En sexårings frustration över corona-reglerna

Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!

Meddelande till läraren i corona-tider

 "Hej Lole! Disa åker med Alex idag. Förresten, vi behöver ett nytt intyg ifall vi blir stoppade av polisen. Imorgon stänger de ner Aracena också."

Tack och lov är skolan ett giltigt skäl att åka ut från eller in i nedstängda samhällen, men man måste räkna med att bli stoppad i en poliskontroll...

Med filtar och mössor i klassrummen

 - Men vad är problemet med att de har filt?!

Det var inte meningen att tjuvlyssna på Jesús lärarmöte, de har det online, men han pratar så himla högt, tror jämt att han inte hörs via Zoom, eller vad de nu använder för program.

Jag fattade direkt vad det handlade om. I början av vintern kom Jesús hem upprörd från skolan som han jobbar på. En kollega hade förbjudit ett par elever att ta med filt till klassrummet. Jesús sa till eleverna att i  hans klass fick de gärna ta med filtar allihop.

Filt, tänker ni, vad har de filtarna till? Jo, på grund av covid-situationen vädras klassrummen ständigt. Till och med när temperaturen är nära nollan på morgonen ska fönstren och dörrarna stå öppna för att ventilera klassrummen. Ungarna blir iskalla. de sitter ju stilla mellan klockan nio och klockan två, med endast en halvtimmes rast vid tolv då de äter medhavd matsäck. De började behålla ytterkläderna på, ta på vantar, mössor, halsdukar, och någon fick idén att ta med en tjock filt för att hålla sig varm, och fler följde efter.

Jag trodde att det var okej nu, men skolan har tydligen förbjudit mössa, halsduk, filt och dylikt i klassrummen. Det irriterar Jesús våldsamt, eftersom han inte ser något skäl till att barnen inte ska få försöka hålla värmen på lektionerna.

Han krockar ganska mycket med den här skolan. Han kommer ofta hem och är irriterad över hur otrevliga de yngre lärarna är mot barnen, att de tar till så mycket straff, och jag minns hur upprörd han var när hans elever inte fick dricka av sitt medhavda vatten på en kollegas lektioner, eftersom denne inte ville att barnen skulle bli kissnödiga och behöva gå ut på toaletten...

Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.

Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!

Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.

Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!

I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.

Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!

Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!