Ett dött får och en nedgrävd make

 - Var är Alex? undrade jag.

Jag hade hört knackningen på dörren, jag var säker på att det var Alex som hade kommit för att hämta sin dotter, som var här och lekte med Disa. Men Alex syntes inte till.

- Han har gått för att betala fåret, sa Jesús. 

- Vad?!?

Det var helt oväntat. Jag visste att när Alex och hans familj hyrde ett hus här i byn, hade deras hund bitit ihjäl ett får. Jag tror inte att det var anledningen till att de flyttade, utan snarare att de tyckte att det var så obehagligt att en död man (hyresvärdens make) nedgrävd i trädgården, men det hade blivit en obehaglig situation med det ihjälbitna fåret, eftersom Alex familj inte hade någon möjlighet att betala för det.

Och jag kunde inte tänka mig att han hade pengar över till det nu heller. Numera lever han ensam med de fyra barnen, och pandemin har varit svår för alla jonglörer, gatuartister och konstnärer. Hade han verkligen kunnat lägga undan pengar till fåret?

Han kom strax tillbaka och meddelade att mannen med fåret inte var hemma, att han hade meddelat hustrun att han skulle komma tillbaka en annan dag för att betala för djuret och prata med den gamle mannen. Och mycket riktigt, nästa gång som dottern var hos oss och sedan skulle hämtas, gick Alex för att prata med fårägaren, som var så nöjd med att Alex hade tänkt betala, att han inte tog emot några pengar.

Skönt att ha det ur världen ändå. Det måste ha känts obekvämt att åka och hämta dottern i vår by så ofta, och varje gång riskera att stöta ihop med fårägaren, och dessutom har han gått med dåligt samvete över händelsen i flera år.

Jag kom att tänka på detta när jag för en stund sedan läste en riktigt obehaglig händelse med hundar och döda får. Läs gärna vad Åsa i Portugal har varit med om...

Kattmys och karneval

 Inlägget om Madridresan blir så omfattande, att jag lägger in några bilder om helgen först.

Jesús var i Sevilla och spelade, som vanligt på fredagskvällarna, jag la barnen sent. Disa läste högt ur en bok, och jag förvånas varje dag över att läsningen till slut lossnade för henne, och att det går så fort framåt! Fint!

Runa är som en grym väckarklocka, och jag fick gå upp med henen klockan sju på lördagsmorgonen. Hittekatten Pelle (som vi söker hem åt) fick sin favoritfrukost, och hoppade sedan upp och la sig på mig där jag satt i soffan. Vi fick en lång mysstund tillsammans och han spann högt. Alla katter dras till min mjuka pyjamas.

Jesús kom hem på lördag förmiddag, och det blev han som fick gå till fiskbilen när den kom och tutade. På lördagar säljs pinfärsk fisk och skaldjur i byn, och jag hade beställt acedías och boquerones att steka, samt räkor och minimusslor. Vid fiskbilen fick Jesús höra av mannen med de gröna hönsäggen att det skulle firas karneval i byn samma dag. På eftermiddagen letade vi rätt på lite utklädningskläder och drog ner till samlingslokalen. Byns barn samt föräldrar var där, en pappa bar en trådlös högtalare med svängig musik, och så gick vi ett varv runt byn med de utklädda barnen. En enda person kom ut och tittade, så det var lite avslaget. Sent på kvällen drog det riktiga partajet igång, med en inhyrd dj, men så dags hade vi somnat alla fyra... Men jag vaknade av ett par som skrattade berusat utanför fönstret framemot morgonen.

På söndagen provade jag att sätta upp ett litet marknadsstånd uppe på Peña de Arias Montano, det gick sådär. Bordet var för litet, solen smälte chokladen, men platsen är ljuvlig, och min kompis Goretti, som är den riktiga marknadsförsäljaren, är alltid rolig att prata med.

Jag gjorde bort mig också, det fick Jesús att skratta. Jag hade provsmakning på silviakaka och bjöd alla som kom förbi på en liten bit. En ung kille med ett gäng barn kom förbi och jag sträckte fram fatet till alla. Barnen tog, men inte killen. 

- Nej tack. Soy celiaco.

- Öh... Hej!

- Jag kan inte äta gluten.

Det tog en stund innan jag begrep att han inte presenterade sig som celiaco, att han inte hette celiaco (han heter Adrian, fick jag veta senare), utan att han sa nej till sockerkaka eftersom han är glutenintolerant...

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.

Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.

Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

Skolbarnen slipper ansiktsmask ute på rasten

I Sverige har alla covid-restriktioner tagits bort. I Spanien kommer det nog att dröja länge än, men en förändring har skett, och det är att man inte längre behöver bära ansiktsmask utomhus. Den nyheten ryckte jag på axlarna åt, här i min lilla värld i bergen är det bara folk i de större samhällena Aracena och Cortegana som bär ansiktsmask ute, och turister från storstäderna. Men jag kan tänka mig att det är en befrielse i Sevilla, och Madrid, till exempel. Många kommer nog att fortsätta bära ansiktsmask ute, eftersom de anser att det är det rätta att göra, om man är en ansvarsfull medmänniska.

Nej, det var en annan nyhet som fick det att suga till i magen. På torsdagskvällen kom ett meddelande från skolan. Från och med idag, fredag, behöver skolbarnen inte bära ansiktsmask ute på rasterna. Inte heller när de går till skolan, och från den, utan enbart inne i klassrummen. Inga ansiktsmasker på rasterna... Sedan skolstarten i september 2020 har ugnarna haft ansiktsmask på sig både inne och ute. Hela tiden som de har varit i skolan.  Jag vet ju det, varje morgon kontrollerar jag att Disa har minst en ansiktsmask i ytterfacket på ryggsäcken. Ändå, att läsa det, att hon från och med idag inte behöver bära mask när hon är ute och leker på rasten... Ansiktsmask ute på rasten...

Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.

Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.

Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!

Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?

Disas test var förresten negativt. Ingen covid.