Den här veckan känns det som att jag har snurrat runt i en tvättmaskin. För en stund sedan trodde jag att veckan var över när barnen hade fått middag och jag gömde mig inne på toa för att samla kraft inför Runas läggning (Jesús är i Sevilla), när telefonen ringde. Klockan 21, vem kunde det vara? Aha, Lincoln. Nora och Disa har inte lekt på nästan två veckor. Det var jam session hemma hos dem. Ville Disa komma och sova över, och stanna till, tja, lördagskvällen? Det var okej för mig, och jag gick och frågade Disa, och så klart ville hon sova över! Lincoln erbjöd sig att komma och hämta henne, men jag skjutsade gärna själv, för att Runa skulle somna i bilen. När vi kom fram slog jag en signal till Lincoln som kom ut för att möta Disa. Han närmade sig som en trygg båt, kändes det som efter den här veckan, och tog Disa i famn och bar in henne.
Ja, men vad har hänt då, i veckan? Ja, på måndagsmorgonen vaknade jag glad, för jag tänkte på vilken himla härlig söndag det hade varit! Spontan långlunch i Portugal, jobbig vandringsled med Iris, blivit av med den lille gangstern till hund som vi varit jourfamilj åt... Trött var jag visserligen, sovit dåligt, men det var okej. Fast följande dagar blev sömnbristen bara värre och värre. Både jag, Jesús och Runa sov uselt. Disa sov alldeles för få timmar, ovan vid skoltiderna efter sommarlovet. Jesús smittades av Disas förkylning, missade ett födelsedagskalas och mådde skräp, samtidigt som Runas dåliga sömn slog till. Sedan blev jag rejält förkyld, jag snorar och hostar fortfarande och känner mig förkylningsmosig i huvudet. Vi gick och var irriterade på varandra på grund av den dåliga sömnen.
På tisdagen knackade brevbäraren på och hade med sig mitt bokpaket från Sverige, som dröjt så länge att jag trodde att det kommit bort och att jag skulle bli tvungen att reklamera det! En kursbok i finska, en tågresebok samt Öppet hav och Havets djup av Annika Thor. Jag ville avsluta serien, samt ha böckerna till Disas och Runas svenska boksamling som jag förbereder åt dem, sparar måsteläsning tills de blir större. Det är väldigt roligt att ta emot ett paket med böcker från Sverige. Tänk att det befann sig i Sverige för tre veckor sedan? Och har rest hit, till mig i detta hörn i Spanien?
Det efterlängtade regnet kom. Och som det regnade! Både ute och inne. Det tog tyvärr flera timmar innan jag upptäckte att det rann ner från det otäta takfönstret inomhus i samma takt som regnet föll utanför fönstret, och då skyndade jag mig att sätta vår stora kylväska under. Det blev mycket vatten i den. Och ute stormade det, åskade och blixtrade och internet försvann, och när internet försvinner kan jag inte jobba. Stress.
På onsdagen ringde diskmaskinsinstallatören oväntat! Vi har önskat installera diskmaskinen i ett par månaders tid, äntligen skulle han komma! Diskmaskinen skulle stå under en köksbänk där tallrikshyllorna finns. Fanns. De måste monteras bort, liksom hyllorna för koppar och glas. Liksom grejerna som förvarades på golvet, under hyllorna. Det blev väldigt mycket grejer i hela köket, som redan var belamrat med all smutsdisk som ingen hann diska. Jag var stressad av jobbet och hade inte tid, Jesús sov sig igenom diskmöjligheten under Runas siesta.
Jag lämnade jobb och installation och åkte till Aracena, för Iris skulle på provtagning hos veterinären. Sedan hämtade vi Disa och leksaksköket som Runa skulle få av Disas kompis familj i Fuenteheridos, inget av barnen lekte med det längre. Medan Disa hade tillbringat eftermiddagen hos kompisen hade hon förälskat sig i en, vad det verkade, hemlös, mysig kisse. Jag tyckte inte att vi kunde ta med den hem på grund av Arge Vargen, men jag själv älskar katter mer än vad hon gör, till och med, och till slut var det istället Disa som tjatade på mig att följa med till bilen eftersom hon frös, och jag som ville sitta kvar på bänken med katten i famnen, där hon hade somnat.
Diskmaskinsinstallationen fortsatte på torsdagen, när installatören hade hämtat mer grejer. Jag var helt förbi av trötthet och stress, och så ljuskänslig att tårarna rann av solskenet som jag knappt uthärdade. När jag lämnat Disa i skolan körde jag till bensinstationen och köpte en burk cola, jag kunde inte komma på något annat för att hålla mig upprätt och med ögonen öppna. Snabbdos socker och koffein. Det fungerade, men det var ingen bra lösning, när jag nu i en hel månads tid haft full kontroll på blodsockret genom just kosten. Det kunde inte hjälpas. Jag är ingen maskin. Jag behövde droger för att ta mig igenom torsdagen. Det blev en läsk till, för att klara eftermiddagen.
Veckan innan hade jag haft jag min första lektion i finska, en distanskurs som Folkuniversitetet håller. En nybörjarkurs, men den enda nybörjaren i kursen var jag själv, alla andra hade finska föräldrar eller partner. De andra översatte meningar hur lätt som helst, och jag försökte bara fatta varför personliga pronomen ändrar sig. "Rakennustyöläinen" skrev jag till mina kompisar Chatrin och Maria, och Chatrin undrade vad som hänt med "mor är rar" och sådana fraser, varför vi skulle lära oss ordet för byggnadsarbetare på första lektionen. Ja, det ordet var svårt, men det var innan denna torsdags lektion, då vi började med siffror. Att säga 999 är en riktig tungvrickare: "yhdeksänsataayhdeksänkymmentäyhdeksän"(ja, det är ett riktigt ord). Även den här lektionen var det lite kämpigt att hänga med, och förvånat fick jag veta att de andra, som läxa, hade svarat på frågorna i kapitel 1, som vi hade jobbat med, medan jag själv hade försökt att svara på frågorna i kapitel två. Men läraren skrev ju frågorna på sidan 20 i mejlet som jag fick för att boken inte hade levererats än?
Efter finskalektionen försökte jag jobba lite, men var så inne i finskan att jag läste allt med finskt uttal och gav upp. Jag gick ner till diskmaskinsinstallatören och Jesús istället, de firade installationen med varsin öl som installatören tagit med. Jesús lovade att installatören skulle få stammarna till plantorna som han dragit upp från frön och som är färdiga att skördas nu, och han blev jätteglad, han vet hur man gör en marijuana-smet av stammen till växterna, och den skulle ha baka marijuanasockerkaka av.
På fredagen var det picknick med Disas klass. Jag försökte baka drömmar, men degen hade stått i kylen hela natten, och jag tror inte att hjorthornssalt mår bra av det, degen ska nog bakas ut direkt. Kakorna blev inte riktigt som de skulle. Jag försökte mig på en couscoussallad istället och stoppade ner bröd och tonfiskburkar i picknickkorgen. Vi tog bilder att skicka till Disas lärare, som samma dag skulle opereras, och vi hoppas att hon snart kommer tillbaka. Iris fick följa med, till ungarnas glädje, och efter ett tag kom Jesús och en sovande Runa. Då åkte jag hem för att jobba.
På skolstartspicknicken välkomnas de nya familjerna in i gänget. På vägen hem mindes jag skolstarten två år tidigare, när vi var nya (i Disas skola är inte bara eleven ny, utan också föräldrarna, det är mycket familjärt). De andra föräldrarna ordnade picknick på samma ställe för att vi skulle lära känna varandra, och inte visste jag då att de skulle bli våra vänner som vi ofta umgås med, trots att deras barn inte går kvar.
Det var egentligen synd att jag missade slutet av picknicken, för då började den nye, tystlåtne pappan, att tala. Och som han talade. När Jesús senare berättade om det såg han precis ut som i våras, när han hade hade blivit medbjuden till en sammankomst och gick naken i cirkel och sjöng Jag är ett träd. Helt fel situation för Jesús, som inte tror på något som han inte kan se med sina ögon, eller som är bevisat av vetenskapen. Nå, den nye pappan är mycket religiös, och utan att gå in på detaljer (jag önskar att jag kunde skriva anonyma inlägg ibland, det är så mycket som jag måste utelämna) så talade han i en timme om att Gud har meddelat honom att världens undergång är mycket nära förestående, samtidigt som han lekte med en fickkniv. De andra föräldrarna reagerade på olika sätt. En försökte diskutera saken, en annan satt med uppspärrade ögon som om hon hörde i syne, en visade sig vara mormon och höll med, och Jesús killade Runa varje gång det blev för mycket för honom, för att kunna stämma in i Runas skratt och skratta ut allt det där återhållna..
Ja, tänk vilket spännande ställe vi bor på! Tråkigt är det aldrig! Och vad många spännande, roliga bekanta och vänner vi har mött genom Disas skola!
Det blev ett långt inlägg! Kommer ni att tänka på något särskilt, ni som har tagit er igenom att detta?