälpa Disa med engelskan. Det kom ett meddelande med förslag om picknick vid trevlig bäck med goda vänner, men jag var för trött. En kompis hade vägarna förbi och lämnade av dottern, en kompis till Disa, men hon stannade bara ett par timmar. Barnen hann gå och fånga vattenödlor, sedan gjorde vi pizza, så kom pappan och hämtade dottern och jag var själv igen med tjejerna. En skön söndag, och mycket rolig helg!

Hur var er helg?

Bakning inför marknaden

2,5 kilo smör, 5 kilo mjöl, 3 kilo socker, 2 dussin ägg från grannens... Nu bakas det för fullt! På lördag är det alternativ marknad i Las Chinas, och jag ska sälja kanelbullar, drömmar, hallonrutor med toscatäcke, silviakaka, drömtårta, citronpaj med maräng i portionsformar samt lite matigt i form av piroger, pizzabullar och paj. Det blir bra! Kom förbi om ni har möjlighet, om någon skulle befinna i i relativ närhet :-)