Ett år i Sverige?

"Nu är det tillbaka igen, Flashback-fenomenet. Under sommaren höll det på i säkert en och en halv månad. Hela tiden, antingen jag jobbar, är med barnen, handlar eller gör vad som helst annat, drabbas jag av Sverige-flashbacks. I en sekund är jag där, känner doften från bokhandeln, hör mannen i baguetteaffären, går in på en loppis, har sus av björkar i öronen, bläddrar i magasin i någon butik, känner det första sockriga bettet av en vaniljbulle från bageriet, köper rökt fisk i fiskbilen, träffar en kompis... Listan är oändlig.  Mesta av tiden har jag inte haft någon hemlängtan, men ibland kommer den. Nu skulle jag gärna åka till Sverige. Undrar när det kan bli?"

Detta skrev jag förra måndagen, utan att publicera. På tisdagsförmiddag skickade Jesús ett meddelande från skolan: "Jag har pratat med facket. Poängen fortsätter att räknas om vi åker innan Runa har fyllt tre." Jag blev så glad att jag läste meddelandet fyra gånger innan jag svarade.

Det kan låta obegripligt för någon som inte är sambo med en spansk lärare, så jag ska förklara. Kanske ska jag börja från början?

Länge, åtminstone tio år tillbaka, har vi pratat om att bo ett tag i Sverige. Mest jag då. Problemet är Jesús jobb. Så länge han inte har tillsvidareanställning får han inte vara tjänstledig och kan inte vara borta från jobbet. Men så hörde vi att statligt anställda lärare med barn under tre år vara borta ett år. Men gäller det även de som inte är fast anställda? Ja, det gör det!

Nästa punkt var Jesús oro över att han skulle förlora så många jobbpoäng av att vara borta ett läsår. Varje jobbad vecka ger poäng, som gör att alla utan fast tjänst klättrar högre på jobblistan. De som är högst upp är garanterade jobb, och får ofta jobba i det område som de önskar, vilket brukar vara i närheten av där de bor. Jesús är en av de andalusiska musiklärarna med högst poäng, och det är anledningen till att vi kan bo här i Aracena-bergen, som vi tycker så mycket om. Om han förlorar ett års poäng går så många lärare om honom på listan att vi med all sannolikhet inte skulle kunna bo kvar här efter året i Sverige, utan skulle börja få flytta runt till olika platser i Andalusien, beroende på vart Jesús skickas. Hänger ni med?

Nu kom beskedet, att om Jesús begär tjänstledigt innan Runa fyller tre fortsätter poängen att ticka trots att han inte jobbar, och i samma stund som han fick veta det var beslutet fattat. Vi ska flytta till Sverige för ett år! Nästa läsår!

Disa ska lära sig flytande svenska, Jesús också, båda ska uppleva ett helt år i Sverige med allt vad det innebär. Sverige kommer att bli Disas land också, inte bara ett semesterland.

 Hon ska få bada på badhus, gå luciatåg, adventsmysa, köpa julgran, fira påsk, åka skridskor och pulka, plocka blåbär och jordgubbar och vitsippor... Jesús får uppleva vad det är att byta land. och om båda lär sig svenska, och vi kan tala det hemma, kommer Runa också att få språket.

Tankarna går för fullt. Jag måste hitta ett jobb för att kunna försörja oss. Var hittar man snabbt ett jobb? Hemtjänsten? Personlig assistent? Städare? Lastbilschaufför (borde jag ta lastbilskörtkort innan vi åker till Sverige?)? Olegitimerad SFI- och spansklärare? Barnskötare? Bemanningsföretag? Hur länge räcker våra husbesparingar, om vi måste använda dem?

Jag har ställt mig i bostadskö i min svenska hemkommun. Vi måste lämna huset i Aracena. Sälja/skänka/slänga så mycket som går, magasinera resten. Vi får ta bilen upp. Skaffa takbox och packa fullt med kläder och annat för ett år. Köpa möbler och köksutrustning och sällskapsspel på loppis. Jesús behöver personnummer. Jag behöver diabetsläkare. Går det att få barnbidrag?

Så går tankarna. Om inget olyckligt händer (sjukdom/död/lagändring i skolan så Jesús inte kan få tjänstledigt/nytt virus etc) så flyttar vi nästa sommar och stannar ett helt år. Overkligt.

Färja på västkusten, 2019.