fredag 17 september 2021

Marijuanakaka, finskakurs och världens undergång

Den här veckan känns det som att jag har snurrat runt i en tvättmaskin. För en stund sedan trodde jag att veckan var över när barnen hade fått middag och jag gömde mig inne på toa för att samla kraft inför Runas läggning (Jesús är i Sevilla), när telefonen ringde. Klockan 21, vem kunde det vara? Aha, Lincoln. Nora och Disa har inte lekt på nästan två veckor. Det var jam session hemma hos dem. Ville Disa komma och sova över, och stanna till, tja, lördagskvällen? Det var okej för mig, och jag gick och frågade Disa, och så klart ville hon sova över! Lincoln erbjöd sig att komma och hämta henne, men jag skjutsade gärna själv, för att Runa skulle somna i bilen. När vi kom fram slog jag en signal till Lincoln som kom ut för att möta Disa. Han närmade sig som en trygg båt, kändes det som efter den här veckan, och tog Disa i famn och bar in henne.

Ja, men vad har hänt då, i veckan? Ja, på måndagsmorgonen vaknade jag glad, för jag tänkte på vilken himla härlig söndag det hade varit! Spontan långlunch i Portugal, jobbig vandringsled med Iris, blivit av med den lille gangstern till hund som vi varit jourfamilj åt... Trött var jag visserligen, sovit dåligt, men det var okej. Fast följande dagar blev sömnbristen bara värre och värre. Både jag, Jesús och Runa sov uselt. Disa sov alldeles för få timmar, ovan vid skoltiderna efter sommarlovet. Jesús smittades av Disas förkylning, missade ett födelsedagskalas och mådde skräp, samtidigt som Runas dåliga sömn slog till. Sedan blev jag rejält förkyld, jag snorar och hostar fortfarande och känner mig förkylningsmosig i huvudet. Vi gick och var irriterade på varandra på grund av den dåliga sömnen.

På tisdagen knackade brevbäraren på och hade med sig mitt bokpaket från Sverige, som dröjt så länge att jag trodde att det kommit bort och att jag skulle bli tvungen att reklamera det! En kursbok i finska, en tågresebok samt Öppet hav och Havets djup av Annika Thor. Jag ville avsluta serien, samt ha böckerna till Disas och Runas svenska boksamling som jag förbereder åt dem, sparar måsteläsning tills de blir större. Det är väldigt roligt att ta emot ett paket med böcker från Sverige. Tänk att det befann sig i Sverige för tre veckor sedan? Och har rest hit, till mig i detta hörn i Spanien?

Det efterlängtade regnet kom. Och som det regnade! Både ute och inne. Det tog tyvärr flera timmar innan jag upptäckte att det rann ner från det otäta takfönstret inomhus i samma takt som regnet föll utanför fönstret, och då skyndade jag mig att sätta vår stora kylväska under. Det blev mycket vatten i den. Och ute stormade det, åskade och blixtrade och internet försvann, och när internet försvinner kan jag inte jobba. Stress.

På onsdagen ringde diskmaskinsinstallatören oväntat! Vi har önskat installera diskmaskinen i ett par månaders tid, äntligen skulle han komma! Diskmaskinen skulle stå under en köksbänk där tallrikshyllorna finns. Fanns. De måste monteras bort, liksom hyllorna för koppar och glas. Liksom grejerna som förvarades på golvet, under hyllorna. Det blev väldigt mycket grejer i hela köket, som redan var belamrat med all smutsdisk som ingen hann diska. Jag var stressad av jobbet och hade inte tid, Jesús sov sig igenom diskmöjligheten under Runas siesta.

Jag lämnade jobb och installation och åkte till Aracena, för Iris skulle på provtagning hos veterinären. Sedan hämtade vi Disa och leksaksköket som Runa skulle få av Disas kompis familj i Fuenteheridos, inget av barnen lekte med det längre. Medan Disa hade tillbringat eftermiddagen hos kompisen hade hon förälskat sig i en, vad det verkade, hemlös, mysig kisse. Jag tyckte inte att vi kunde ta med den hem på grund av Arge Vargen, men jag själv älskar katter mer än vad hon gör, till och med, och till slut var det istället Disa som tjatade på mig att följa med till bilen eftersom hon frös, och jag som ville sitta kvar på bänken med katten i famnen, där hon hade somnat.

Diskmaskinsinstallationen fortsatte på torsdagen, när installatören hade hämtat mer grejer. Jag var helt förbi av trötthet och stress, och så ljuskänslig att tårarna rann av solskenet som jag knappt uthärdade. När jag lämnat Disa i skolan körde jag till bensinstationen och köpte en burk cola, jag kunde inte komma på något annat för att hålla mig upprätt och med ögonen öppna. Snabbdos socker och koffein. Det fungerade, men det var ingen bra lösning, när jag nu i en hel månads tid haft full kontroll på blodsockret genom just kosten. Det kunde inte hjälpas. Jag är ingen maskin. Jag behövde droger för att ta mig igenom torsdagen. Det blev en läsk till, för att klara eftermiddagen.

Veckan innan hade jag haft jag min första lektion i finska, en distanskurs som Folkuniversitetet håller. En nybörjarkurs, men den enda nybörjaren i kursen var jag själv, alla andra hade finska föräldrar eller partner. De andra översatte meningar hur lätt som helst, och jag försökte bara fatta varför personliga pronomen ändrar sig.  "Rakennustyöläinen" skrev jag till mina kompisar Chatrin och Maria, och Chatrin undrade vad som hänt med "mor är rar" och sådana fraser, varför vi skulle lära oss ordet för byggnadsarbetare på första lektionen. Ja, det ordet var svårt, men det var innan denna torsdags lektion, då vi började med siffror. Att säga 999 är en riktig tungvrickare: "yhdeksänsataayhdeksänkymmentäyhdeksän"(ja, det är ett riktigt ord). Även den här lektionen var det lite kämpigt att hänga med, och förvånat fick jag veta att de andra, som läxa, hade svarat på frågorna i kapitel 1, som vi hade jobbat med, medan jag själv hade försökt att svara på frågorna i kapitel två. Men läraren skrev ju frågorna på sidan 20 i mejlet som jag fick för att boken inte hade levererats än?

Efter finskalektionen försökte jag jobba lite, men var så inne i finskan att jag läste allt med finskt uttal och gav upp. Jag gick ner till diskmaskinsinstallatören och Jesús istället, de firade installationen med varsin öl som installatören tagit med. Jesús lovade att installatören skulle få stammarna till plantorna som han dragit upp från frön och som är färdiga att skördas nu, och han blev jätteglad, han vet hur man gör en marijuana-smet av stammen till växterna, och den skulle ha baka marijuanasockerkaka av.

På fredagen var det picknick med Disas klass. Jag försökte baka drömmar, men degen hade stått i kylen hela natten, och jag tror inte att hjorthornssalt mår bra av det, degen ska nog bakas ut direkt. Kakorna blev inte riktigt som de skulle. Jag försökte mig på en couscoussallad istället och stoppade ner bröd och tonfiskburkar i picknickkorgen. Vi tog bilder att skicka till Disas lärare, som samma dag skulle opereras, och vi hoppas att hon snart kommer tillbaka. Iris fick följa med, till ungarnas glädje, och efter ett tag kom Jesús och en sovande Runa. Då åkte jag hem för att jobba.

På skolstartspicknicken välkomnas de nya familjerna in i gänget. På vägen hem mindes jag skolstarten två år tidigare, när vi var nya (i Disas skola är inte bara eleven ny, utan också föräldrarna, det är mycket familjärt). De andra föräldrarna ordnade picknick på samma ställe för att vi skulle lära känna varandra, och inte visste jag då att de skulle bli våra vänner som vi ofta umgås med, trots att deras barn inte går kvar.

Det var egentligen synd att jag missade slutet av picknicken, för då började den nye, tystlåtne pappan, att tala. Och som han talade. När Jesús senare berättade om det såg han precis ut som i våras, när han hade hade blivit medbjuden till en sammankomst och gick naken i cirkel och sjöng Jag är ett träd. Helt fel situation för Jesús, som inte tror på något som han inte kan se med sina ögon, eller som är bevisat av vetenskapen. Nå, den nye pappan är mycket religiös, och utan att gå in på detaljer (jag önskar att jag kunde skriva anonyma inlägg ibland, det är så mycket som jag måste utelämna) så talade han i en timme om att Gud har meddelat honom att världens undergång är mycket nära förestående, samtidigt som han lekte med en fickkniv. De andra föräldrarna reagerade på olika sätt. En försökte diskutera saken, en annan satt med uppspärrade ögon som om hon hörde i syne, en visade sig vara mormon och höll med, och Jesús killade Runa varje gång det blev för mycket för honom, för att kunna stämma in i Runas skratt och skratta ut allt det där återhållna..

Ja, tänk vilket spännande ställe vi bor på! Tråkigt är det aldrig! Och vad många spännande, roliga bekanta och vänner vi har mött genom Disas skola!


Det blev ett långt inlägg! Kommer ni att tänka på något särskilt, ni som har tagit er igenom att detta?

tisdag 14 september 2021

Utan kontanter på postkontoret

Just nu lyssnar jag till något som jag inte har hört sedan... April? Maj? Ett störtregn! Genom fönstret ser jag regnet som flimrande streck i luften. äntligen får träden vatten. Vi har vattnat dem mycket i sommar, men det har inte räckt. Mandarinträdets blad har krullat sig i torkan, och plommonträdens blad har blivit gula. Avokadoträdets tid tror jag är förbi. Den nya pappan i Disas skola hade bråttom hem efter klassmötet igår för att plocka in de sista tomaterna innan regnet.

Skolan började i fredags, men Disa missade det, hon var sjuk. Hade fått Runas förskolevirus, som hon smittades av samma dag som hon började. Disas förkylningar börjar alltid med feber, och den var hög i två dagar, sedan var hon i princip bra redan på lördagen. Men hon fick ändå inte gå till skolan på måndagen. Enligt skolans covid-regler bestämmer skolsköterskan när en elev får komma tillbaka, och halv ett på måndagen kom telefonsamtalet. Det var bara en och en halv timme kvar av skoldagen, men jag skjutsade iväg Disa, som inte ville vänta en dag till hemma.

Idag när jag hade lämnat henne körde jag till Jabugo med en lapp och ett paket. Det är sista dagen för att hämta ut det rekommenderade brevet som jag hade fått, men det har inte varit så lätt att åka dit. Postkontoret öppnar bara mellan klockan 9 och 11 på vardagarna.

Jabugo är definitivt den fulaste byn här i bergen. Den lever på skinkfabrikerna, och det finns inget positivt att säga om stället (det är här den där "datareparatören" jobbar). Med hjälp av en mobilkarta hittade jag till Plaza de la Constitución, ett pampigt namn på ett tröstlöst, slitet litet torg. Utanför postkontoret blåste det i en gul flagga, järngaller utanför fönstret, parkeringsplats precis utanför, och jag hade kommit ihåg att ta med ansiktsmasken. Brevet fick jag, men paketet kunde jag inte skicka eftersom jag inte hade tillräckligt med kontakter. På postkontoret tar de inte kort, så Jesús paket får vänta till någon annan dag.

Nu sitter jag, förkylningsmosig i huvudet (efter barnen kom förkylningen till Jesús och mig), och jobbar och dricker te medan jag lyssnar till regnet. Sämre kan man ha det!


Hur har ni det i veckan?

måndag 6 september 2021

Vaccinationsvilja, vintervärme och Sverigeresa

Otroligt. Nu är mer än 70 % av hela Spaniens befolkning (på nästan 47,5 miljoner) vaccinerad med två doser. Bäst i världen, enligt tidningen Sydkusten. Barn under tolv år räknas med i statistiken trots att de inte vaccineras. Man måste ju säga att vaccinationsviljan är hög. Inte just här, där jag bor kanske, men i övriga Spanien. Jag har inte längre koll på restriktioner. Jag tror inte att det finns så många. Ansiktsmaskkrav inomhus och bland mycket folk ute. I Aracena och städerna går folk fortfarande med ansiktsmask. Jag ser fortfarande ensamma vandrare med ansiktsmask på.


Hösten är på gång. Det har varit under 30 grader ett par dagar, och på natten är det riktigt kyligt. Vissa träd har börjat gulna, och en dag regnade det till och med lite lätt.


Vi har haft besök av en man som installerar pelletsbrännare. Jag ser fram emot hösten men oroar mig över vintern. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var när vi flyttade in. Hela mars månad gick vi med tjocka jackor inomhus, och ingen kunde sitta i soffan för att det var för kallt. Jag vill inte vara med om sex månader iskyla inomhus! Bästa alternativet är att installera en rejäl pelletsbrännare i vardagsrummet, som får sprida värme till övriga rum så gott det går. Men det kostar. och vi måste spara för att kunna köpa loss huset om ett och ett halvt år. Och så var det Sverige-resan...

Det är två år sedan jag var i Sverige senast. Det är ju inte så lång tid egentligen, men det känns i alla fall. Ända sedan i våras har jag planerat att åka själv med Disa under senhösten. Nu lutar det åt december för att få lite svensk jul, och kanske skulle Disa kunna få se ett riktigt luciatåg? Men inte kan vi väl både installera värme och åka till Sverige, samtidigt som vi måste spara? Det är svårt att planera när man bara vikarierar, och inte vet vad som händer med jobb efter september månad...

"Men avblås Sverigeplanerna", tänker ni nu, och det är ju logiskt. Så klart. Men ändå. Jag tänker på Sverige och en resa dit varje vaken timme.


Vi får se vad som händer framöver.

fredag 3 september 2021

Helg med musik och kompisar

Fredag igen! Härligt!


Det här skrev jag om förra helgen, men publicerade aldrig inlägget. Så här kommer det :-) 


Så skönt det är med helger! Men så fort de går!

Egentligen hände inte mycket. Vår kompis Lidia kom och hälsade på, och stannade en natt. Gissa om barnen var glada!

Jag monterade ihop en skrivbordsstol, äntligen, Jesús och jag gick till fiskbilen och köpte pinfärska sardiner som vi grillade på kvällen. på grund av grillningen blev vi sena till kvällens spelning. Vår kommun har ett riktigt bra kulturprogram över sommaren, varje liten by i kommunen får kultuiraktiviteter. Vi i Aguafría fick en grupp som rockgrupp som spelade coverlåtar, och som till Jesús förvåning gjorde det riktigt bra! På lekplatsen, mitt i byn, hade det satts upp en liten sen. Jesús undrade om det skulle vara någon där, och när vi kom dit visade det sig vara fullt. Hela byn hade gått ut för att lyssna.

Som vanligt blandas generationerna, det är roligt. De äldsta var uppåt 80-90 år som lyssnade till AC/DC och annat, de yngre dansade. Vi kom samtidigt som en äldre dam som hade varit och blandat drinkar till gruppen 80¨bredvid oss. Våra grannar med hönsen, som vi köper ägg av, hade dukat upp långbord för alla familjemedlemmar från 50 och uppåt. Barnen var nog vid scenen. Det var festligt!

På söndagsförmiddagen gick jag en lite längre promenad med Iris. Jag har upptäckt en otroligt vacker promenadsträcka på väg mot Santa Ana. Men otroligt vad svettig man blir så här års! Det rann svett när jag kom hem, och jag tänkte mig en dusch, men medan jag hade varit borta hade både Lincoln och Helder ringt, båda var på väg. Disas kompis Nora släpptes av, henens föräldrar skulle hem och städa och komma tillbaka på eftermiddagen och stanna då istället. Helder och Ro skulle fixa lite mat och dryck och ta med till lunchen. Nora och Disa satt redan och badade i badkaret när jag tänkte duscha, så det fick vänta.

Helder har vi inte sett på två månader, på grund av hans långa Mexikoresa, äntligen är han hemma igen!

Jag hann vara med en stund, sedan gick jag upp till ovanvåningen, invigde den nya stolen och satte mig att jobba. på måndagen skulle vi nämligen till Sevillas nöjespark; Isla Mágica, så jag jobbade undan på söndagen istället. Disa har drömt om att besöka nöjesparken så länge, det skulle bli första gången för henne!